Kontorslunch och sommartidtabellen
På lunchen igår råkade jag sitta placerad mitt i ett finskt tantgäng. Faktum är att det är enklare att förstå äldre människor, som använder färre slaguttryck och pratar lite långsammare. En av damerna i fråga hade tydligen en dotter som är gravid. Detta satte igång samtliga damer att berätta om sina egna forna gravidbesvär, allehanda egenheter samt åkommor. Snacka om att jag kände mig malplacerad. När jag nu väl förstår vad de sitter och pratar om så önskar jag plötsligt att jag inte gjorde det. Kunde jag inte bara ha fått sitta där lyckligt ovetandes och äta ifred?
Kollade förresten YTVs sommarbusstidtabeller, som träder i kraft fr.o.m. den första juni. I denna specialtidtabell tog jag för givet att det skulle dras ner på antalet bussar. Fel. Istället för att ha två bra bussalternativ för att komma till jobbet på morgonen, som jag har nu, kommer jag att ha fyra. Logiskt sett borde ju folk åka iväg på semester över sommaren, vilket skulle medföra mindre trafik. Eller förutsätter kanske Helsingfors stad en extra hård lokaltrafikbelastning under sommarmånadsmorgnarna p.g.a. turistinvasion? (För den som inte förstod det så fullkomligt dröp den där sista meningen av sarkasm)
Kollade förresten YTVs sommarbusstidtabeller, som träder i kraft fr.o.m. den första juni. I denna specialtidtabell tog jag för givet att det skulle dras ner på antalet bussar. Fel. Istället för att ha två bra bussalternativ för att komma till jobbet på morgonen, som jag har nu, kommer jag att ha fyra. Logiskt sett borde ju folk åka iväg på semester över sommaren, vilket skulle medföra mindre trafik. Eller förutsätter kanske Helsingfors stad en extra hård lokaltrafikbelastning under sommarmånadsmorgnarna p.g.a. turistinvasion? (För den som inte förstod det så fullkomligt dröp den där sista meningen av sarkasm)
Typ upptagen
Är det bara tisdag? Det känns som om det skulle vara minst torsdag. Den här veckan har jag redan agerat uppvärmning till medicinarspråkprovet i svenska, ägnat mig åt kaffemaskinskomplottkontemplationer, infiltrerat det manliga psyket, nästan blivit uppäten av en svan, gett mig djupt in i en diskussion om mina tankar angående alternativa förhållandeformer, skrivit en vetenskaplig rapport, planerat det kommande studieåret, haft en bussreseidentitetskris, förälskat mig i en viss rejält ofräsch punkares röst samt fikat för minst en månad. Jorå s'att eeh.
Jag har med andra ord så många upplägg för nya blogginlägg att jag nästintill drabbats av skrivkramp. Vi får väl se om jag kan ta mig samman lite senare under veckan. Om jag inte är upptagen med tvätt (igen!!), fikastunder, seriösa möten, ölhäfv eller något annat viktigt, vill säga. Det kan nämligen mycket väl hända. Jag lovar dock att återkomma med något om min infiltration av det manliga psyket, eller vad jag nu borde kalla det. På allmän begäran lovar jag dessutom att inte påpeka att jag generaliserar. Tydligen är det populärt när jag bara brölar på, på ytterst icke-politiskt korrekt manér, utan att ta hänsyn till människors känslor.
Dock kan jag nämna att jag fortfarande lider av en vuxenkris. Det var denna som urartade i en bussreseidentitetskris igår morses. Medan jag borde längta hem går jag istället och smider planer för att kunna föda min rastlösa själ. Ibland avundas jag människor som har ett inre lugn.
Ek probeer net vasklou aan wie ek is.
Jag har med andra ord så många upplägg för nya blogginlägg att jag nästintill drabbats av skrivkramp. Vi får väl se om jag kan ta mig samman lite senare under veckan. Om jag inte är upptagen med tvätt (igen!!), fikastunder, seriösa möten, ölhäfv eller något annat viktigt, vill säga. Det kan nämligen mycket väl hända. Jag lovar dock att återkomma med något om min infiltration av det manliga psyket, eller vad jag nu borde kalla det. På allmän begäran lovar jag dessutom att inte påpeka att jag generaliserar. Tydligen är det populärt när jag bara brölar på, på ytterst icke-politiskt korrekt manér, utan att ta hänsyn till människors känslor.
Dock kan jag nämna att jag fortfarande lider av en vuxenkris. Det var denna som urartade i en bussreseidentitetskris igår morses. Medan jag borde längta hem går jag istället och smider planer för att kunna föda min rastlösa själ. Ibland avundas jag människor som har ett inre lugn.
Ek probeer net vasklou aan wie ek is.
Dålig i svenska
Allt fler av mina svenska kompisar har börjat påpeka att min svenska blivit dålig. De säger inte att min svenska förändrats utan snarare att jag inte kan prata svenska längre. Strax därefter undrar de vad Finland gjort med mig egentligen. Senast igår kväll fick jag en uppläxning på msn messenger. Tydligen vet jag inte längre vad som är korrekt svenska och vad som inte är det. Tydligen uttrycker jag mig ologiskt. Jag förstår inte alls.
När jag kom hit tyckte jag visserligen att finlandssvenskan var ganska ologisk, lätt osammanhängande och lite som plockad ur luften. Nu tycker jag utav någon outgrundlig anledning att den snarare är fullkomligt logisk och naturlig. Jag har en känsla av att mina malmöitiska vänner knappt kommer att förstå mig när jag kommer hem, även om jag inte just talar om att jag vill ta på mig mina fiilisbrillor och dra keitto. "Gå i duschen"; bara en sådan sak skulle säkert få vilken svensk som helst att rynka på näsan. Hm.
Sweet Saturday
Idag är det lördag och då är jag ledig. Jag måste erkänna att en lördag känns så mycket lyxigare efter en arbetsvecka. Som student och/eller vårdarbetare får man ju aldrig riktigt den där magiska lördagskänslan. En vecka har jag nu spenderat på mitt jobb och kan bara konstatera att det är väldigt roligt. Vem hade väl kunnat tro att ett jobb kunde vara roligt?! Beröm fick jag också, det var trevligt.
