Komplexiteter: Kapitel 3: Mina irritationsmoment
Finländare slingrar sig inte. De uttrycker sig inte heller politiskt. Istället, när jag inte förstår vad de menar och de inte vill berätta, så kommer det något totalt jättekonstigt. Något så kryptiskt, men sagt på det där auktoritära finska sättet, att det varken går att säga emot eller ifrån. Svenskar slingrar sig. De säger: "njaaah, alltså nu vet jag inte riktigt vad jag tycker, jag kan ju ibland känna att du kanske... eventuellt... ". Ibland blir jag ju bara så trött. Jag frågar en finländare en fråga. Finländaren frågar inte hur jag menar frågan, om han är osäker. Han svarar direkt, med något rakt och fullkomligt otolkningsbart. Dock säger han det på ett sådant sätt att jag mer än tydligt förstår att jag inte ska fråga några följdfrågor.
Om en finländare däremot frågar mig en fråga och jag svarar med något så kryptiskt, konstigt, med skånska ord jag vet att han inte förstår... Vad får jag då för svar? Inga frågor i alla fall! Ingen frågar vad jag menar. Ingen ifrågasätter om jag verkligen är seriös i mitt svar. Det är som om de bara accepterar att jag inte vill berätta men utan att fråga om det var vad jag menade. Och jo, jag har gjort en del... inofficiella undersökningar av det här fenomenet. Att dra slutsatser utan att fråga, speciellt när det finns kulturella skillnader, är farligt.
Något jag blir väldigt irriterad över är när den finska konservatismen börjar dra slutsatser om vem jag är, vad jag vill och hur jag fungerar. Detta är dock fullkomligt onödigt att försöka påpeka för några finländare. De har hittills inte haft den blekaste aning om vad jag pratar om. Personligen tror jag inte att de förstår vad jag menar med finsk konservatism. Och ja, vad menar jag? Det handlar om fördomar såklart. Ibland har finländare svårt att think outside the box, åtminstone på det sociala planet.
