theDolly på utbyte

Det är en jättekonstig tanke att tänka att jag inom inte allför lång tid kommer att åka tillbaka till Malmö igen. Snart kommer jag åter att höra skånska överallt och det kommer att finnas ett billigt kebabhak runt varje krök. Jag kommer att handla mat på Coop och Willys. Jag har ju just vant mig vid att stappla fram på finska och ser nästan en tjusning i att försöka koncentrera mig på att förstå vad folk säger. Jag har börjat tycka att det är naturligt att på svenska säga att jag "ska fara", lägga in ett "nog" i varje mening och säga "jå" istället för "jae". Det känns fullkomligt naturligt att joghurten heter Ingman, mjölkpaktetet är ljusblått  och att rågmakaroner säljs i jättesmå paket.  Det är så lustigt, ge mitt ett halvår till så har jag garanterat skapat mig ett hem här. Hur kan man ha så lätt att anpassa sig?

Jag har på något vis skapat mig en vardag här genom dansgruppen och skolan. Det känns inte längre som att jag är långt ifrån min familj eftersom jag har kommit närmare min syssling, som bor i Esbo. Jag har mängder av bekanta. Från början kändes allt så temporärt men nu känns det inte så längre. Nu känns det som att jag snart ska tvingas tillbaka in i ett annat liv, ett före detta liv, efter att jag precis skapat mig något nytt. Kan man ens gå tillbaka till ett gammalt liv? Eller finns det kanske bara nya liv?