Folk pratar dessutom finska med mig i ganska stor utsträckning på jobbet, vilket är både bra och dåligt. De pratar så fort att jag inte hänger med. Dock antar jag att jag kommer att vänja mig. I början förstod jag nämligen inte ett ord av vad t.ex. koreografen i dansgruppen sa på finska, något jag givetvis gör numera. Jag tycker att det är märkligt att det är så individuellt hur mycket jag förstår av vad olika finländare säger på finska. Är verkligen deras sätt att tala och uttrycka sig så olika? Antingen det eller så är jag ganska ofokuserad, vilket jag visserligen inte skulle neka till. Det finns dock en person som jag förstår ganska bra på kontoret, som är sådär lugn och tydlig. Inte som min cubicle mate som pratar ungefär som en kulspruta.
Det finns en till tjej som sommararbetar på min avdelning. Vanligtvis är det bara killar som kommer dit för att sommarjobba, så de äldre gubbarna är minst sagt nöjda. Snacka dock om att jag blev förvånad när jag gick till hennes bås igår och insåg att hon gjort sig ungefär lika hemma på kontoret som jag gjort mig i mitt korridorsrum. Det fanns bilder på hela släkten, lurviga mysstrumpor och specialprylar av alla de slag. På mitt skrivbord finns en räknare som är företagets, ett block med arbetsrelaterade anteckningar och min Ipod. Fast Ipoden tar jag såklart med mig hem när jag går. Funderade lite på om jag borde ta med något hemifrån för att kompensera. Lurviga myssockar tänker jag dock inte ta med mig.
Nu är det ju visserligen så att jag inte har så mycket saker här som jag hade kunnat ta med mig till ett kontor. Jag har t.ex. två bra pins, en där det står "Klamydia? Testa dig!" och en annan där det bara står "FUCK FACE". Jag har min Clint Eastwood plansch, men den kanske är lite för stor. Dessutom vet jag inte hur mycket killen jag delar bås med skulle uppskatta att ha en gigantisk Clintan sneglandes på sig när han arbetar. Jag har en mjuk älg med Sverige-tröja som jag fick i present första gången jag for till Finland. Nu är jag dock helt emot att offentligt komma i alltför nära kontakt med små fluffiga saker, eftersom de retar min sparkreflex (ja, jag vet, jag är en hemsk människa, håll era småbarn borta från mig!). Personligen vet jag inte om någon utav de här sakerna är lämpliga att ta med till arbetet. Det är inte som om jag någonsin skulle ta med mig bilder på en pojkvän till jobbet. Kanske på min unge, om jag nu skulle ha en.
På tal om ungar så diskuterade jag min vuxenångest med en kompis för någon vecka sedan. Jag kom på den utomordentliga idén att hitta på en imaginär unge som jag kunde skylla på när jag inte orkar gå till jobbet. "Hemma för sjukt barn", "gå tidigt för att hinna hämta på dagis", "föräldramöte"; det finns så många bra ursäkter! Jag skulle kanske kunna få låna lite bilder av min sysslings eller min morbrors barn och hänga upp på jobbet? Kanske läsa lite i forum för att få upplägg till irriterande gulliga historier att tråka ut mina kollegor med på kafferasten. Fan vad jag hatar folk som bara pratar om sina barn! Men den här planen ska jag nog ta och jobba lite mer på...
Folk pratar dessutom finska med mig i ganska stor utsträckning på jobbet, vilket är både bra och dåligt. De pratar så fort att jag inte hänger med. Dock antar jag att jag kommer att vänja mig. I början förstod jag nämligen inte ett ord av vad t.ex. koreografen i dansgruppen sa på finska, något jag givetvis gör numera. Jag tycker att det är märkligt att det är så individuellt hur mycket jag förstår av vad olika finländare säger på finska. Är verkligen deras sätt att tala och uttrycka sig så olika? Antingen det eller så är jag ganska ofokuserad, vilket jag visserligen inte skulle neka till. Det finns dock en person som jag förstår ganska bra på kontoret, som är sådär lugn och tydlig. Inte som min cubicle mate som pratar ungefär som en kulspruta.
Det finns en till tjej som sommararbetar på min avdelning. Vanligtvis är det bara killar som kommer dit för att sommarjobba, så de äldre gubbarna är minst sagt nöjda. Snacka dock om att jag blev förvånad när jag gick till hennes bås igår och insåg att hon gjort sig ungefär lika hemma på kontoret som jag gjort mig i mitt korridorsrum. Det fanns bilder på hela släkten, lurviga mysstrumpor och specialprylar av alla de slag. På mitt skrivbord finns en räknare som är företagets, ett block med arbetsrelaterade anteckningar och min Ipod. Fast Ipoden tar jag såklart med mig hem när jag går. Funderade lite på om jag borde ta med något hemifrån för att kompensera. Lurviga myssockar tänker jag dock inte ta med mig.
Nu är det ju visserligen så att jag inte har så mycket saker här som jag hade kunnat ta med mig till ett kontor. Jag har t.ex. två bra pins, en där det står "Klamydia? Testa dig!" och en annan där det bara står "FUCK FACE". Jag har min Clint Eastwood plansch, men den kanske är lite för stor. Dessutom vet jag inte hur mycket killen jag delar bås med skulle uppskatta att ha en gigantisk Clintan sneglandes på sig när han arbetar. Jag har en mjuk älg med Sverige-tröja som jag fick i present första gången jag for till Finland. Nu är jag dock helt emot att offentligt komma i alltför nära kontakt med små fluffiga saker, eftersom de retar min sparkreflex (ja, jag vet, jag är en hemsk människa, håll era småbarn borta från mig!). Personligen vet jag inte om någon utav de här sakerna är lämpliga att ta med till arbetet. Det är inte som om jag någonsin skulle ta med mig bilder på en pojkvän till jobbet. Kanske på min unge, om jag nu skulle ha en.
