Fy fan
Jag säger bara en sak: Fy fan. Fy fan vilken dag jag haft idag! Jag har tentat gånger två idag, den senare var av typen tenta-from-hell. Nu har jag nästan överlevt och ska upp imorgon bitti för att skriva ännu en jävla tenta. Vet inte om det är det finska skolsystemet men jag känner för att supa ner mig totalt. Ett skolsystem som är snäppet mer osystematiskt rent pedagogiskt sett än att läsa mellan två årskurser på LTH har kanske den här typen av effekt?
Efter imorgon har jag bara en tenta och en projektuppgift kvar, sedan är jag fri att... Jobba heltid! Ja! Precis vad jag känner för just nu! Eller så inte... Jag är för ung och för gammal på en och samma gång känns det som. För ung för att sitta stilla och för gammal för att orka med i samma tempo som när jag var 17-18. Nu pratar jag givetvis fortfarande om skolarbete! Och ni behöver inte ana någon ironi här någonstans!
Sanningen är att jag får lov att vara trött då. Jag tänker inte ge upp, inte än. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det. Det blir många sanningar idag men den där känslan jag hade när jag var 19-20, som jag trodde var något omoget, rastlöst, den finns kvar hos mig. Eller, jag borde kanske snarare säga att den har kommit tillbaka. Det är faktiskt ganska intressant; Det jag trodde var normaltillståndet var bara en fas och det som jag trodde var en övergående fas visade sig vara det normala. På tal om rastlöshet och sommar, med gångna Malmösomrar i åtanke, en text av Franz Ferdinand:
Eyes, boring a way through me,
Paralyse, controlling completely,
Now, there is a fire in me,
A fire that burns.
This fire is out of contol,
I'm going to burn this city,
Burn this city!
Efter imorgon har jag bara en tenta och en projektuppgift kvar, sedan är jag fri att... Jobba heltid! Ja! Precis vad jag känner för just nu! Eller så inte... Jag är för ung och för gammal på en och samma gång känns det som. För ung för att sitta stilla och för gammal för att orka med i samma tempo som när jag var 17-18. Nu pratar jag givetvis fortfarande om skolarbete! Och ni behöver inte ana någon ironi här någonstans!
Sanningen är att jag får lov att vara trött då. Jag tänker inte ge upp, inte än. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det. Det blir många sanningar idag men den där känslan jag hade när jag var 19-20, som jag trodde var något omoget, rastlöst, den finns kvar hos mig. Eller, jag borde kanske snarare säga att den har kommit tillbaka. Det är faktiskt ganska intressant; Det jag trodde var normaltillståndet var bara en fas och det som jag trodde var en övergående fas visade sig vara det normala. På tal om rastlöshet och sommar, med gångna Malmösomrar i åtanke, en text av Franz Ferdinand:
Eyes, boring a way through me,
Paralyse, controlling completely,
Now, there is a fire in me,
A fire that burns.
This fire is out of contol,
I'm going to burn this city,
Burn this city!
Kommentarer
Trackback
