Det ultimata testet, en detaljbeskrivning
Idag ställdes jag inför det ultimata testet. Jag var på jobbet, i princip ensam eftersom de flesta vid det laget hade gått på lunch. Utan att jag lade märke till det så gled det in en man på avdelningen, en man jag aldrig sett förut. Jag tittade upp alldeles för sent. I samma sekund som våra blickar möttes öppnade han munnen och frågade mig på finska om jag visste var en av mina kollegor var. Hjärtat slog allt snabbare. Jag kämpade emot alla mina impulser. En svettdroppe började bildas vid vänster tinning. Osäkert sneglandes mot den låga båsväggen brevid mitt skrivbord klämde jag ur mig att han var på lunch. Pust!
Detta tog dock främligen som en öppning till vidare samtal. Han sa att vi nog inte träffats förut och berättade vid vilken avdelning han arbetar och på vilket kontor. Idag var han på vårt kontor på besök, sa han. Sedan skulle han hälsa, vilket väl ter sig naturligt. Jag sträckte fram handen, sa hej och mitt namn. Därefter hade jag ju t.ex. kunnat berätta att jag är sommararbetare och att jag kommer från Sverige. Det kan jag nämligen mycket väl säga på finska. Ni som läst min blogg tidigare vet dock sannorligen att jag under hela detta korta samtal kämpade mot en överväldigande impuls att ducka och fly. För allt vad tygen höll bedrev jag en inre strid, att inte följa denna impuls att dyka ner och gömma mig under skrivbordet.
Mannen verkade dock inte ana att jag i faktum är en infiltratör, importerad arbetskraft. Nej, han log och lämnade mig i ett ögonblick av förvirrad lycka. Yes! Jag pratade finska med en främling som överrumplade mig totalt! Miracles do happen!
Detta tog dock främligen som en öppning till vidare samtal. Han sa att vi nog inte träffats förut och berättade vid vilken avdelning han arbetar och på vilket kontor. Idag var han på vårt kontor på besök, sa han. Sedan skulle han hälsa, vilket väl ter sig naturligt. Jag sträckte fram handen, sa hej och mitt namn. Därefter hade jag ju t.ex. kunnat berätta att jag är sommararbetare och att jag kommer från Sverige. Det kan jag nämligen mycket väl säga på finska. Ni som läst min blogg tidigare vet dock sannorligen att jag under hela detta korta samtal kämpade mot en överväldigande impuls att ducka och fly. För allt vad tygen höll bedrev jag en inre strid, att inte följa denna impuls att dyka ner och gömma mig under skrivbordet.
Mannen verkade dock inte ana att jag i faktum är en infiltratör, importerad arbetskraft. Nej, han log och lämnade mig i ett ögonblick av förvirrad lycka. Yes! Jag pratade finska med en främling som överrumplade mig totalt! Miracles do happen!
Kommentarer
Trackback