På tal om ungar så diskuterade jag min vuxenångest med en kompis för någon vecka sedan. Jag kom på den utomordentliga idén att hitta på en imaginär unge som jag kunde skylla på när jag inte orkar gå till jobbet. "Hemma för sjukt barn", "gå tidigt för att hinna hämta på dagis", "föräldramöte"; det finns så många bra ursäkter! Jag skulle kanske kunna få låna lite bilder av min sysslings eller min morbrors barn och hänga upp på jobbet? Kanske läsa lite i forum för att få upplägg till irriterande gulliga historier att tråka ut mina kollegor med på kafferasten. Fan vad jag hatar folk som bara pratar om sina barn! Men den här planen ska jag nog ta och jobba lite mer på...
Stabilt
Det känns fan inte stabilt att bli totalgenomskådad av någon man har träffat typ fem gånger totalt. Inte stabilt alls. Vi kan säga såhär, detta är ungefär lika stabilt som att bli lite småtänd av Cornelis Vreesvijks låt om nakenpolka! Eller lika stabilt som att någon, genom en viss Facebookapplikation, uttryckte intresse för mig med motiveringen att jag är rik. Jojo. Hur som helst stämmer det väl att lika barn leka bäst.
Jag lovar förresten att det kommer en lång utläggning från min sida om arbetsrelationer i den finska kontorsdjungeln inom kort.
Jag lovar förresten att det kommer en lång utläggning från min sida om arbetsrelationer i den finska kontorsdjungeln inom kort.
Lite soft CADande
Nu har jag blivit en såndär lurig kontorsbäver. Jag har alltså spenderat två dagar med lite soft CADande på mitt splitter nya sommarjobb. Arbetsuppgifterna varierar från CAD till en möjlighet till egna designuppdrag längre fram. Minst sagt intressant. Det enda jag kan säga är att jag valt ett bra yrke. Jag kan dricka kaffe när jag vill, själv styra mina arbetstider och arbetet i sig är inte speciellt betungande. Hjärnan får sådär perfekt mängd stimulans för att ändå orka göra något när jag kommer hem.
Vid en snabb jämförelse mellan mitt nuvarande jobb och mitt förra så kan jag lugnt konstatera att det nuvarande är bättre. Egentligen är de väl knappast jämförbara. Det fanns dock flera fördelar med mitt förra jobb. Det bästa var nog att arbetstiderna varierade så att man ibland kom hem kl 12 eller var ledig ett par dagar mitt i veckan. Dock kände jag mig alltid helt utpumpad när jag kom hem, både fysiskt och psykiskt. Efter arbetet orkade jag aldrig träffa människor eftersom jag i det skedet var så fruktansvärt trött på att lyssna och försöka vara till lags. Personligen förstår jag inte hur de som alltid arbetar där orkar med det jobbet år ut och år in. Jag tror att de har superkrafter.
Eftersom jag nu bara varit på jobbet i två dagar så tänkte jag inte uttala mig alltför mycket om det än. Dock kan jag nog hålla med det som min far uppgivet sagt vid ett flertal tillfällen under min uppväxt; Finnish people are weird.
Vid en snabb jämförelse mellan mitt nuvarande jobb och mitt förra så kan jag lugnt konstatera att det nuvarande är bättre. Egentligen är de väl knappast jämförbara. Det fanns dock flera fördelar med mitt förra jobb. Det bästa var nog att arbetstiderna varierade så att man ibland kom hem kl 12 eller var ledig ett par dagar mitt i veckan. Dock kände jag mig alltid helt utpumpad när jag kom hem, både fysiskt och psykiskt. Efter arbetet orkade jag aldrig träffa människor eftersom jag i det skedet var så fruktansvärt trött på att lyssna och försöka vara till lags. Personligen förstår jag inte hur de som alltid arbetar där orkar med det jobbet år ut och år in. Jag tror att de har superkrafter.
Eftersom jag nu bara varit på jobbet i två dagar så tänkte jag inte uttala mig alltför mycket om det än. Dock kan jag nog hålla med det som min far uppgivet sagt vid ett flertal tillfällen under min uppväxt; Finnish people are weird.
Danskatastrofer och lätkä
Herregud vad dåligt vår dansföreställning gick igår! Fast det var väldigt roligt. Åtminstone tyckte jag det. Genrepet gick jättebra. Redan där borde vi ju ha börjat ana oråd. Det faktum att vi inte gått igenom placering på scenen i förväg hjälpte inte precis heller. Den första dansen gick okej men i den andra verkade det som att vi alla, en efter en lyckades få blackouts. I ett skede sprang en tjej åt motsatt håll som alla andra. Pga platsbrist krockade jag och en annan tjej när vi skulle gå på vår trio. Två tjejer på första raden började senare göra något helt annat än vad de borde ha gjort. I dansens slutskede mindes jag vad alla människor som inte kan något om dans alltid kommer ihåg efter att de sett en dansföreställning; "de hoppade högt", "de kickade högt" och "de var viga". Således gjorde jag ett försök att rädda situationen genom att köra lite mer än jag borde i ett sådant modernt dansstycke. Det blev superkickar och jättehopp. Jorå s'att eh. Vår koreograf, som hjärntvättat oss med att le och ha roligt, kan åtminstone inte klaga över mitt leende. Jag var snarare tvungen att kämpa för att hålla tillbaka skrattsalvorna.
Efter allt dansade klämde vi in sex personer i en Toyota Yaris och åkte iväg för att käka. Ibland är det bra att vara liten och vig. När jag kom hem var jag otroligt mätt och trött. Då slog jag på lätkän och kunde nöjt konstatera att Finland slog Sverige med 4-0. Egentligen är jag ingen sportfanatiker. Jag tittar ibland, när jag orkar och det är någon intressant match på gång. Sverige-Finland är alltid intressant, det spelar nog ingen roll om det varit en pajätartävling. Märkligt nog, för många, så hejar jag på Finland i hockey och enbart hockey. Den enda i familjen som någonsin varit intresserad av ishockey är min morfar. Ända sedan jag var liten har jag suttit med honom och tittat på när Finland spelat. På sin speciella svenska, som hårdbarkad svetsare från Vasa, proklammerade han alltid att de blåvita är våra gubbar. Tro det eller ej men sådant sitter i.
