theDolly på utbyte

Dagen innan jag for till Sverige så träffade jag och min argumentativa kompanjon Fakultetsöverhufvudet vid den byggnadstekniska avdelningen and so forth på TKK för att snacka internationalisering. Tydligen har någon slags internationell koordinator just tillsats för att hålla koll på de kurser utbytesstudenterna bör eller inte bör försöka sig på. På sikt ska fakulteten få ett helt engelskspråkigt Master's-program inom mitt ämnesområde.

Vi hade lämnat en lista åt dessa två glada studieplanerare, överhufvudet och koordinatorn alltså, som vi under mötet diskuterade igenom. Listan innehöll våra förslag på enkla men effektiva lösningar som hade underlättat livet och dämpat ångesten för samtliga internationella studenter vid fakulteten. Exempel på dessa lösningar är uppdaterade hemsidor på engelska och kursutvärderingar på engelska till samtliga kurser som på något sätt går att läsa på engelska, samt att studiehandboken noggrant gås igenom för att reda ut huruvida de kurser som står listade som möjliga att läsa på engelska faktiskt är det i praktiken.

Om sanningen ska fram så kände jag mig, när vi hade detta möte, inte så insatt i problematiken längre. Det är svårt att brinna för studiefrågor på en skola man aldrig kommer att läsa vid igen, när man dessutom är mitt i flyttstädet och snart ska lämna landet. Dock känner jag mig väldigt nöjd över att det hände något. Jag blir less på de som bara sitter och gnäller utan att lyfta på arslet och försöka göra något åt situationen (pik till många av de andra utbytesstudenter jag pratat med). För övrigt känner jag mig väldigt nöjd över att ha dribblat runt en viss syrlig individ som sitter brevid ett visst utskrivningsrum på avdelningen. Ibland är det ju så kul att jävlas! (Ok, ganska ofta)

Jag bloggar vidare på http://thedolly.blogg.se!

Jag tänkte nu ta och skriva ett sista inlägg här på bloggen innan jag lägger ner projektet. Kom till Malmö i förrgår, började arbetet att flytta in i min lägenhet igår och sitter fortfarande i vad som skulle kunna kallas en krigszon. Vad som är intressant med att flytta in är att gå igenom de lådor med gamla saker man tidigare packat undan. Jag hittade en låda innehållande ett år gammalt kärleksbrev, en karikatyr jag ritat av ett visst ex som fick mig att genast brista ut i skratt, en kompisbok för vuxna innehållande till större delen random ragg, en liten post-it med texten "här sitter jag med trasiga minnen, urgröpta sinnen" och sist men inte minst mitt uppblåsbara partyfår Dolly (Oh my God, don't ask!).

Igår fick jag ett sms på eftermiddagen. Jag trodde att det var någon kompis som hörde av sig men när jag läste meddelandet satte jag kaffet i vrångstrupen. Början löd som så: Hej. [mansnamn] här som tyckte att du var supersexig. :) hoppas att du inte tar illa upp att jag letade upp ditt nr. snälla, kan du inte komma ner och öppna i porrig klädsel?det tar bara en minut. vill... Ja, och därefter censureras meddelandet, men vi kan ju säga att den här killen förklarade ganska ingående vad han skulle vilja göra. Så,
1. Jag har ingen aning om vem det där var ifrån, vilket jag också påpekade när jag skickade mitt svar: Va? Jag har ingen aning om vem du är och föreslår att du låter mig vara ifred. Nu. Det hela var bara väldigt obehagligt.
2. Om jag nu hade vetat vem han var och valt att inte lämna mitt nummer åt honom, trots att han tyckte att jag var "supersexig" så hade det högst sannorligen funnits en bra anledning till det. Typ att han såg ut som grodmannen eller helt saknade social kompetens. I det här fallet gissar jag på en kombination.
3. Vad i hela världen skulle få mig att vilja gå och öppna i porrig klädsel åt någon random idiot som jag inte känner och som inte ens vågar ringa upp mig?!
4. Sedan när vill vilken kvinna som helst att det ska ta "bara en minut"??!
5. Vad får en människa att skriva ett sådant sms till ett nummer han inte är järnsäker på är rätt? Hade det inte varit lite smartare att börja med att fråga om han fått rätt nummer? Och var i helvete fick han just mitt nummer ifrån, som inte ens är registrerat?!

