Pronomen
En svensk bekant till mig satt och var trött över att flickvännen var tvungen att blanda in queerfeminism i allt de gör. Anledningen till tröttheten var i detta fallet traditionell pardans. En sak som jag kom att tänka på är det faktum att man i det finska språket inte skiljer mellan han och hon, utan har ett gemensamt ord för att benämna de båda. Jag vet att det i svenska queerkretsar länge förekommit diskussioner om att införa ett tredje pronomen för att benämna han/hon på ett neutralt sett. Queer, postgender, intergender, androgynitet; Med eller utan alla beteckningar verkar det som om Finland helt enkelt haft det bästa tänket från början, kanske utan att veta om det själv. Är det inte egentligen det man är ute efter dock? Inte att sitta och vara politiskt korrekt och använda ett påhittat pronomen för att inte uppröra någon... Haha, Sverige är fantastiskt.
Reflex
Jag har ådragit mig en föga charmig reflex. När jag går in i t.ex. en butik och butiksbiträdet börjar prata finska med mig utan att jag är beredd så blir jag jättestressad. Denna jättestress får mig att mumla något, le stressat och springa iväg. Om det finns något stort i närheten gömmer jag mig med största sannolikhet bakom det. Det samma gäller var som helst där jag är oförberedd på att bli tilltalad. Häromdagen frågade någon mig plötsligt en fråga i en skobutik. Jag flinade obekvämt och dök hastigt ner bakom en skohylla. Väl bakom hyllan insåg jag att jag är en total idiot. Vid det laget kändes det dock ännu mer korkat att hoppa fram igen och fråga vad hon sade.
Det är inte så att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga. Jag kan säga "ursäkta, vad sa du?" på finska mer än väl, när jag inte är stressad. Dock befinner de orden sig mil bort när jag väl står där. Ju mer jag försöker undvika engelska desto mer framhävande verkar reflexen bli dessutom. Varför jag blir så stressad vet jag inte riktigt. Att jag inte uppfattar vad människor säger till mig är i sig inte speciellt konstigt med tanke på att tal- och skriftspråk på finska är lite som olja och vatten. Men! Jag kan banne mig inte fortsätta springa och gömma mig så snart jag blir tilltalad! Det ger ju ett föga charmigt intryck...
Det är inte så att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga. Jag kan säga "ursäkta, vad sa du?" på finska mer än väl, när jag inte är stressad. Dock befinner de orden sig mil bort när jag väl står där. Ju mer jag försöker undvika engelska desto mer framhävande verkar reflexen bli dessutom. Varför jag blir så stressad vet jag inte riktigt. Att jag inte uppfattar vad människor säger till mig är i sig inte speciellt konstigt med tanke på att tal- och skriftspråk på finska är lite som olja och vatten. Men! Jag kan banne mig inte fortsätta springa och gömma mig så snart jag blir tilltalad! Det ger ju ett föga charmigt intryck...
Solklara formuleringar
Jag vet inte om jag någonsin svurit så mycket över studiematerialet till en kurs. Vem tusan är människorna som skrivit detta kompendium och vad försöker de egentligen få sagt? Mitt favorituttryck är "curiously uncurious", som användes för att beskriva resource-based theory in strategic management. Hur kan man vara ointresserad på ett nyfiket sätt? Det är lite som att beskriva någon som livligt död, vilket är så nära en beskrivning av hur jag känner mig efter att ha läst kompendiet man kan komma utan att börja svära frenetiskt. Jag trodde att detta skulle vara vetenskapligt! Det förstår vem som helst att när x är skiljt från y så kan inte x samtidigt vara lika med y.
En annan intressant formulering var "creatively destructive". Med andra ord lite som att hitta nya spännande sätt att skada och förstöra. Sadistens guide till galaxen; slägga, gräsklippare och nagelsax. Jag vet inte varför men jag tycker att det hade varit intressant att spinna vidare på det här och skriva en kontaktannons. Denna kontaktannons kan med fördel användas om man är intresserad av en diplomatisk engelsk marknadsstrateg:
WANTED: female male with a clearly unclear view on life, a curiously uncurious view on knowledge and a creatively destructive personality. Unpicturable picture unconsiderately considered a negative plus.
Varning! Personer som använder sig av denna kontaktannons riskerar att komma i kontakt med personer som på allvar använder sig av uttryck som and hence I shan't dignify that with an answer!
En annan intressant formulering var "creatively destructive". Med andra ord lite som att hitta nya spännande sätt att skada och förstöra. Sadistens guide till galaxen; slägga, gräsklippare och nagelsax. Jag vet inte varför men jag tycker att det hade varit intressant att spinna vidare på det här och skriva en kontaktannons. Denna kontaktannons kan med fördel användas om man är intresserad av en diplomatisk engelsk marknadsstrateg:
WANTED: female male with a clearly unclear view on life, a curiously uncurious view on knowledge and a creatively destructive personality. Unpicturable picture unconsiderately considered a negative plus.
Varning! Personer som använder sig av denna kontaktannons riskerar att komma i kontakt med personer som på allvar använder sig av uttryck som and hence I shan't dignify that with an answer!
Bisarr påsk
Också var det den där lilla egenskapen som är så bra att ha; social kompetens. Låtsas som om det regnar! Denna egenskap är speciellt bra att ha när en helt oskyldig påskafton förvrids in absurdum. När saker och ting börjar urarta blir jag ofta nyfiken på exakt hur långt det hela skulle kunna komma att gå. På så sätt kanske jag uppmuntrar bisarra händelser. Det väl mitt eget fel. Men en sak jag åtminstone kan säga är att livet inte blir tråkigt!