Förresten, för lite riktigt bra modern dans kolla länken nedan; 2 men ur Zumanity. Måste kanske dock varna eventuella konservativa individer om att det här filmklippet av vissa anses kontroversiellt och innehåller homoerotiska moment. Enjoy! http://www.youtube.com/watch?v=ghCWB57Lo-g&feature=related
Efter allt dansade klämde vi in sex personer i en Toyota Yaris och åkte iväg för att käka. Ibland är det bra att vara liten och vig. När jag kom hem var jag otroligt mätt och trött. Då slog jag på lätkän och kunde nöjt konstatera att Finland slog Sverige med 4-0. Egentligen är jag ingen sportfanatiker. Jag tittar ibland, när jag orkar och det är någon intressant match på gång. Sverige-Finland är alltid intressant, det spelar nog ingen roll om det varit en pajätartävling. Märkligt nog, för många, så hejar jag på Finland i hockey och enbart hockey. Den enda i familjen som någonsin varit intresserad av ishockey är min morfar. Ända sedan jag var liten har jag suttit med honom och tittat på när Finland spelat. På sin speciella svenska, som hårdbarkad svetsare från Vasa, proklammerade han alltid att de blåvita är våra gubbar. Tro det eller ej men sådant sitter i.
Förresten, för lite riktigt bra modern dans kolla länken nedan; 2 men ur Zumanity. Måste kanske dock varna eventuella konservativa individer om att det här filmklippet av vissa anses kontroversiellt och innehåller homoerotiska moment. Enjoy! http://www.youtube.com/watch?v=ghCWB57Lo-g&feature=related
Ett slags avsked
När jag gick ifrån en viss avslutande sits igår natt kände jag ett visst vemod. Ett finskt vemod, minst sagt. Jag insåg att det högst sannorligen just var sista gången jag sett många av de kompisar och bekanta jag i natten lämnade åt festandets öde. Många som studerar i Otnäs åker iväg över sommaren, precis som på alla studieorter antar jag. Otnäs över sommaren kommer antagligen att vara lika livligt som Lund under samma årstid, dvs en spökstad. Tur i oturen är väl dock att Otnäs i sig inte är en stad alls enligt min definition, utan snarare en by. Spökby låter ju mycket mindre skrämmande än spökstad.
Hur som helst! Ingen mer skola i Finland. Åtminstone inte på ett tag.
Hur som helst! Ingen mer skola i Finland. Åtminstone inte på ett tag.
Komplexiteter: Kapitel 3: Mina irritationsmoment
Finländare slingrar sig inte. De uttrycker sig inte heller politiskt. Istället, när jag inte förstår vad de menar och de inte vill berätta, så kommer det något totalt jättekonstigt. Något så kryptiskt, men sagt på det där auktoritära finska sättet, att det varken går att säga emot eller ifrån. Svenskar slingrar sig. De säger: "njaaah, alltså nu vet jag inte riktigt vad jag tycker, jag kan ju ibland känna att du kanske... eventuellt... ". Ibland blir jag ju bara så trött. Jag frågar en finländare en fråga. Finländaren frågar inte hur jag menar frågan, om han är osäker. Han svarar direkt, med något rakt och fullkomligt otolkningsbart. Dock säger han det på ett sådant sätt att jag mer än tydligt förstår att jag inte ska fråga några följdfrågor.
Om en finländare däremot frågar mig en fråga och jag svarar med något så kryptiskt, konstigt, med skånska ord jag vet att han inte förstår... Vad får jag då för svar? Inga frågor i alla fall! Ingen frågar vad jag menar. Ingen ifrågasätter om jag verkligen är seriös i mitt svar. Det är som om de bara accepterar att jag inte vill berätta men utan att fråga om det var vad jag menade. Och jo, jag har gjort en del... inofficiella undersökningar av det här fenomenet. Att dra slutsatser utan att fråga, speciellt när det finns kulturella skillnader, är farligt.
Något jag blir väldigt irriterad över är när den finska konservatismen börjar dra slutsatser om vem jag är, vad jag vill och hur jag fungerar. Detta är dock fullkomligt onödigt att försöka påpeka för några finländare. De har hittills inte haft den blekaste aning om vad jag pratar om. Personligen tror jag inte att de förstår vad jag menar med finsk konservatism. Och ja, vad menar jag? Det handlar om fördomar såklart. Ibland har finländare svårt att think outside the box, åtminstone på det sociala planet.
Komplexiteter: Kapitel 2: Tystnad
Den ökända finska tystnaden. De flesta finländare är till viss del tillbakadragna, reserverade och subtila till sättet. Här i Finland behöver man inte okeja saker som man behöver i Sverige. Detta finner jag ytterst intressant. Låt mig ta ett exempel: Jag mobbade en bekant för något, helt på skoj bara. Bekanten frågade mig efter en tid om det verkligen behöver spela någon roll, det jag mobbades för. För mig spelade det ingen roll alls egentligen. Jag svarade dock inte på frågan. Jag tänkte över det som hänt efteråt och sa nästa gång vi sågs att, just for the record, så nej, det spelar såklart ingen roll. Detta okejande, om än så subtilt för att vara svensk, var helt onödigt. Genom mitt agerande hade bekanten nämligen redan förstått att det inte spelar mig någon roll.
Jag har manliga svenska kompisar som hade kunnat spendera en halvtimme med att kolla så att allt är okej och att ingen är sur. Avsaknaden av detta gillar jag med finländare. Det går att sätta en gräns och sedan gå vidare. Jag är helt för kommunikation men jag kan bli så trött av allt onödigt prat ibland. När en fråga eller ett problem analyseras sönder så till den milda grad att det blir helt omöjligt att gå tillbaka. Det finns ingen återvändo. Finländare kan även nå tysta samförstånd. När jag och en danskompis övade lyft för någon dag sedan insåg jag ännu en gång hur lätt det är med finska danskavaljerer. Inget långdraget mellansnack, de ser vart jag är på väg och tar emot. Perfekt. Och detta trots att de inte dansat med mig tidigare.