Är detta vad jag kommit hem till? Perkele!

Å andra sidan stormtrivs jag i mitt hem som ännu en gång börjar växa fram så sakteliga bland alla flyttlådor. Som jag sa till någon igår så känns allt helt perfekt, sånär som på en liten detalj. Men man kan väl inte få allt här i livet så det är väl bara att gilla läget ändå. Troligtvis blir det ganska exakt 1,5 års plugg på LTH nu, vilket känns helt okej. Jag kommer nog låta den här bloggen ligga uppe åtminstone ett tag till och får se om jag får tid och ork att blogga någon annanstans framöver. Kul att ni läste!

Det har sagts tidigare och det tål att sägas igen; Everything is not always what it appears to be.

Också var det det här med att få hjälp med trädgårdsarbetet. Efter en empirisk undersökning kan jag konstatera att det här med att som trädgårdsarbetare bibehålla respekten för trädgårdsägaren i Finland tas till sådana extremvärden att själva verksamheten missgynnas. En arbetsklädd trädgårdsarbetare måste handgripligen lyftas ut i trädgården, slås över huvudet med spaden och sedan ges solklara direktioner för att överhuvudtaget göra något, oavsett hur arbetsvillig denna arbetare må vara. Dock står arbetaren själv gärna för kostnaden för såväl kratta som nya blommor. Detta är sannorligen en gåta. Som svensk tycker jag ju att det är självklart att villkoren för arbetare och ägare är lika; arbetare och ägare arbetar brevid varandra där ute i trädgården. När villkoren inte är helt lika krävs det tydligen klarare instruktioner och direktiv. Minst sagt en frustrerande trädgårdsrelaterad kulturkrock.

Idag presenterade en viss kollega mig för en medarbetare från norra Finland genom att med ett mustaschbeklätt leende referera till mig som pippurinen kesätyöntekijä Ruotsista... Sedan förklarade densamme att jag tyvärr måste till Sverige för att studera ett tag men att jag väl kommer tillbaka därefter?! För er glada läsare som inte förstår ett jota finska kan jag försöka förklara varför detta var så fruktansvärt underhållande. Pippurinen betyder väl direkt översatt pepprig eller kryddig. Uttrycket liten men naggande god på svenska heter på finska pieni mutta pippurinen (liten men kryddig). Kort och gott; jag tror att jag på något märkligt sätt, kanske genom att vara sådär orädd, har gjort mig ganska populär hos denne något udda, ganska auktoritära, duktigt stolta och kanske just därför väldigt intressanta kollega.

Medarbetaren norrifrån gav mig en helt obeskrivbar blick när vi sedan hälsade. Helt ärligt förstår jag att stackaren inte riktigt visste hur han skulle bete sig kring en så kryddstark svenne som undertecknad. Leker man med elden kan man ju bränna sig, ellerhur?

Och vad fan ska jag nu skriva om då? Jag vet inte vad som bidragit mer till min långsamma uppdatering av bloggen; min överväldigande kreativa inspiration, att leva i nuet eller det faktum att jag under månaderna som gått redan brutalt analyserat varenda litet fragment av den finska nationalpersonligheten. Jag har kanske inte längre något att tillägga? Dock skulle det nog detta i så fall vara första gången jag lyckas uttömma ett ämne så fullständigt att jag inte längre har några tankar alls att bidra med...

Jag undrar om jag någonsin kommer att bo i Finland igen. Det är inte helt otänkbart att jag skulle göra det. Tanken att åka hem till Malmö för att bara glömma allt vad Finland heter känns i nuläget inte som ett alternativ. Själv vet jag inte vad som är roligare: att jag själv faktiskt kan tänka mig att flytta tillbaka till Finland någon gång eller att alla jag berättar detta för, oavsett nationalitet, verkar överraskade så till den milda grad att de nästan skrattar lite åt mig.

Härom natten drömde jag att min mormor levde igen. Hon bara kom till mig och förklarade att allt bara var ett missförstånd. Det var inte hennes grav jag satt ensam och grät vid kl 03 den där julen. Hon hade varit bortrest. På äventyr. Sådär som hon var när ingen såg på. Idag satte jag på Learn to fly med Foo Fighters. Då kom jag plötsligt ihåg den där drömmen. Den hade helt fallit ur minnet.