Påsk!
Här i Finland ger folk varandra, eller kanske framförallt barnen, ägg av typen Kinderägg till påsken. Ett Kinderägg är ett chokladägg med en leksak inuti, som är inslaget i folie. Det finns dock inte bara chokladägg av märket Kinder utan många andra olika storlekar och sorter, t.ex. Unicef, Disney, Bratz osv. Detta är ganska märkligt i mina ögon. I Sverige köps det pappägg som fylls med lösgodis istället. Vissa ger även varandra påskpresenter. Personligen tycker jag mer om den svenska traditionen eftersom den ger fler valmöjligheter.
I Finland äter man också den för många helt oförklarliga efterrätten memma, eller mämmi, till påsk. Denna memma har jag blivit indoktrinerad i sedan barnsben och finner den därför helt normal. Min mor tycker dock att det är roligt att bjuda nya svenska bekantskaper på efterrätten för att se deras ansiktsuttryck. Memma ser nämligen ut som något helt annat än en efterrätt!
Vårstädning
Idag fick jag ett av mina berömda städryck. De kommer ganska sällan men när de väl slår till så slår de till ordentligt. Städning på soliga dagar, och kanske särskilt vårstädning, kräver bakgrundsmusik i form av Ella Fitzgerald. Texten nedan kommer från 'Bewitched, Bothered, and Bewildered', som man bör lyssna på Ellas version av.
Vexed again, perplexed again
Thank God, I can be oversexed again
Bewitched, bothered and bewildered - am I
Jo, det känns ju att det vankas påsk. Det är kallt men det känns ändå som om man nästan kan röra vid sommaren, så nära är den. Hade varierande planer på vad jag skulle göra nu under påsken. Dock gick samtliga av dessa planer i kras p.g.a. pengabrist. Nu verkar det mest bli jag, ett påskägg och en massa skolarbete. Jaja, jag får åtminstone sitta och plugga i en ren lägenhet!
Vexed again, perplexed again
Thank God, I can be oversexed again
Bewitched, bothered and bewildered - am I
Jo, det känns ju att det vankas påsk. Det är kallt men det känns ändå som om man nästan kan röra vid sommaren, så nära är den. Hade varierande planer på vad jag skulle göra nu under påsken. Dock gick samtliga av dessa planer i kras p.g.a. pengabrist. Nu verkar det mest bli jag, ett påskägg och en massa skolarbete. Jaja, jag får åtminstone sitta och plugga i en ren lägenhet!
Jobba, jobba, jo-obba!
Jag har fått sommarjobb! Och helt utan att ha blivit anställd p.g.a. rekryterarens baktankar dessutom! Eller, det är vad jag tror i alla fall. Visserligen skulle det inte vara första gången jag blev raggad på av kvinnor i 40-års åldern men min gaydar säger mig att så inte är fallet. Hur som helst, jag har fått sommarjobb! Precis det jobb jag ville ha dessutom, inom brodesign. Måste ha varit den där bävern!
Det var ganska lustigt. Jag tror att det tog 10 minuter innan min intervjuare började prata om hur svenskar aldrig håller käft. Inte på ett förolämpande sätt dock utan hon pratade om erfarenheter från när företaget samarbetat med svenska företag. Det var lite som om hon försökte varna mig, är du medveten om att vi i Finland arbetar lite.... annorlunda än i Sverige? Som att säga: börja nu inte prata en massa för det går inte hem här! Jag påpekade dock att det är bra att vidga sina vyer och att jag tror att våra länder kan lära mycket av varandra.
Jag kommer att samarbeta en del med en äldre finsk manlig designer i sommar. Detta tar jag som ett ypperligt tillfälle att rentvå det dåliga intryck jag fått av finska män i 60-års åldern. Dessutom kommer det att tvinga mig att prata lite finska, vilket förhoppningsvis kommer att utvecka mitt tekniska ordförråd. Lönen hade kunnat vara bättre men jag tjänar bättre än inom vården och kommer att arbeta med så spännande saker att jag är glad ändå!
Mer koreografi
Efter att ha sett Molly Smidig Teekkari göra ett visst danshopp igår bestämde sig koreografen för att arbeta om koreografin... Jo, nu arbetar vi alltså med en ny koreografi med dansgruppen, som inte är helt klar än. Den här gången är det Celine Dion vi dansar till, suck och stön (ja, på det negativa sättet nu alltså). Fördelen är dock att vår nya koreografi är mer tekniskt krävande. Det tycker jag om eftersom jag aldrig tackar nej till en utmaning som ger mig möjligheter att utvecklas.
På tal om koreografi så behärskar jag nu typ de vanligaste gammeldanserna efter en liten crash course, crash i dubbel bemärkelse... Jag skulle vilja se mig själv ta en pas d'Espagne efter några snapsar, iklädd min jättelika balklänning. Ooooja, som jag hade sagt så skånska. Om inte annat så skulle jag antagligen vara ganska underhållande att titta på.
På tal om utmaningar så har min härligt sarkastiska bekant varit igång igen med sina raggningstips. Jo, bekant, eftersom jag är teknolog och därför inte har några vänner. Av någon anledning tycker han i alla fall att jag behöver dem. Själv vet jag dock att jag inte behöver några tips. Jag har nämligen en bombsäker taktik som fungerar varje gång. Utan att avslöja alltför mycket kan jag berätta att det behövs en medhjälpare och involverar en strumpa, en balkong och en tvättstuga.