Nu existerar det såklart olika grader av det här. Till en viss gräns är den finska tystnaden enligt mig definitivt tilldragande. Dock finns det finländare av typen som jag i mitt eget huvud brukar referera till som Stonefaces. De pratar nästan enbart vid tilltal och visar inte en enda känsla i ansiktet, som jag kan se i alla fall. Jag har träffat några stycken sådana här i Finland, dock aldrig i Sverige, och jag har var gång funderat över om det där lilla rycket i överläppen var ett leende eller ett uttryck för avsmak. Yxmördande psykopater, tänker jag. Det spelar ingen roll om de är två äpplen höga, har datornacke och helt saknar kroppsmuskulatur, Stonefaces är läskiga!
Så, vad kan egentligen vara det tilldragande i en finsk tystnad? Min bästa gissning är att den åtminstone ger en illusion av mystik. Dock finns det olika former av tystnad. Å ena sidan finns det de som inte säger något därför att de inte har något att säga. Å andra sidan finns det de som väljer att inte säga något. Vald tystnad är den intressanta sorten. Den både förstår och inte förstår jag. Det vill säga, komplext och alldeles, alldeles underbart!
Jag har manliga svenska kompisar som hade kunnat spendera en halvtimme med att kolla så att allt är okej och att ingen är sur. Avsaknaden av detta gillar jag med finländare. Det går att sätta en gräns och sedan gå vidare. Jag är helt för kommunikation men jag kan bli så trött av allt onödigt prat ibland. När en fråga eller ett problem analyseras sönder så till den milda grad att det blir helt omöjligt att gå tillbaka. Det finns ingen återvändo. Finländare kan även nå tysta samförstånd. När jag och en danskompis övade lyft för någon dag sedan insåg jag ännu en gång hur lätt det är med finska danskavaljerer. Inget långdraget mellansnack, de ser vart jag är på väg och tar emot. Perfekt. Och detta trots att de inte dansat med mig tidigare.
Nu existerar det såklart olika grader av det här. Till en viss gräns är den finska tystnaden enligt mig definitivt tilldragande. Dock finns det finländare av typen som jag i mitt eget huvud brukar referera till som Stonefaces. De pratar nästan enbart vid tilltal och visar inte en enda känsla i ansiktet, som jag kan se i alla fall. Jag har träffat några stycken sådana här i Finland, dock aldrig i Sverige, och jag har var gång funderat över om det där lilla rycket i överläppen var ett leende eller ett uttryck för avsmak. Yxmördande psykopater, tänker jag. Det spelar ingen roll om de är två äpplen höga, har datornacke och helt saknar kroppsmuskulatur, Stonefaces är läskiga!
Så, vad kan egentligen vara det tilldragande i en finsk tystnad? Min bästa gissning är att den åtminstone ger en illusion av mystik. Dock finns det olika former av tystnad. Å ena sidan finns det de som inte säger något därför att de inte har något att säga. Å andra sidan finns det de som väljer att inte säga något. Vald tystnad är den intressanta sorten. Den både förstår och inte förstår jag. Det vill säga, komplext och alldeles, alldeles underbart!
Fy fan
Jag säger bara en sak: Fy fan. Fy fan vilken dag jag haft idag! Jag har tentat gånger två idag, den senare var av typen tenta-from-hell. Nu har jag nästan överlevt och ska upp imorgon bitti för att skriva ännu en jävla tenta. Vet inte om det är det finska skolsystemet men jag känner för att supa ner mig totalt. Ett skolsystem som är snäppet mer osystematiskt rent pedagogiskt sett än att läsa mellan två årskurser på LTH har kanske den här typen av effekt?
Efter imorgon har jag bara en tenta och en projektuppgift kvar, sedan är jag fri att... Jobba heltid! Ja! Precis vad jag känner för just nu! Eller så inte... Jag är för ung och för gammal på en och samma gång känns det som. För ung för att sitta stilla och för gammal för att orka med i samma tempo som när jag var 17-18. Nu pratar jag givetvis fortfarande om skolarbete! Och ni behöver inte ana någon ironi här någonstans!
Sanningen är att jag får lov att vara trött då. Jag tänker inte ge upp, inte än. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det. Det blir många sanningar idag men den där känslan jag hade när jag var 19-20, som jag trodde var något omoget, rastlöst, den finns kvar hos mig. Eller, jag borde kanske snarare säga att den har kommit tillbaka. Det är faktiskt ganska intressant; Det jag trodde var normaltillståndet var bara en fas och det som jag trodde var en övergående fas visade sig vara det normala. På tal om rastlöshet och sommar, med gångna Malmösomrar i åtanke, en text av Franz Ferdinand:
Eyes, boring a way through me,
Paralyse, controlling completely,
Now, there is a fire in me,
A fire that burns.
This fire is out of contol,
I'm going to burn this city,
Burn this city!
Efter imorgon har jag bara en tenta och en projektuppgift kvar, sedan är jag fri att... Jobba heltid! Ja! Precis vad jag känner för just nu! Eller så inte... Jag är för ung och för gammal på en och samma gång känns det som. För ung för att sitta stilla och för gammal för att orka med i samma tempo som när jag var 17-18. Nu pratar jag givetvis fortfarande om skolarbete! Och ni behöver inte ana någon ironi här någonstans!
Sanningen är att jag får lov att vara trött då. Jag tänker inte ge upp, inte än. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det. Det blir många sanningar idag men den där känslan jag hade när jag var 19-20, som jag trodde var något omoget, rastlöst, den finns kvar hos mig. Eller, jag borde kanske snarare säga att den har kommit tillbaka. Det är faktiskt ganska intressant; Det jag trodde var normaltillståndet var bara en fas och det som jag trodde var en övergående fas visade sig vara det normala. På tal om rastlöshet och sommar, med gångna Malmösomrar i åtanke, en text av Franz Ferdinand:
Eyes, boring a way through me,
Paralyse, controlling completely,
Now, there is a fire in me,
A fire that burns.