Vi satt i bilen mormor och jag. Radion var på och Learn to Fly började spela. 'Den här låten är sjukt bra', sa jag. 'Höj!', sa hon.

Hon var den bästa. Den enda.

Make my way back home when I learn to fly.

Något förvånande som jag träffade på ganska snart efter att jag först kom till Finland, när jag var inne i ett helt vanligt köpcentrum, var butikskedjan Sin City som säljer sextillbehör. Deras affärer ser ut som vilken affär som helst utifrån, förutom att de inte precis ställer ut alla sina varor i skyltfönstren. När jag först såg en av deras butiker blev jag konfunderad. Hela konceptet att ha en sexaffär så avdramatiserat lättillgänglig signalerar ju en liberal inställning till sex. Dock skulle jag beskriva det finska samhället som sådant som ganska konservativt, relativt Sverige.

Sin Citys sortiment skulle jag beskriva som något för paret Svensson som vill krydda vardagen lite. Så, att kliva in i ett Sin City är inte precis som att gå in i t.ex. en dansk sexaffär där man kan köpa de mest extraordinära saker i latex och filmer där lilla Lisa leker med en elektrisk ål... Kedjans koncept är ju riktit bra och jag undrar varför vi inte har något liknande i Sverige. Jag trodde att det var lite utav en svensk nisch att vara accepterande och frigjord. Kanske är det inte så värst sant, trots allt. 

Kolla in www.sincity.fi. Sidan är visserligen på finska, men eftersom det är en sexrelaterad sida så vet ju alla att man kan ta sig runt alldeles utmärkt med enbart body language ;)

Denna eminenta fredagseftermiddag har jag inte ett jota att göra på jobbet och tänker därför försöka se åtminstone måttligt produktiv ut en stund, innan jag drar ner på stan eller något annat helt galet. Att se måttligt produktiv ut kan man ju t.ex. göra genom att skriva frenetiskt på sin blogg. Inte för att någon har haft koll på mig den här veckan, alla i min del av kontorslandskapet har varit på semester...

Igår flyttade min hyresgäst i Malmö ut sådär officiellt. Tydligen har han skött sig ganska bra, enligt min fars utsago då han besiktade lägenheten. En sak som jag verkligen saknat med Malmö under året är just min lägenhet, mitt tempel. Hemmamänniska som jag är så tycker jag om att bo på ett fint ställe. Mitt tempel kommer dock nu att få en ny helig skrift, i form av den bok jag börjat dyrka nu under sommaren. Nyfrälst, skulle ni kunna kalla mig. Eftersom jag är så modern så finns min Bibel också på nätet: http://koti.mbnet.fi/sanasto/fi.htm

Under den senaste månaden har jag lärt mig mycket om mig själv igen, t.ex. att jag är väldigt kinestetiskt lagd. Livet är så fruktansvärt intressant och samtidigt så väldigt sjukt och bisarrt. Jag undrar t.ex. hur det kan vara så att man kan sitta och ljuga sig blå i ansiktet och ändå bli trodd, medans man när man berättar sanningen kan mötas av enbart misstro. Varför sitta och leka helig samarit när man ändå inte blir trodd? Jävla jidder...

Hur som helst. Se mikä ei tapa, se vituttaa.

En sak som är skönt med Finland är att det är helt okej att bli förbannad här. Ni förstår ju säkerligen varför det passar mig så bra. I Finland kan man nämligen få ett hälsosamt litet offentligt utbrott utan att bli tillstucken nummer till rekommenderade psykoterapeuter eller Anger Management kurser. Till skillnad från svenskar så tittar inte finländare på mig som om jag kom från yttre rymden när jag avger ett frustrerat läte och sparkar in i en betongmur för att jag just t.ex. varit klanting och slarvat bort min plånbok på Lina Line. För att ta ett exempel helt plockat ur luften då alltså... Ehrm!

