Komplexiteter: Kapitel 2: Tystnad
Den ökända finska tystnaden. De flesta finländare är till viss del tillbakadragna, reserverade och subtila till sättet. Här i Finland behöver man inte okeja saker som man behöver i Sverige. Detta finner jag ytterst intressant. Låt mig ta ett exempel: Jag mobbade en bekant för något, helt på skoj bara. Bekanten frågade mig efter en tid om det verkligen behöver spela någon roll, det jag mobbades för. För mig spelade det ingen roll alls egentligen. Jag svarade dock inte på frågan. Jag tänkte över det som hänt efteråt och sa nästa gång vi sågs att, just for the record, så nej, det spelar såklart ingen roll. Detta okejande, om än så subtilt för att vara svensk, var helt onödigt. Genom mitt agerande hade bekanten nämligen redan förstått att det inte spelar mig någon roll.
Jag har manliga svenska kompisar som hade kunnat spendera en halvtimme med att kolla så att allt är okej och att ingen är sur. Avsaknaden av detta gillar jag med finländare. Det går att sätta en gräns och sedan gå vidare. Jag är helt för kommunikation men jag kan bli så trött av allt onödigt prat ibland. När en fråga eller ett problem analyseras sönder så till den milda grad att det blir helt omöjligt att gå tillbaka. Det finns ingen återvändo. Finländare kan även nå tysta samförstånd. När jag och en danskompis övade lyft för någon dag sedan insåg jag ännu en gång hur lätt det är med finska danskavaljerer. Inget långdraget mellansnack, de ser vart jag är på väg och tar emot. Perfekt. Och detta trots att de inte dansat med mig tidigare.
Nu existerar det såklart olika grader av det här. Till en viss gräns är den finska tystnaden enligt mig definitivt tilldragande. Dock finns det finländare av typen som jag i mitt eget huvud brukar referera till som Stonefaces. De pratar nästan enbart vid tilltal och visar inte en enda känsla i ansiktet, som jag kan se i alla fall. Jag har träffat några stycken sådana här i Finland, dock aldrig i Sverige, och jag har var gång funderat över om det där lilla rycket i överläppen var ett leende eller ett uttryck för avsmak. Yxmördande psykopater, tänker jag. Det spelar ingen roll om de är två äpplen höga, har datornacke och helt saknar kroppsmuskulatur, Stonefaces är läskiga!
Så, vad kan egentligen vara det tilldragande i en finsk tystnad? Min bästa gissning är att den åtminstone ger en illusion av mystik. Dock finns det olika former av tystnad. Å ena sidan finns det de som inte säger något därför att de inte har något att säga. Å andra sidan finns det de som väljer att inte säga något. Vald tystnad är den intressanta sorten. Den både förstår och inte förstår jag. Det vill säga, komplext och alldeles, alldeles underbart!
Jag har manliga svenska kompisar som hade kunnat spendera en halvtimme med att kolla så att allt är okej och att ingen är sur. Avsaknaden av detta gillar jag med finländare. Det går att sätta en gräns och sedan gå vidare. Jag är helt för kommunikation men jag kan bli så trött av allt onödigt prat ibland. När en fråga eller ett problem analyseras sönder så till den milda grad att det blir helt omöjligt att gå tillbaka. Det finns ingen återvändo. Finländare kan även nå tysta samförstånd. När jag och en danskompis övade lyft för någon dag sedan insåg jag ännu en gång hur lätt det är med finska danskavaljerer. Inget långdraget mellansnack, de ser vart jag är på väg och tar emot. Perfekt. Och detta trots att de inte dansat med mig tidigare.
Nu existerar det såklart olika grader av det här. Till en viss gräns är den finska tystnaden enligt mig definitivt tilldragande. Dock finns det finländare av typen som jag i mitt eget huvud brukar referera till som Stonefaces. De pratar nästan enbart vid tilltal och visar inte en enda känsla i ansiktet, som jag kan se i alla fall. Jag har träffat några stycken sådana här i Finland, dock aldrig i Sverige, och jag har var gång funderat över om det där lilla rycket i överläppen var ett leende eller ett uttryck för avsmak. Yxmördande psykopater, tänker jag. Det spelar ingen roll om de är två äpplen höga, har datornacke och helt saknar kroppsmuskulatur, Stonefaces är läskiga!
Så, vad kan egentligen vara det tilldragande i en finsk tystnad? Min bästa gissning är att den åtminstone ger en illusion av mystik. Dock finns det olika former av tystnad. Å ena sidan finns det de som inte säger något därför att de inte har något att säga. Å andra sidan finns det de som väljer att inte säga något. Vald tystnad är den intressanta sorten. Den både förstår och inte förstår jag. Det vill säga, komplext och alldeles, alldeles underbart!
Kommentarer
Trackback