Konversationstaktik, genom mina ögon sett
Under veckoslutet pratade jag lite om det faktum att jag i början av mitt år här i Finland fick ett ganska dåligt intryck av många finländare jag träffade. Detta dåliga intryck kom från när jag pratade med finländare och plockade upp otaliga sinaler och uttryck för att de skulle vara ointresserade, irriterade och/eller känna sig förolämpade av något jag sagt eller gjort. Egentligen kände jag mig ganska förbryllad. En finländare kunde nämligen, genom mina ögon sett, börja en mening ganska trevligt för att sedan avsluta den ganska otrevligt. Många gånger kunde en och samma person under en och samma timme förolämpa mig två gånger, för att sedan bjuda med mig på en fest.
Om en person inleder ett samtal med mig, med ett glatt "hej, hur är det?" och sedan snorpar av mig i slutet med ett sarkastiskt "jo", och med en attityd som för mig skulle betyda "käll käften", måste det vara något fel, tänkte jag. Jag funderade ju såklart först på om jag sagt något som hade kunnat uppfattas som otrevligt. Efter att ha gått igenom ett flertal samtal med ett flertal olika personer i huvudet, utan att hitta något otrevligt från min sida, började jag istället fundera på om det inte var så att jag tolkade människor fel. 86% av finländarna kan ju omöjligen heta bitch i mellannamn!
Min taktik gick således ut på att enbart tolka de ord som sades och försöka att till så stor del som möjligt ignorera hur de sades. Efter att ha börjat vänja mig vid det började jag åter titta lite på hur saker och ting sades, då från en mer neutral synvinkel. Jag förstår nu att många av de känslouttryck svenskar använder när de talar med varandra mest skulle anses vara ganska tramsigt här. Detta har jag även fått bekräftat av en bekant som just nu är finsk utbytesstudent i Sverige. Utan femtio känsloord uppfattas man lätt som lite burdus i Sverige. I Finland, å andra sidan, resulterar långa känsloinriktade svar i att den man pratar med mest bara vill gå hem och lägga sig.
Exempel: Lina frågar Niklas om de ska gå på någon tillställning Lina gärna vill gå på. Niklas vill absolut inte gå dit men vet att Lina jättegärna vill gå. På frågan "ska vi gå dit ikväll?" skulle Niklas, om han nu vill att han ska slippa gå dit, svara "alltså, jag vet inte riktigt om jag orkar idag, förlåt, asså jag har haft en lång vecka och känner mig så trött". Ja, eller något sådant. Diskussionen är dock inte slut där utan nu kontrar Lina med ett "åh, men jag hade tyckt att det var jättesnällt om du skulle vilja följa med! Jag vill verkligen jättegärna gå", varpå Niklas kanske skulle fortsätta "men hade vi inte kunnat ta det en annan dag då? Förlåt men jag är verkligen inte på humör". Den här diskussionen skulle troligen inte vara slut här heller men jag tycker att vi vandrar vidare och istället tittar på vad Suvi och Simo skulle säga i precis samma situation. Suvi frågar "ska vi gå dit ikväll?", Simo svarar "nä, måste vi?", Suvi kontar "ja, det blir kul!" och i nästa mening avgörs troligen frågan om huruvida de ska dit eller ej.
Om en person inleder ett samtal med mig, med ett glatt "hej, hur är det?" och sedan snorpar av mig i slutet med ett sarkastiskt "jo", och med en attityd som för mig skulle betyda "käll käften", måste det vara något fel, tänkte jag. Jag funderade ju såklart först på om jag sagt något som hade kunnat uppfattas som otrevligt. Efter att ha gått igenom ett flertal samtal med ett flertal olika personer i huvudet, utan att hitta något otrevligt från min sida, började jag istället fundera på om det inte var så att jag tolkade människor fel. 86% av finländarna kan ju omöjligen heta bitch i mellannamn!
Min taktik gick således ut på att enbart tolka de ord som sades och försöka att till så stor del som möjligt ignorera hur de sades. Efter att ha börjat vänja mig vid det började jag åter titta lite på hur saker och ting sades, då från en mer neutral synvinkel. Jag förstår nu att många av de känslouttryck svenskar använder när de talar med varandra mest skulle anses vara ganska tramsigt här. Detta har jag även fått bekräftat av en bekant som just nu är finsk utbytesstudent i Sverige. Utan femtio känsloord uppfattas man lätt som lite burdus i Sverige. I Finland, å andra sidan, resulterar långa känsloinriktade svar i att den man pratar med mest bara vill gå hem och lägga sig.
Exempel: Lina frågar Niklas om de ska gå på någon tillställning Lina gärna vill gå på. Niklas vill absolut inte gå dit men vet att Lina jättegärna vill gå. På frågan "ska vi gå dit ikväll?" skulle Niklas, om han nu vill att han ska slippa gå dit, svara "alltså, jag vet inte riktigt om jag orkar idag, förlåt, asså jag har haft en lång vecka och känner mig så trött". Ja, eller något sådant. Diskussionen är dock inte slut där utan nu kontrar Lina med ett "åh, men jag hade tyckt att det var jättesnällt om du skulle vilja följa med! Jag vill verkligen jättegärna gå", varpå Niklas kanske skulle fortsätta "men hade vi inte kunnat ta det en annan dag då? Förlåt men jag är verkligen inte på humör". Den här diskussionen skulle troligen inte vara slut här heller men jag tycker att vi vandrar vidare och istället tittar på vad Suvi och Simo skulle säga i precis samma situation. Suvi frågar "ska vi gå dit ikväll?", Simo svarar "nä, måste vi?", Suvi kontar "ja, det blir kul!" och i nästa mening avgörs troligen frågan om huruvida de ska dit eller ej.