This fire is out of contol,
I'm going to burn this city,
Burn this city!
Gör mig till finlandssvensk!
Tänkte idag helt enkelt dela med mig av denna underbara låt, om hur det kan vara att som svensk man drömma sig bort en stund. Notera särskilt det tredje stycket. När jag läser det kan inte heller jag göra annat än att nicka instämmande:
För att va' svensk krävs inte mycket,
ej någon särskild karaktär.
Tig bara stilla som en jycke
för inget svårmod får det finnas där.
Gör mig till Finlandssvensk,
jag vill va halvutländsk
och få va' full på jobbet varje dag.
Då får man slåss med kniv
och ingen man med HIV
har gjort det farligt att små flickor ta.
Gå på IKEA ger mig ångest
Sven-Bertil Taube ger allergi.
I Sverige finns det bara kräftpest.
Men i tusen sjöars land kan jag bli fri!
Gör mig till Finlandssvensk
jag vill va halvutländsk
och köra bil som bara Mika kan
kunna få vara tyst
och ändå ratta byst,
få prata svenska - men ändå va' man.
(Melodi: Those were the days (different version) Text: Mårten Lyth, Björn Bengtson och Hans Grundberg)
En liten livskris
För ett tag sedan frågade någon mig om jag tyckte om Finland. Det gör jag ju, såklart. Frågan ställdes dock för att få veta om jag hade förälskat mig i landet. Just det är ju en svår fråga. En danskompis till mig som är svensk brukar kalla Finland för Fin-land och Karis för Nordens Paris. Jag håller med, såklart. Betyder det att jag är kär? Man brukar ju säga att kärleken förblindar! Lider jag kanske helt enkelt av latent Finlandspatriotism?
Just nu funderar jag på vad jag vill göra när jag är färdig ingenjör. Vill jag åka tillbaka till Finland då eller kommer jag att skaffa jobb i Malmö? Kommer jag kanske skaffa mig ett jobb där jag reser mycket mellan Finland och Sverige? Det finns ju alltid en möjlighet att göra exjobb (diplomarbetet alltså, eller dippan) i Finland eller varför inte en doktorsavhandlig? Om jag nu orkar. Och om jag nu alls ska tillbaka till Finland, men det tror jag. Det känns så.
Sanningen är att jag inte riktigt vet alls vad jag vill. Jag har fortfarande dansdrömmar och ännu en gång en överhängande längtan efter äventyr. Är det nu jag ska skita i alltihop och börja dansa på Teaterhögskolan i Helsingfors? Hahaha, det vore ganska oförutsägbart av mig! Om jag åker hem nu så kommer jag troligen att ta examen ganska fort. Och vad sedan? Ska jag börja jobba då? Bli vuxen, seriös, ansvarstagande och skaffa familj? OH MY GOD. Detta håller inte.
Några kompisar till mig stack iväg på en lång resa för att fundera över livet och vad de vill i framtiden. Nu vet jag visserligen vad jag vill bli i framtiden. Jag vet bara inte när jag är redo för att framtiden kommer. Det sista jag vill är att slösa bort livet på något kontor och samtidigt är det sista jag vill att slösa bort livet på understimulerande göromål.
Just nu funderar jag på vad jag vill göra när jag är färdig ingenjör. Vill jag åka tillbaka till Finland då eller kommer jag att skaffa jobb i Malmö? Kommer jag kanske skaffa mig ett jobb där jag reser mycket mellan Finland och Sverige? Det finns ju alltid en möjlighet att göra exjobb (diplomarbetet alltså, eller dippan) i Finland eller varför inte en doktorsavhandlig? Om jag nu orkar. Och om jag nu alls ska tillbaka till Finland, men det tror jag. Det känns så.
Sanningen är att jag inte riktigt vet alls vad jag vill. Jag har fortfarande dansdrömmar och ännu en gång en överhängande längtan efter äventyr. Är det nu jag ska skita i alltihop och börja dansa på Teaterhögskolan i Helsingfors? Hahaha, det vore ganska oförutsägbart av mig! Om jag åker hem nu så kommer jag troligen att ta examen ganska fort. Och vad sedan? Ska jag börja jobba då? Bli vuxen, seriös, ansvarstagande och skaffa familj? OH MY GOD. Detta håller inte.
Några kompisar till mig stack iväg på en lång resa för att fundera över livet och vad de vill i framtiden. Nu vet jag visserligen vad jag vill bli i framtiden. Jag vet bara inte när jag är redo för att framtiden kommer. Det sista jag vill är att slösa bort livet på något kontor och samtidigt är det sista jag vill att slösa bort livet på understimulerande göromål.
Om koncentrationen
Just nu är min koncentrationsförmåga nere på ungefär 25% och jag vet precis varför. Det finns nog ingenting som gör mig så förbannad! Hur trött blir jag inte?! Självbehärskning, diciplin, nu! Vittu saatana perkele! Jag har städat, gått flera timmar långa powerwalks, dansat satan, mailat gamla vänner, snackat med en massa folk på messenger, träffat kompisar, handlat, ja i princip allt förutom att studera flitigt. Jag väntar på att jag ska komma in i mitt effektiva tillstånd, mitt krishanteringsmode, men det har inte hänt än. Och jag vet precis varför. Skit också!
Förresten så kommer dansgruppens sista uppvisning för terminen att bli grym! Den sker på Prodekos grillibileet 17.5 i Smökki. Om du har en chans att se den så borde du! Tycker jag!
Förresten så kommer dansgruppens sista uppvisning för terminen att bli grym! Den sker på Prodekos grillibileet 17.5 i Smökki. Om du har en chans att se den så borde du! Tycker jag!
Kuber
Kuber är bra, alla deras sidor är lika långa, så de är lätta att stapla men inte att rulla.
Uttrycket att göra kuben fick en helt annan innebörd för mig häromdagen än vad det haft tidigare. Kuben brukade för mig nämligen, logiskt sett, vara det som kommer strax efter lilla bollen och stora älgen. Numera vet jag dock att det också är ett personlighetstest. Detta test stämde faktiskt ganska bra, även om jag tror att man hade kunnat få det att stämma in på vem som helst (som med de flesta andra test). I testet beskrev jag det objekt som skulle representera min drömman (något jag då var totalt ovetandes om såklart) som stor, brun och hungrig... Jag vet hur mina föräldrar skulle ha velat tolka det där..!
