Sweet Saturday
Idag är det lördag och då är jag ledig. Jag måste erkänna att en lördag känns så mycket lyxigare efter en arbetsvecka. Som student och/eller vårdarbetare får man ju aldrig riktigt den där magiska lördagskänslan. En vecka har jag nu spenderat på mitt jobb och kan bara konstatera att det är väldigt roligt. Vem hade väl kunnat tro att ett jobb kunde vara roligt?! Beröm fick jag också, det var trevligt.
Folk pratar dessutom finska med mig i ganska stor utsträckning på jobbet, vilket är både bra och dåligt. De pratar så fort att jag inte hänger med. Dock antar jag att jag kommer att vänja mig. I början förstod jag nämligen inte ett ord av vad t.ex. koreografen i dansgruppen sa på finska, något jag givetvis gör numera. Jag tycker att det är märkligt att det är så individuellt hur mycket jag förstår av vad olika finländare säger på finska. Är verkligen deras sätt att tala och uttrycka sig så olika? Antingen det eller så är jag ganska ofokuserad, vilket jag visserligen inte skulle neka till. Det finns dock en person som jag förstår ganska bra på kontoret, som är sådär lugn och tydlig. Inte som min cubicle mate som pratar ungefär som en kulspruta.
Det finns en till tjej som sommararbetar på min avdelning. Vanligtvis är det bara killar som kommer dit för att sommarjobba, så de äldre gubbarna är minst sagt nöjda. Snacka dock om att jag blev förvånad när jag gick till hennes bås igår och insåg att hon gjort sig ungefär lika hemma på kontoret som jag gjort mig i mitt korridorsrum. Det fanns bilder på hela släkten, lurviga mysstrumpor och specialprylar av alla de slag. På mitt skrivbord finns en räknare som är företagets, ett block med arbetsrelaterade anteckningar och min Ipod. Fast Ipoden tar jag såklart med mig hem när jag går. Funderade lite på om jag borde ta med något hemifrån för att kompensera. Lurviga myssockar tänker jag dock inte ta med mig.
Nu är det ju visserligen så att jag inte har så mycket saker här som jag hade kunnat ta med mig till ett kontor. Jag har t.ex. två bra pins, en där det står "Klamydia? Testa dig!" och en annan där det bara står "FUCK FACE". Jag har min Clint Eastwood plansch, men den kanske är lite för stor. Dessutom vet jag inte hur mycket killen jag delar bås med skulle uppskatta att ha en gigantisk Clintan sneglandes på sig när han arbetar. Jag har en mjuk älg med Sverige-tröja som jag fick i present första gången jag for till Finland. Nu är jag dock helt emot att offentligt komma i alltför nära kontakt med små fluffiga saker, eftersom de retar min sparkreflex (ja, jag vet, jag är en hemsk människa, håll era småbarn borta från mig!). Personligen vet jag inte om någon utav de här sakerna är lämpliga att ta med till arbetet. Det är inte som om jag någonsin skulle ta med mig bilder på en pojkvän till jobbet. Kanske på min unge, om jag nu skulle ha en.
På tal om ungar så diskuterade jag min vuxenångest med en kompis för någon vecka sedan. Jag kom på den utomordentliga idén att hitta på en imaginär unge som jag kunde skylla på när jag inte orkar gå till jobbet. "Hemma för sjukt barn", "gå tidigt för att hinna hämta på dagis", "föräldramöte"; det finns så många bra ursäkter! Jag skulle kanske kunna få låna lite bilder av min sysslings eller min morbrors barn och hänga upp på jobbet? Kanske läsa lite i forum för att få upplägg till irriterande gulliga historier att tråka ut mina kollegor med på kafferasten. Fan vad jag hatar folk som bara pratar om sina barn! Men den här planen ska jag nog ta och jobba lite mer på...
Folk pratar dessutom finska med mig i ganska stor utsträckning på jobbet, vilket är både bra och dåligt. De pratar så fort att jag inte hänger med. Dock antar jag att jag kommer att vänja mig. I början förstod jag nämligen inte ett ord av vad t.ex. koreografen i dansgruppen sa på finska, något jag givetvis gör numera. Jag tycker att det är märkligt att det är så individuellt hur mycket jag förstår av vad olika finländare säger på finska. Är verkligen deras sätt att tala och uttrycka sig så olika? Antingen det eller så är jag ganska ofokuserad, vilket jag visserligen inte skulle neka till. Det finns dock en person som jag förstår ganska bra på kontoret, som är sådär lugn och tydlig. Inte som min cubicle mate som pratar ungefär som en kulspruta.
Det finns en till tjej som sommararbetar på min avdelning. Vanligtvis är det bara killar som kommer dit för att sommarjobba, så de äldre gubbarna är minst sagt nöjda. Snacka dock om att jag blev förvånad när jag gick till hennes bås igår och insåg att hon gjort sig ungefär lika hemma på kontoret som jag gjort mig i mitt korridorsrum. Det fanns bilder på hela släkten, lurviga mysstrumpor och specialprylar av alla de slag. På mitt skrivbord finns en räknare som är företagets, ett block med arbetsrelaterade anteckningar och min Ipod. Fast Ipoden tar jag såklart med mig hem när jag går. Funderade lite på om jag borde ta med något hemifrån för att kompensera. Lurviga myssockar tänker jag dock inte ta med mig.
Nu är det ju visserligen så att jag inte har så mycket saker här som jag hade kunnat ta med mig till ett kontor. Jag har t.ex. två bra pins, en där det står "Klamydia? Testa dig!" och en annan där det bara står "FUCK FACE". Jag har min Clint Eastwood plansch, men den kanske är lite för stor. Dessutom vet jag inte hur mycket killen jag delar bås med skulle uppskatta att ha en gigantisk Clintan sneglandes på sig när han arbetar. Jag har en mjuk älg med Sverige-tröja som jag fick i present första gången jag for till Finland. Nu är jag dock helt emot att offentligt komma i alltför nära kontakt med små fluffiga saker, eftersom de retar min sparkreflex (ja, jag vet, jag är en hemsk människa, håll era småbarn borta från mig!). Personligen vet jag inte om någon utav de här sakerna är lämpliga att ta med till arbetet. Det är inte som om jag någonsin skulle ta med mig bilder på en pojkvän till jobbet. Kanske på min unge, om jag nu skulle ha en.
På tal om ungar så diskuterade jag min vuxenångest med en kompis för någon vecka sedan. Jag kom på den utomordentliga idén att hitta på en imaginär unge som jag kunde skylla på när jag inte orkar gå till jobbet. "Hemma för sjukt barn", "gå tidigt för att hinna hämta på dagis", "föräldramöte"; det finns så många bra ursäkter! Jag skulle kanske kunna få låna lite bilder av min sysslings eller min morbrors barn och hänga upp på jobbet? Kanske läsa lite i forum för att få upplägg till irriterande gulliga historier att tråka ut mina kollegor med på kafferasten. Fan vad jag hatar folk som bara pratar om sina barn! Men den här planen ska jag nog ta och jobba lite mer på...
Kommentarer
Trackback