Gamla och nya liv
Det är en jättekonstig tanke att tänka att jag inom inte allför lång tid kommer att åka tillbaka till Malmö igen. Snart kommer jag åter att höra skånska överallt och det kommer att finnas ett billigt kebabhak runt varje krök. Jag kommer att handla mat på Coop och Willys. Jag har ju just vant mig vid att stappla fram på finska och ser nästan en tjusning i att försöka koncentrera mig på att förstå vad folk säger. Jag har börjat tycka att det är naturligt att på svenska säga att jag "ska fara", lägga in ett "nog" i varje mening och säga "jå" istället för "jae". Det känns fullkomligt naturligt att joghurten heter Ingman, mjölkpaktetet är ljusblått och att rågmakaroner säljs i jättesmå paket. Det är så lustigt, ge mitt ett halvår till så har jag garanterat skapat mig ett hem här. Hur kan man ha så lätt att anpassa sig?
Jag har på något vis skapat mig en vardag här genom dansgruppen och skolan. Det känns inte längre som att jag är långt ifrån min familj eftersom jag har kommit närmare min syssling, som bor i Esbo. Jag har mängder av bekanta. Från början kändes allt så temporärt men nu känns det inte så längre. Nu känns det som att jag snart ska tvingas tillbaka in i ett annat liv, ett före detta liv, efter att jag precis skapat mig något nytt. Kan man ens gå tillbaka till ett gammalt liv? Eller finns det kanske bara nya liv?
Jag har på något vis skapat mig en vardag här genom dansgruppen och skolan. Det känns inte längre som att jag är långt ifrån min familj eftersom jag har kommit närmare min syssling, som bor i Esbo. Jag har mängder av bekanta. Från början kändes allt så temporärt men nu känns det inte så längre. Nu känns det som att jag snart ska tvingas tillbaka in i ett annat liv, ett före detta liv, efter att jag precis skapat mig något nytt. Kan man ens gå tillbaka till ett gammalt liv? Eller finns det kanske bara nya liv?
Domedagsvapen
När jag idag började en ny kurs hade professorn en mycket intressant öppning på finska. Välkomna till kursen, tyvärr har vi ett problem: Det finns en student här inne som inte pratar finska... Jag har således gått från att vara besvärlig till att bli ett fullländat problem. Hur som helst, jag är, trots denna otroligt förolämpande formulering, evigt tacksam för att det uppenbarligen finns åtminstone två professorer på R som pratar engelska gärna och väl. Föreläsningarna i kursen kommer alltså att till största delen hållas på engelska för min skull. Intressant med tanke på att jag varit på föreläsningar där 25% av studenterna inte förstår finska och vi ändå förväntas sitta där och lyssna på finska föreläsningar. Detta trots att professorn faktiskt kunde prata engelska.
Jag säger som så: det är dags att göra något! And my, oh my, does this Molly have a cunning plan! Utan att nu berätta alltför mycket om min plan så vill jag påstå att summan av detta, om allt går som jag vill, kommer att resultera i ett nästan så dödligt domedagsvapen som jag fantiserade om att blåsa ut avdelningen för Byggnadsekonomi med för ett tag sedan... MUAAAHAHAHAHAHAAAA!
På tal om ingenting: Jag är antingen lite bätte eller lite sämre på Carambole än på vanlig konventionell biljard. Detta beroende på ifall vi räknar poängen i absolutbelopp eller ej!
Jag säger som så: det är dags att göra något! And my, oh my, does this Molly have a cunning plan! Utan att nu berätta alltför mycket om min plan så vill jag påstå att summan av detta, om allt går som jag vill, kommer att resultera i ett nästan så dödligt domedagsvapen som jag fantiserade om att blåsa ut avdelningen för Byggnadsekonomi med för ett tag sedan... MUAAAHAHAHAHAHAAAA!
På tal om ingenting: Jag är antingen lite bätte eller lite sämre på Carambole än på vanlig konventionell biljard. Detta beroende på ifall vi räknar poängen i absolutbelopp eller ej!
Bring something you'd like to show us...
Okej, så nu har jag fixat en liten arbetsintervju som verkar ganska lovande. Problematiken för mig nu ligger dock i detta: När jag ringde sa rekryteringspersonen att jag skulle bring something you'd like to show us... Lite som "show and tell" i grundskolan då eller? "Detta är min tama bäver Rupert. Han har en rolig frisyr."
De har mitt CV, mina referenser, en kurslista över vad jag läser och har läst samt mina betyg. Vad mer behöver de egentligen se? Det handlar om att ge ett bra intryck nu och jag har en känsla av att en tam bäver inte kommer att ta mig speciellt långt. Mina resultat ur vårdbiträdes SM kommer knappast heller att imponera, förutsatt att ingen på företaget har hälsoproblem. Hur som helst tror jag inte att någon skulle vilja ställa upp på när jag ska visa att jag kan byta en Up-and-Go på 17 sekunder, på någon jag inte kan tala samma språk som. Om någon frivilligt skulle vilja ställa upp på detta skulle jag dessutom bli ganska stressad.