En totalt osäker källa har förresten berättat att om man mal ner alla människor på jorden till köttfärs så skulle de (vi) få plats i en kub med sidan 750 meter. Det låter så tufft att det bara måste vara sant!
Cubical!
Uttrycket att göra kuben fick en helt annan innebörd för mig häromdagen än vad det haft tidigare. Kuben brukade för mig nämligen, logiskt sett, vara det som kommer strax efter lilla bollen och stora älgen. Numera vet jag dock att det också är ett personlighetstest. Detta test stämde faktiskt ganska bra, även om jag tror att man hade kunnat få det att stämma in på vem som helst (som med de flesta andra test). I testet beskrev jag det objekt som skulle representera min drömman (något jag då var totalt ovetandes om såklart) som stor, brun och hungrig... Jag vet hur mina föräldrar skulle ha velat tolka det där..!
En totalt osäker källa har förresten berättat att om man mal ner alla människor på jorden till köttfärs så skulle de (vi) få plats i en kub med sidan 750 meter. Det låter så tufft att det bara måste vara sant!
Cubical!
Uppvaknandet
Idag vaknade jag på ett extremt sällsynt sätt: glad och trött. Antingen vaknar jag nämligen sur och trött (oftast) eller glad och pigg (ganska sällsynt). Jag var väldigt sällsynt glad och trallade runt som bäst i korridorsrummet hela förmiddagen. Jag befann mig i min egen lilla värld ända tills jag tittade på klockan: 11.30 - FUCKKKKKKK! Klockan 11.30 skulle jag nämligen ha möte med en professor. På med jeans och borsta tänderna samtidigt, jackan på och sedan störtkuta till skolan. Bara 4 minuter sen, fan vad bra jag är!
Jag diskuterade lite om en tenta jag ska skriva med professorn och därefter började han fråga frågor. Jag förstod att även han läst mitt brev, eller åtminstone hört om det. Han sa: Ja det är ju inte så lätt att studera här på engelska. Sedan berömde han mig för att jag gjort ett bra jobb med min uppgift. Det blir mycket egna studier för er utbytesstudenter och ni får inte så mycket stöd som man skulle vilja ge. Jaha. Intressant! Mannen som jag tidigare under året ville släpa ut ur TKK i skägget visade plötligt empati för mig. Sedan började han fråga mig om hur många studiepoäng jag lyckats få ihop. Jag berättade att om jag nu lyckas med mina tentor nästa vecka så ska jag ha fått ihop 50-55 ECTS, vilket ju är 5-10 ECTS under vad man bör få ihop under ett år. Då blev han ganska duktigt imponerad. Han hade säkerligen inte förväntat sig att någon som det går bra för skulle påpeka brister hos hans avdelning.
Jag måste säga att det är trevligt att märka att det finns fler sidor hos en människa än vad som från början var uppenbart. Men det är ju just detta som jag också funderat över. Det är ju inte som om 60-70% av alla professorer på Byggavdelningen är sadistiska satansdyrkare som dricker blod och torterar små fluffiga kattungar på fritiden. De har bara inte förstått riktigt. Om jag nu har fått en individ att förstå lite bättre så tycker jag att det är värt att ha hela fd. Byggavdelningens ledning flåsandes i nacken.
Jag diskuterade lite om en tenta jag ska skriva med professorn och därefter började han fråga frågor. Jag förstod att även han läst mitt brev, eller åtminstone hört om det. Han sa: Ja det är ju inte så lätt att studera här på engelska. Sedan berömde han mig för att jag gjort ett bra jobb med min uppgift. Det blir mycket egna studier för er utbytesstudenter och ni får inte så mycket stöd som man skulle vilja ge. Jaha. Intressant! Mannen som jag tidigare under året ville släpa ut ur TKK i skägget visade plötligt empati för mig. Sedan började han fråga mig om hur många studiepoäng jag lyckats få ihop. Jag berättade att om jag nu lyckas med mina tentor nästa vecka så ska jag ha fått ihop 50-55 ECTS, vilket ju är 5-10 ECTS under vad man bör få ihop under ett år. Då blev han ganska duktigt imponerad. Han hade säkerligen inte förväntat sig att någon som det går bra för skulle påpeka brister hos hans avdelning.
Jag måste säga att det är trevligt att märka att det finns fler sidor hos en människa än vad som från början var uppenbart. Men det är ju just detta som jag också funderat över. Det är ju inte som om 60-70% av alla professorer på Byggavdelningen är sadistiska satansdyrkare som dricker blod och torterar små fluffiga kattungar på fritiden. De har bara inte förstått riktigt. Om jag nu har fått en individ att förstå lite bättre så tycker jag att det är värt att ha hela fd. Byggavdelningens ledning flåsandes i nacken.
Mer om nakengenen
Häromkvällen var jag nere för att hämta min tvätt i tvättstugan och upptäckte då att det finns en bastu precis brevid trättrummet. Detta upptäckte jag eftersom jag fick tränga mig förbi ett gäng nakna finnar för att komma till tvättstugedörren. En sak slog mig då: Hur olikt mitt liv i Malmö var inte det där? När har jag väl någonsin tidigare behövt tränga mig förbi ett gäng rosasvettiga småfeta teknologer i bara mässingen för att nå mina rena strumpor? Häromdagen såg jag dessutom tre glada pågar vandra nerför min gata utan en tråd på kroppen, mitt på ljusa dagen. När har det någonsin funnits en spritt språngande naken man som vandrat över Värnhemstorget (som inte genast blivit arresterad)? Det är precis som om nudism ligger inprogrammerat i de finska generna.
Egentligen är det väl bara logiskt. Om shorts och t-shirt räknas som lämplig finsk klädsel när det är 15 grader ute så är det väl rimligt att anta att om gradtalen stiger till 25-30 så borde de flesta finnar vandra runt i födelsepyjamasen. Personligen hoppas jag dock att de har duktigt med airconditioning på mitt sommarjobb!