Första gången jag förnöjt insåg att det är okej att bli arg här i Finland var strax innan jul för några år sedan då jag, som så många andra, jagade julklappar i Helsingfors. Stressnivån på stan var minst sagt hög och trängseln stor. Två tjejer som båda verkade osedvanligt stressade råkade av misstag drälla in i varandra, varpå de båda två spände ögonen i varandra och ilsket fräste Mitä vittua?! Efter detta lilla utlopp för deras inneboende ilska gick de bara sin väg som om ingenting hänt. Ingen i deras närhet så mycket som höjde på ett ögonbryn. Själv förstod jag att jag kommit hem.

I helgen har jag tagit tag i mitt liv. Vad betyder då det? Jo, jag har beställt en biljett hem till Sverige (eller ja, Köpenhamn), sagt upp korridorsrummet, tagit tag i utflyttning av min hyresgäst i Malmö och organiserat ekonomin. Usch, vad länge jag skjutit upp det här! Jag far i alla fall hem på eftermiddagen den 26:e augusti. Så, nu vet ni det.

Idag fick jag dessutom dansat igen. Det var en smärre evighet sedan sist! Som vanligt var det dock helt underbart och jag kan inte annat än konstatera att dansflickorna kommer att ligga högt upp på topplistan över vad jag kommer att sakna när jag åker hem. Åker  hem? Vilken surrealistisk tanke. Den dagen, den sorgen och tills dess gäller: Carpe diem, PRKL! (vilket för övrigt också är den ursäkt jag kör för precis allt numera)

En kollega till mig satt idag och berättade om hur hennes väninnas man är så tillknäppt. När alla andra går i shorts och t-tröja så ska han alltid komma i skjorta och slips, sa hon irriterat. Plötligt slogs jag av hur alla omkring mig var klädda. En allmän kontorsdresscode är något som knappt alls verkar existera på mitt jobb. Jag misstänker att detta till och med är något generellt i Finland. På jobbet ser jag allt från finskor och skjorta eller blus till konsert-Tshirt och urtvättade, noppiga shorts. Det allra lustigaste med det här är att klädstil verkar vara i det närmaste helt oberoende av ålder. Jag tycker dock generellt att mina kvinnliga medarbetare klär sig något bättre än mina manliga men det är inte någon överväldigande skillnad. Ungefär samtidigt som jag slogs av denna totala avsaknad av klass och stil på kontoret tittade jag lite på mig själv och insåg att jag nog också påverkats ganska bra av den finska laid back - mentaliteten vad gäller mode. Jag satt nämligen bekvämt i de urtvättade highwaterbyxor som jag i början av sommaren bestämt tänkte att jag inte skulle kunna gå till jobbet i. Tydligen gick det alldeles utmärkt.

När vi var i Vasa på arbetsresa tidigare under sommaren hade jag funderat länge och väl över vilka skor jag skulle ta med mig på resan. Eftersom jag alltid packar en lätt väska tänkte jag att jag behövde ett par skor som kunde fungera både dags- och kvällstid, samt för en del promenerande. Väl i Vasa insåg jag dock att det var jag och enbart jag som funderat noga över skoval. Den generella skon var nämligen någon typ av skitig sportsko, gärna med brokiga mönster i färger som varken gick igen i t-tröjan eller i mormors storblommiga gardiner. Eftersom jag nu verkar ha vant mig vid att, med min slappa stil, ändå anses som relativt välklädd kan jag enbart spekulera i hur jag kommer att känna mig när jag återvänder till det ack så modemedvetna Sverige: Som ett dikesdrägg? En skogsmulle? Nej, jag har det!; Som en finne!

Det här med att tälta i Tallinn i sällskap av ett 20-tal finländare är ungefär precis så farligt som det låter. Estland är för finländarna lite som Danmark eller Tyskland är för svenskar i södra Sverige, dvs det är dit man åker för att köpa billig alkohol och röja runt. Den mest uppenbara skillnaden mellan att röja runt i Danmark och att röja runt i Estland är att esterna har ett rykte om sig att vara något mer brottsbenägna än danskarna. Eftersom jag är både svensk och kvinna så blev jag dock försäkrad om att risken rent statistiskt är ganska liten att just jag skulle bli t.ex. knivhuggen i Tallinn. Dock tror jag mig ligga åtminstone ganska bra till för lite human trafficking, men vem tävlar egentligen?