Visserligen ville de att jag skulle kunna använda AutoCad och det kan jag ju. Det kanske vore en bra idé att ta med lite ritningar. Dessvärre har jag bara husritningar att visa just för tillfället. Hm. Men vafan, om jag ska välja mellan tam bäver, vårdbiträdes SM eller husritningar så är det väl ändå ganska uppenbart vad det bästa alternativet är?! Precis, time to comb that beaver! Verkar jag stressad och osammanhängande, förresten? Nej, nej, nej, helt fel! Det är jag definitivt inte!
De har mitt CV, mina referenser, en kurslista över vad jag läser och har läst samt mina betyg. Vad mer behöver de egentligen se? Det handlar om att ge ett bra intryck nu och jag har en känsla av att en tam bäver inte kommer att ta mig speciellt långt. Mina resultat ur vårdbiträdes SM kommer knappast heller att imponera, förutsatt att ingen på företaget har hälsoproblem. Hur som helst tror jag inte att någon skulle vilja ställa upp på när jag ska visa att jag kan byta en Up-and-Go på 17 sekunder, på någon jag inte kan tala samma språk som. Om någon frivilligt skulle vilja ställa upp på detta skulle jag dessutom bli ganska stressad.
Visserligen ville de att jag skulle kunna använda AutoCad och det kan jag ju. Det kanske vore en bra idé att ta med lite ritningar. Dessvärre har jag bara husritningar att visa just för tillfället. Hm. Men vafan, om jag ska välja mellan tam bäver, vårdbiträdes SM eller husritningar så är det väl ändå ganska uppenbart vad det bästa alternativet är?! Precis, time to comb that beaver! Verkar jag stressad och osammanhängande, förresten? Nej, nej, nej, helt fel! Det är jag definitivt inte!
Om glädje
Enligt Kamrat på svenska så tycker finländarna att svenskarna är så glada. För att kontra detta vill jag påstå att finländarna är ganska sura. Eller, egentligen är de inte det men de ser sura ut. Ta t.ex. min barndomsvän, som är finsk. Jag tror att det tog mig ett år att förstå att hennes pappa inte gick runt och var sur hela tiden. Han kunde komma in i hennes rum och dra ett skämt men med sin barska uppsyn och buskiga ögonbryn blev jag mest förvirrad. Något år senare insåg jag alltså att han faktiskt är en ganska glad typ, bara det att det tog lite övning innan jag kunde se att han var glad på hans ansiktsuttryck.
Finländarna visar inte känslor på samma sätt som svenskar gör. Finländarnas ansiktsuttryck för olika känslor är ofta mycket mer subtila än de svenska. Detta var faktiskt en kulturkrock för mig när jag hade finsk pojkvän. Jag hade svårt att se när han var glad och när han var ledsen. Jag tyckte bara att han såg sådär lagom sur ut hela tiden! Givetvis lärde jag mig dock efterhand. Där jag tyckte att han var svår att tyda tyckte han istället att jag var överdriven och borde lugna ner mig. Paradoxalt nog vill jag dock påstå att mitt glada humör kommer med extresståg ifrån min mormor, som var från Rovaniemi. Med detta vill jag väl än en gång säga att det är onödigt att generalisera.
Det är väldigt viktigt för svenskar att vara lyckliga. Är man inte lycklig som svensk så vill man åtminstone att det ska se ut som om man är det. Att hålla ansiktet inför grannar och bekanta är en riktig svensk klassiker. Angående känslan av lycka så tror jag att finländare och svenskar är minst lika lyckliga inombords. Att vi sedan ser olika glada ut har bara med kultur att göra. Själv känner jag mig mer eller mindre lycklig och glad varje dag. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag misstänker att det har med inställning att göra. Att kunna känna glädje över små saker och inte förstora upp små problem är viktigt. Dessutom är det viktigt att ha någon att prata med när man oroar sig.
Finländarna visar inte känslor på samma sätt som svenskar gör. Finländarnas ansiktsuttryck för olika känslor är ofta mycket mer subtila än de svenska. Detta var faktiskt en kulturkrock för mig när jag hade finsk pojkvän. Jag hade svårt att se när han var glad och när han var ledsen. Jag tyckte bara att han såg sådär lagom sur ut hela tiden! Givetvis lärde jag mig dock efterhand. Där jag tyckte att han var svår att tyda tyckte han istället att jag var överdriven och borde lugna ner mig. Paradoxalt nog vill jag dock påstå att mitt glada humör kommer med extresståg ifrån min mormor, som var från Rovaniemi. Med detta vill jag väl än en gång säga att det är onödigt att generalisera.
Det är väldigt viktigt för svenskar att vara lyckliga. Är man inte lycklig som svensk så vill man åtminstone att det ska se ut som om man är det. Att hålla ansiktet inför grannar och bekanta är en riktig svensk klassiker. Angående känslan av lycka så tror jag att finländare och svenskar är minst lika lyckliga inombords. Att vi sedan ser olika glada ut har bara med kultur att göra. Själv känner jag mig mer eller mindre lycklig och glad varje dag. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag misstänker att det har med inställning att göra. Att kunna känna glädje över små saker och inte förstora upp små problem är viktigt. Dessutom är det viktigt att ha någon att prata med när man oroar sig.