Egentligen är det väl bara logiskt. Om shorts och t-shirt räknas som lämplig finsk klädsel när det är 15 grader ute så är det väl rimligt att anta att om gradtalen stiger till 25-30 så borde de flesta finnar vandra runt i födelsepyjamasen. Personligen hoppas jag dock att de har duktigt med airconditioning på mitt sommarjobb!
Attackerad
Jag blev nyss attackerad av en finsk professor på min avdelning och ställd mot väggen på ett sätt som jag inte uppskattar. Det krävdes koncentration att svara diplomatiskt och lugnt när han på ett aggressivt sätt ifrågasatte och antog både det ena och det andra. Jag tror att jag inte bara har rört runt i grytan när jag skickade iväg ett visst litet brev för ett tag sedan, utan även gjort en del personer ganska duktigt förbannade. Det är ju ack så svårt att ta kritik, ellerhur?
Mannen i fråga menade att det inte går att uppnå samma undervisningskvalitet som utbytesstudent som man kan som inhemsk student. Det håller jag till mångt och mycket med om. Dock måste jag säga att jag träffat på både oundvikliga och undvikbara problem. Det ligger väl ändå i skolans bästa intresse att jobba för att minimera de undvikbara?
När någon kommer fram till mig och med ett stressat leende gör ett tappert försök att såga mig vid fotknölarna kan jag bara dra en enda slutsats: Jag har trampat på en öm tå. Ingen människa som känner sig oskyldigt anklagad går i försvarsställning på det sättet.
Mannen i fråga menade att det inte går att uppnå samma undervisningskvalitet som utbytesstudent som man kan som inhemsk student. Det håller jag till mångt och mycket med om. Dock måste jag säga att jag träffat på både oundvikliga och undvikbara problem. Det ligger väl ändå i skolans bästa intresse att jobba för att minimera de undvikbara?
När någon kommer fram till mig och med ett stressat leende gör ett tappert försök att såga mig vid fotknölarna kan jag bara dra en enda slutsats: Jag har trampat på en öm tå. Ingen människa som känner sig oskyldigt anklagad går i försvarsställning på det sättet.
De finländska temperaturerna, nakengenen
När gradtalen börjar närma sig 10-12 grader och sol börjar finländarna slänga av sig sina kläder. När jag går runt med långärmat och halsduk under jackan trallar folk här runt i t-shirt. Nu när vi haft ännu varmare väder, 20 grader, så går alla runt i shorts och t-shirt. Folk ligger och solar på närmsta gräsplätt, har bikini under sommartoppen och kastar boll iklädda badbyxor utanför huvudbyggnaden på skolan. Det är dock inte speciellt varmt i luften. 20 grader i maj och 20 grader i juli är ju inte samma sak. I skuggan är det ännu kyligt och jag känner definitivt att det blir kallt om jag inte har jackan på när vinden blåser.
Jag trodde att svenskar är duktiga på att slänga av sig kläderna för tidigt om våren men finländarna slår oss med hästlängder. Inte undra på att alla åker på förkylning, influensa, lunginflammation, öroninflammation, bronkit, hösnuva och öroncancer! Kanske är de ihärdiga, kanske har de bara längtat efter sommaren. Kanske, kanske är det helt enkelt den finska nakengenen som rycker i klädesplaggen. Fråga inte mig. Jag behåller jackan på ett tag till.
Jag trodde att svenskar är duktiga på att slänga av sig kläderna för tidigt om våren men finländarna slår oss med hästlängder. Inte undra på att alla åker på förkylning, influensa, lunginflammation, öroninflammation, bronkit, hösnuva och öroncancer! Kanske är de ihärdiga, kanske har de bara längtat efter sommaren. Kanske, kanske är det helt enkelt den finska nakengenen som rycker i klädesplaggen. Fråga inte mig. Jag behåller jackan på ett tag till.
Bekänna eller förneka?
Jag är inte mer än människa. Och jag är väldigt mycket människa. Så. Nu har ni förklaringen till allt mitt knasiga beteende. Fast, sanningen är att det inte är så knasigt för att vara jag egentligen. Men det tycker jag att vi inte låtsas om! Om man ska bekänna eller förneka sina beteenden är ju en fråga om vem man pratar med. Ibland kan det löna sig att helt enkelt bara vandra nerför den kryptiska medelvägen.
Förresten så börjar jag tro att alla finlandssvenskar har någon inbyggd gen för att ge perfekta komplimanger. Finnarna tror jag däremot har en inbyggd gen att höra av sig vid helt alldeles totalt jättefel tillfälle. Måste vara så.
Förresten så börjar jag tro att alla finlandssvenskar har någon inbyggd gen för att ge perfekta komplimanger. Finnarna tror jag däremot har en inbyggd gen att höra av sig vid helt alldeles totalt jättefel tillfälle. Måste vara så.
Wappen
På bilden ovan ser ni underteckad, sådär lagom mössbeklätt suddigt lycklig. Precis så kändes Valborg, eller Wappen som vi kallar den här.
Idag är det dock första maj och jag kan inte sluta skratta, eller åtminstone flina. Det är dock verkligen läge att lägga ner det här flinandet nu för min mor kommer på besök idag, om bara någon timme. Jag tänker ta med henne till Brunnsparken i Helsingfors för att titta på alla glada och galna typer som springer omkring. Just flinandet är något jag helst inte vill förklara för min mor.
Förresten, overallshångel, hot or not? Den där frågan höll mig vaken inatt, kan man säga. När jag väl somnat fick jag ett trevligt samtal: klockan 06 rindge en god vän från Sverige och ylade Klara Vappen i luren. Jag behöver kanske inte nämna att vi varit här i Finland på Valborg ihop förr. Det var tider det. För, det var bättre förr, som mitt phuxlag Gammelman hade som stridsrop under gårdagens mössjakt. Jag tror inte att jag kunnat hamna i ett mer passande lag. Få personer älskar att vara gammal och dryg lika mycket som jag.
