theDolly på utbyte

På lördag förmiddag stod jag på verandan till en timmerstuga i skogen och drack vatten ur en plastflaska. Lite yrvaket hade jag letat mig ut till utedasset och tog därefter en liten verandapaus för att blicka ut över sjön. Som från ingenstans dök det upp en liten, liten tant med käpp och yvigt papiljottkrulligt hår, som med misstänksam blick spände ögonen i mig och sa "Och vem är du?!". Jag har tidigare pratat om det här med att bli överrumplad av finländare som ska komma och språka med mig. Sällan har jag väl blivit så överrumplad som om lördagsförmiddagen när jag yrvaket trodde att jag var ensam i skogen, eftersom mina kompanjoner låg och sov i stugan. Sanningen är dock att jag sällan pratat finska så flytande. Vad borde jag då dra för kvalificerad slutsats av det här? Jo! Dåliga språkkunskaper botas bäst som man botar hicka: genom skrämselteknik!

Det var några mer eller mindre finska vänner från Sverige som fick besök av mig i helgen, någonstans i skogen som omger sjön Saimaa. Det blev spel, öl, sjöbad och såklart bastu. Att bada bastu (batsu!) och sedan hoppa i sjön ligger ganska högt upp på min lista över favoritsysselsättningar, kan jag avslöja. När vi badade loss som bäst där i stugan slogs jag dock av det faktum att jag nog badar bastu mer som en finländare än som en svensk. Ungefär samtidigt slogs jag av att jag brukade ha en finne att bada bastu med, något jag ju numera saknar. Summa sumarum: Jag borde skaffa mig en ny finne. Om jag nu inte redan gjort det alltså.

På lördag kväll stod jag således istället på bastuverandan och blickade ut över sjön. Jag hade överlevt samtliga övriga bastubadare med råge och stod där på verandan, iklädd var finnes favoritplagg, dvs födelsepyjamasen, och funderade: Kan man ens bli mer plastfinne än såhär?