Lägg ner manshatet
Idag är det internationella kvinnodagen och det är väl bra. En bekant tyckte att jag skulle ta mig till något imorgon som heter V-day och för första gången arrangeras på finlandssvenska. V-day är en internationell rörelse mot våld och övergrepp mot/på kvinnor och flickor. Arrangemanget imorgon donerar alla sina intäkter till projekt som rör ämnet. Så långt tycker jag att det hela är en bra idé, men! V:et i V-day står enligt vday.org (som för övrigt är en irriterande rosa sida) för "Valentine, Violence and Vagina"... Det finlandssvenska arrangemanget ska enligt uppgift innehålla ett "orgasmbord", vaginakonst, information om menskoppen, "medeltida muttbullar och fittsafter" (mellanmål), koordinerad slicklappsklippning, högläsning av Vaginamonologerna mm. Jag frågar nu varför alla evenemang av detta slag måste vara just så? Själv är jag kvinna, har inga problem med att vara kvinna, inga problem rörande självförtroende eller sexualitet, och jag känner mig lite avskräckt redan vid "orgasmbord". Måste jämställdhet handla om att trycka upp fittsymboler i ansiktet på folk?
Jag tror på jämlikhet på alla plan i samhället och på alla plan som den enskilde individen vill ska vara jämlika i ett privat förhållande. En person med respekt och kunskap i kroppen rycker t.ex. inte slöjan av en muslimsk kvinna och skriker att hon måste förstå att hon är förtryckt. Det är ju upp till var och en att sätta sina egna gränser privat, även om jag tycker samhället ska ta ett visst ansvar gällande t.ex. lika lön för lika arbete, förutsatt lika utbildning. Just kulturkrocken med slöjan och den muslimska kvinnan i ett västerländskt samhälle har dock antagligen inte diskuterats i samma utsträckning här i Helsingforsregionen som det har i Malmöregionen.
En sak jag dock skulle vilja påpeka är att våld och övergrepp mot kvinnor som ett samhällsattitydsproblem inte existerar i Sverige eller Finland. Våld och övergrepp är här olagligt och de allra flesta vill att det ska förbli olagligt. Jag minns en diskussion jag hade med min farbror, som ju är sydafrikan. Han berättade om hur fruktansvärt dåligt han mådde första gången han var tvungen att slå sin äldsta dotter. Där har vi en samhällsattityd som kunde förändras till det bättre. Hans förvåning över att jag aldrig blivit slagen under min uppfostran och ändå var till synes ordentlig, artig, social osv. var verkligen talande.
Om nu poängen med ett evenemang som V-day är att samla in pengar till att faktiskt göra något åt våld och övergrepp mot/på kvinnor/flickor så tycker jag att det enda intelligenta vore att arrangera något som skulle attrahera en bredare publik. Här har vi inte något samhällsproblem med att ämnet är tabu och behöver således inte begränsa målgruppen för ett evenemang av den här sorten till enbart kvinnor. Ändamålet är bra men varför inte försöka få även vanliga män att komma dit? Om jag som kvinna känner mig hotad redan av dagsprogrammet säg mig då hur en vanlig, vit, heterosexuell man på 18-65 skulle kunna relatera till det? Är inte själva poängen att det är främst män som förgriper sig på kvinnor? Att skapa ett arrangemang med positiva relationer mellan män och kvinnor, t.ex. göra något för pappor och deras döttrar, skulle garanterat samla in mer pengar för ändamålet. Nä, lägg ner det här manshatet nu. Om jag lärt mig något av livet så är det nog att man inte kommer någon vart av att bara skrika. Att agera konstruktivt och arbeta tillsammans för ett gemensamt mål är vad som krävs för en förändring.
På tal om coola kvinnor som bloggar: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=712895.
Jag tror på jämlikhet på alla plan i samhället och på alla plan som den enskilde individen vill ska vara jämlika i ett privat förhållande. En person med respekt och kunskap i kroppen rycker t.ex. inte slöjan av en muslimsk kvinna och skriker att hon måste förstå att hon är förtryckt. Det är ju upp till var och en att sätta sina egna gränser privat, även om jag tycker samhället ska ta ett visst ansvar gällande t.ex. lika lön för lika arbete, förutsatt lika utbildning. Just kulturkrocken med slöjan och den muslimska kvinnan i ett västerländskt samhälle har dock antagligen inte diskuterats i samma utsträckning här i Helsingforsregionen som det har i Malmöregionen.
En sak jag dock skulle vilja påpeka är att våld och övergrepp mot kvinnor som ett samhällsattitydsproblem inte existerar i Sverige eller Finland. Våld och övergrepp är här olagligt och de allra flesta vill att det ska förbli olagligt. Jag minns en diskussion jag hade med min farbror, som ju är sydafrikan. Han berättade om hur fruktansvärt dåligt han mådde första gången han var tvungen att slå sin äldsta dotter. Där har vi en samhällsattityd som kunde förändras till det bättre. Hans förvåning över att jag aldrig blivit slagen under min uppfostran och ändå var till synes ordentlig, artig, social osv. var verkligen talande.
Om nu poängen med ett evenemang som V-day är att samla in pengar till att faktiskt göra något åt våld och övergrepp mot/på kvinnor/flickor så tycker jag att det enda intelligenta vore att arrangera något som skulle attrahera en bredare publik. Här har vi inte något samhällsproblem med att ämnet är tabu och behöver således inte begränsa målgruppen för ett evenemang av den här sorten till enbart kvinnor. Ändamålet är bra men varför inte försöka få även vanliga män att komma dit? Om jag som kvinna känner mig hotad redan av dagsprogrammet säg mig då hur en vanlig, vit, heterosexuell man på 18-65 skulle kunna relatera till det? Är inte själva poängen att det är främst män som förgriper sig på kvinnor? Att skapa ett arrangemang med positiva relationer mellan män och kvinnor, t.ex. göra något för pappor och deras döttrar, skulle garanterat samla in mer pengar för ändamålet. Nä, lägg ner det här manshatet nu. Om jag lärt mig något av livet så är det nog att man inte kommer någon vart av att bara skrika. Att agera konstruktivt och arbeta tillsammans för ett gemensamt mål är vad som krävs för en förändring.