Eftersom den här bloggen är, som jag tidigare påpekat, tänkt att vara relativt rumsren så kan jag summera resan som så: Allt gick bra. Det var kul. Vi höll oss på kampingen förutom när vi var på ockupationsmuséet, jättelänge. Ett smärre missöde inträffade när jag tappade bort min plånbok på båtresan hem. Jag skyller allt på att jag var så trött efter allt läsande om Estlands långa väg mot frihet och demokrati på ockupationsmuséet! Min plånbok återfanns dock och jag fick tillbaka den med hela innehållet kvar. Aight. Vad vi däremot helt lät bli medans vi var i Estland var att mitt i natten tjuvåka någon random buss som vi inte visste vart den gick, ränna runt på stan utan mål med dimmig blick, hooka up med några estniska flickor, bli skeppade till en klubb av något slag, bli dissade av några estniska flickor, förkovra oss i discoparty-deluxe och sedan någon gång på morgonkvisten återvända hem till kampingen under mystiska omständigheter. Jorå s'att eeh.

Nu har jag dock ett jätteallvarligt I-landsproblem som heter 'Att äga alldeles för mycket estnisk öl för att hinna dricka upp allt själv innan slutet av augusti'. Det tycker jag låter som en perfekt ursäkt för att ha fest. Jag har funderat lite löst över att det skulle kunna vara en bra idé att ha någon typ av utflyttningsjuttu, som man ju verkligen inte säger i Skåne.

Och, for the record: Jag pratar inte rikssvenska, jag pratar skånska light!

Ena veckan känns det som om jag inte alls hör hemma här i Finland och andra veckan känns det precis tvärtom. Ibland känns det som om jag sitter fast i en konservativ, trångsynt cell, där jag inte förstår ett ord av vad folk säger. Emellanåt känns det istället som att jag lärt mig ett nytt språk och lärt känna massor av intressanta människor, i ett intressant land, på väldigt kort tid. Ena veckan längtar jag till Malmö, andra veckan vill jag bara stanna kvar här.

Hur kommer det sig egentligen att jag är så ambivalent inför allting? Kommer jag någonsin nå en punkt där jag känner på ett sätt, och enbart på det sättet? Är det ens något att sträva efter? Jag menar, vad vore väl kärlek utan hat? Ingenting.

Nu är jag inte helt säker men nästan helt säker är jag. Det är just det som är så lurigt med att bara förstå sisådär 75% av vad folk säger. Jag tror att jag idag bevittnade lite klassisk vardagsrasism. Människor är ju så korkade. Det tror att det är fritt fram att säga vad som helst till mig, av någon obegåvad anledning. Hade samtalet flytit på svenska eller engelska, så att jag varit säker på min sak, så ska gudarna veta vad jag hade kläckt ur mig. Nu befann jag mig dock i en situation där jag satt och lyssnade på ett samtal mellan två personer som vare sig pratar svenska eller engelska.

De mest vettiga människor har uttryckt rasistiska eller allmänt trångsynta åsikter till mig, sådär i förtroende. Människor känner nämligen ofta förtroende för mig. Nu kan jag dock utannonsera: Om du tänker prata skit om människor utan anledning, som grupp eller genom allmän generalisering, så bör du ta den skiten någon annanstans. Jag vill inte höra vad du egentligen tycker om mörkhyade, bosnier, homosexuella, muslimer, kronärtskockor eller någonting annat. Om ingenting vare sig roligt eller intelligent kommer ur käften på dig, så håll den stängd!

En gång berättade en finsk kille för mig om hur det skämtades på hans jobb. Jargongen var väldigt grabbig, med en rätt grov touch av homofobiska skämt. Jag frågade om han sa ifrån när folk skämtade så. Han är nämligen inte homofob. Sa till gjorde han däremot inte. Han sa såhär: Det är ju inte lönt att börja tjafsa med dem, de är ju bara sådana. Är det inte precis den slags tankegångar som gör att folk mobbas, utsätts för hatbrott och våldtas på öppen gata, utan att någon reagerar? Det händer hela tiden på grund av människor som är så jävla fega och konflikträdda att de aldrig säger vad de egentligen tänker. 

Var inte en sådan människa.