På tal om coola kvinnor som bloggar: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=712895.
Jidder om maskin, byggmek och möbler
Idag har jag tentat, ringt tre viktiga telefonsamtal till mitt projekt, spenderat över en timme på biblioteket med att försöka hitta något att friska upp mina kunskaper i byggnadsmekanik med samt arbetat med min inlämningsuppgift i x antal timmar. Okej, sanningen är att jag faktiskt aldrig läst byggnadsmekanik. Snarare har jag läst hållfasthetslära på avdelningen för maskinteknik på LTH någon gång år 2004. Det enda jag minns från min tid på maskin är att vår färg var röd, att jag badade bastu enbart iklädd en jamaicansk flagga samt att jag fick en smäll av en kille för att jag på ett sarkastiskt sätt "råkade" kalla honom för the Queen of Piercings en sen natt (ok, I had that one coming, but honestly, so did he). Jo, just det, jag minns även principerna för att göra en perfekt flow form. Ingen hållfasthetslära finns dock med där i minnet!
Dessutom är jag på möbeljakt. Det finns ett bra sätt att skaffa möbler i Otnäs, Otaniemi Recycling Centre. Där kan folk dumpa sina gamla (funktionabla) möbler och sen kan de som inte har några möbler gå och plocka därifrån gratis. Anledningen till att jag letar möbler är för att jag ska bli korridorsbo för första gången i mitt liv inom snar framtid. Eller, här kallas ett korridorsrum för en cellbostad, eller bara cell om man vill förkorta det. Vad otroligt inbjudande det låter, inte sant? Välkommen till min cell! Jag kom hur som helst på att det kan bli lite jobbigt att inreda ett korridorsrum trivsamt när det enda man har i sin ägo är en papperskorg, en skrivbordslampa, en stolsdyna, fyra bordsben från IKEA och fem värmeljushållare. Fast, vad vet jag? Man har ju kokat soppa på en spik förr! Dessutom tror jag att få boplatser kan bli mindre trivsamma än den oisolerade lilla vindslya med mögel på väggarna som jag bodde i när jag gick på gymnasiet. Få saker slår kombinerad dusch och kokvrå i en kvadratmeterstor garderob!
Dessutom är jag på möbeljakt. Det finns ett bra sätt att skaffa möbler i Otnäs, Otaniemi Recycling Centre. Där kan folk dumpa sina gamla (funktionabla) möbler och sen kan de som inte har några möbler gå och plocka därifrån gratis. Anledningen till att jag letar möbler är för att jag ska bli korridorsbo för första gången i mitt liv inom snar framtid. Eller, här kallas ett korridorsrum för en cellbostad, eller bara cell om man vill förkorta det. Vad otroligt inbjudande det låter, inte sant? Välkommen till min cell! Jag kom hur som helst på att det kan bli lite jobbigt att inreda ett korridorsrum trivsamt när det enda man har i sin ägo är en papperskorg, en skrivbordslampa, en stolsdyna, fyra bordsben från IKEA och fem värmeljushållare. Fast, vad vet jag? Man har ju kokat soppa på en spik förr! Dessutom tror jag att få boplatser kan bli mindre trivsamma än den oisolerade lilla vindslya med mögel på väggarna som jag bodde i när jag gick på gymnasiet. Få saker slår kombinerad dusch och kokvrå i en kvadratmeterstor garderob!
Gym
En sak förändras inte, oavsett vilket land man är i. När man går på ett grabbigt gym som tjej så, förr eller senare, kommer det fram någon mer eller mindre spännig typ och frågar korkade frågor. För ett tag sedan när jag var och gymade kom det fram en lagom spenslig man och undrade om jag var medveten om att man kan reglera tyngd på den maskin jag jobbade med... Vilken utomordentligt korkad fråga! Personligen tror jag att han kände sig omanlig för att jag körde med mer motstånd än han gjorde.
Jag har varit runt på en del gym, i Sverige, Finland och Spanien. Det jag kan säga om Finland är att gymen är ganska grabbiga, mycket tunga fria vikter t.ex., men många grabbar där ser ganska otränade ut. Det finns betydligt färre tjejer på gymen i Finland än i Sverige. I Sverige finns det mycket fitnessgym, där fokus ligger mer på maskiner än på fria vikter. Under de senaste åren har mängder av nya fitnessgym öppnat i Sverige, vilket man t.ex. kan se i följande artikel i Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/malmo/article290987.ece. I Finland verkar det inte vara riktigt lika populärt med gym som i Sverige.
Personligen tycker jag egentligen inte att gymträning är speciellt kul. Det är dock ett bra komplement till annan träning. Dock kan detta vara för att jag, p.g.a. mina utomordentliga anlag för muskelbygge och totala oförmåga att ge upp, ser ut som en hel karl efter ett års frekvent gymande. Been there, done that. För min del räcker det gott med att se ut som en halv karl ;)
Coffee, chocolate and men...
... Some things are just better rich! Hahahahahaaa! Nej, nu ska jag inte vara så dryg, inte bland folk i alla fall!
Till något helt annat, jag har tidigare påpekat att finländarna är något konservativa utan att vara alltför fördömande. Detta kom jag fram till beror på att Finland ligger 30 år efter Sverige när det gäller t.ex. rättigheter för homosexuella. För ett tag sedan var jag på en tillställning med några finländare. På tillställningen fanns en kille som var uppenbart queer, ja, i mina ögon alltså. För finländarna jag var där med var detta inte alls lika självklart. Faktum är att jag inte tror att någon förstod vad jag sa när jag förklarade deras förfrågningar och undrande blickar med ett "jag tror bara att han är lite queer". Queer är ett vedertaget uttryck i den finska gayvärlden men jag tror inte att det är så vedertaget bland gemene man.
"Här är vi lite konservativa", sa någon, "inte för att vi egentligen hade fördömt någon som sticker ut utan för att vi inte är vana vid att folk gör det". Jag hade nog inte kunnat uttrycka det bättre själv. Jag ju tidigare undrat var alla finska alternativa människor är. Jag tror jag vet var många gömmer sig, i garderoben!
Måste bara nämna, på tal om ingenting, Mr. B sa såhär igår: Haha, pluralis... med dig är det alltid pluralis! Klockrent!
Till något helt annat, jag har tidigare påpekat att finländarna är något konservativa utan att vara alltför fördömande. Detta kom jag fram till beror på att Finland ligger 30 år efter Sverige när det gäller t.ex. rättigheter för homosexuella. För ett tag sedan var jag på en tillställning med några finländare. På tillställningen fanns en kille som var uppenbart queer, ja, i mina ögon alltså. För finländarna jag var där med var detta inte alls lika självklart. Faktum är att jag inte tror att någon förstod vad jag sa när jag förklarade deras förfrågningar och undrande blickar med ett "jag tror bara att han är lite queer". Queer är ett vedertaget uttryck i den finska gayvärlden men jag tror inte att det är så vedertaget bland gemene man.
"Här är vi lite konservativa", sa någon, "inte för att vi egentligen hade fördömt någon som sticker ut utan för att vi inte är vana vid att folk gör det". Jag hade nog inte kunnat uttrycka det bättre själv. Jag ju tidigare undrat var alla finska alternativa människor är. Jag tror jag vet var många gömmer sig, i garderoben!
Måste bara nämna, på tal om ingenting, Mr. B sa såhär igår: Haha, pluralis... med dig är det alltid pluralis! Klockrent!
Omakiva mm.
Igår fick jag ta del av det senaste skvallret från Ankdammen. Att prata om vem som är ihop med vem är tämligen oskyldigt. Det är dock lite skrämmande hur skvaller kan nå oanade höjder ganska snabbt, utan att man märker vad man håller på med. Nu menar jag inte att skvallret jag hörde igår var speciellt upprörande, snarare spinner jag bara vidare lite på ämnet. Själv berättar jag nästan aldrig för någon vad jag sett, hört eller vet om något jag bedömer vara potentiellt känsligt. Det är ju svårt att veta vad som är känslig information för någon annan.
Igår fick jag lektion i att uttala ordet "kuk" på finlandssvenska. Innan du nu som inte är TF:are drar några slutsatser vill jag påpeka att KuK = Kulturkommittén! Vi hade vad vi kallar för omakiva i kulturkommittén igår. Omakiva betyder eget kul och är ett uttryck jag hört översatt till engelska som own fun. Jag har många gånger reflekterat över detta, när jag hört finländare säga t.ex. are you having own fun? Vaddå having own fun, har jag tänkt? För några månader fick jag dock det hela förklarat för mig. Det kan betyda både ett skämt som bara en viss grupp förstår (insideskämt) eller någon kul tillställning, som t.ex. vår fest igår, som bara vissa är inbjudna till.
Något jag också numera även vet är att det alltid är status att ha med sig egen pussikalja. Innan du utan kunskaper i finska drar några slutsatser om vad detta är så vill jag förklara att det varken har något med rappakalja eller kattmatsmärken att göra. Det är öl i en plastpåse. På tal om detta så upptäckte jag igår att jag, då jag snabbt skrivit ner saker jag skulle köpa i affären på en lapp, hade skirvit kalja på min lista. Små små finska ord som smyger sig in i min vokabulär likt silverfiskar ilandes längs med väggarna. Jag har börjat förstå att det kommer att bli en lång väg tillbaka till rikssvenskan för mig, när jag kommer hem till Malmö!
Igår fick jag lektion i att uttala ordet "kuk" på finlandssvenska. Innan du nu som inte är TF:are drar några slutsatser vill jag påpeka att KuK = Kulturkommittén! Vi hade vad vi kallar för omakiva i kulturkommittén igår. Omakiva betyder eget kul och är ett uttryck jag hört översatt till engelska som own fun. Jag har många gånger reflekterat över detta, när jag hört finländare säga t.ex. are you having own fun? Vaddå having own fun, har jag tänkt? För några månader fick jag dock det hela förklarat för mig. Det kan betyda både ett skämt som bara en viss grupp förstår (insideskämt) eller någon kul tillställning, som t.ex. vår fest igår, som bara vissa är inbjudna till.
Något jag också numera även vet är att det alltid är status att ha med sig egen pussikalja. Innan du utan kunskaper i finska drar några slutsatser om vad detta är så vill jag förklara att det varken har något med rappakalja eller kattmatsmärken att göra. Det är öl i en plastpåse. På tal om detta så upptäckte jag igår att jag, då jag snabbt skrivit ner saker jag skulle köpa i affären på en lapp, hade skirvit kalja på min lista. Små små finska ord som smyger sig in i min vokabulär likt silverfiskar ilandes längs med väggarna. Jag har börjat förstå att det kommer att bli en lång väg tillbaka till rikssvenskan för mig, när jag kommer hem till Malmö!