På lördag förmiddag stod jag på verandan till en timmerstuga i skogen och drack vatten ur en plastflaska. Lite yrvaket hade jag letat mig ut till utedasset och tog därefter en liten verandapaus för att blicka ut över sjön. Som från ingenstans dök det upp en liten, liten tant med käpp och yvigt papiljottkrulligt hår, som med misstänksam blick spände ögonen i mig och sa "Och vem är du?!". Jag har tidigare pratat om det här med att bli överrumplad av finländare som ska komma och språka med mig. Sällan har jag väl blivit så överrumplad som om lördagsförmiddagen när jag yrvaket trodde att jag var ensam i skogen, eftersom mina kompanjoner låg och sov i stugan. Sanningen är dock att jag sällan pratat finska så flytande. Vad borde jag då dra för kvalificerad slutsats av det här? Jo! Dåliga språkkunskaper botas bäst som man botar hicka: genom skrämselteknik!

Det var några mer eller mindre finska vänner från Sverige som fick besök av mig i helgen, någonstans i skogen som omger sjön Saimaa. Det blev spel, öl, sjöbad och såklart bastu. Att bada bastu (batsu!) och sedan hoppa i sjön ligger ganska högt upp på min lista över favoritsysselsättningar, kan jag avslöja. När vi badade loss som bäst där i stugan slogs jag dock av det faktum att jag nog badar bastu mer som en finländare än som en svensk. Ungefär samtidigt slogs jag av att jag brukade ha en finne att bada bastu med, något jag ju numera saknar. Summa sumarum: Jag borde skaffa mig en ny finne. Om jag nu inte redan gjort det alltså.

På lördag kväll stod jag således istället på bastuverandan och blickade ut över sjön. Jag hade överlevt samtliga övriga bastubadare med råge och stod där på verandan, iklädd var finnes favoritplagg, dvs födelsepyjamasen, och funderade: Kan man ens bli mer plastfinne än såhär?

Ni får ursäkta min plötsliga, oanmälda tystnad! Jag har på sistone varit lite upptagen, kan man säga. I veckan återkommer jag dock med en fundering eller två!

Nu tänkte jag, i syfte att bevisa precis hur kul man kan ha trots en skadad fot, blicka tillbaka i tiden till Valborg 2006 (bilden). Då hade jag tydligen färgat håret mörkt och hade även högst sannorligen duktigt ont i min fot. Dock stoppade inte detta lilla missöde mig från att stå och dansa på ett ben, med kryckorna i högsta hugg, nere i Ölkken på TF tills sisådär kl 06-07 på morgonen (någon TF:are som minns detta?). Skam den som ger sig, liksom. På bilden ser ni dessutom hur en riktig bag-in-box, av det rediga finska slaget, ser ut. Vaaar är boxen?

Idag ställdes jag inför det ultimata testet. Jag var på jobbet, i princip ensam eftersom de flesta vid det laget hade gått på lunch. Utan att jag lade märke till det så gled det in en man på avdelningen, en man jag aldrig sett förut. Jag tittade upp alldeles för sent. I samma sekund som våra blickar möttes öppnade han munnen och frågade mig på finska om jag visste var en av mina kollegor var. Hjärtat slog allt snabbare. Jag kämpade emot alla mina impulser. En svettdroppe började bildas vid vänster tinning. Osäkert sneglandes mot den låga båsväggen brevid mitt skrivbord klämde jag ur mig att han var på lunch. Pust!

Detta tog dock främligen som en öppning till vidare samtal. Han sa att vi nog inte träffats förut och berättade vid vilken avdelning han arbetar och på vilket kontor. Idag var han på vårt kontor på besök, sa han. Sedan skulle han hälsa, vilket väl ter sig naturligt. Jag sträckte fram handen, sa hej och mitt namn. Därefter hade jag ju t.ex. kunnat berätta att jag är sommararbetare och att jag kommer från Sverige. Det kan jag nämligen mycket väl säga på finska. Ni som läst min blogg tidigare vet dock sannorligen att jag under hela detta korta samtal kämpade mot en överväldigande impuls att ducka och fly. För allt vad tygen höll bedrev jag en inre strid, att inte följa denna impuls att dyka ner och gömma mig under skrivbordet.

Mannen verkade dock inte ana att jag i faktum är en infiltratör, importerad arbetskraft. Nej, han log och lämnade mig i ett ögonblick av förvirrad lycka. Yes! Jag pratade finska med en främling som överrumplade mig totalt! Miracles do happen!