Om glädje
Enligt Kamrat på svenska så tycker finländarna att svenskarna är så glada. För att kontra detta vill jag påstå att finländarna är ganska sura. Eller, egentligen är de inte det men de ser sura ut. Ta t.ex. min barndomsvän, som är finsk. Jag tror att det tog mig ett år att förstå att hennes pappa inte gick runt och var sur hela tiden. Han kunde komma in i hennes rum och dra ett skämt men med sin barska uppsyn och buskiga ögonbryn blev jag mest förvirrad. Något år senare insåg jag alltså att han faktiskt är en ganska glad typ, bara det att det tog lite övning innan jag kunde se att han var glad på hans ansiktsuttryck.
Finländarna visar inte känslor på samma sätt som svenskar gör. Finländarnas ansiktsuttryck för olika känslor är ofta mycket mer subtila än de svenska. Detta var faktiskt en kulturkrock för mig när jag hade finsk pojkvän. Jag hade svårt att se när han var glad och när han var ledsen. Jag tyckte bara att han såg sådär lagom sur ut hela tiden! Givetvis lärde jag mig dock efterhand. Där jag tyckte att han var svår att tyda tyckte han istället att jag var överdriven och borde lugna ner mig. Paradoxalt nog vill jag dock påstå att mitt glada humör kommer med extresståg ifrån min mormor, som var från Rovaniemi. Med detta vill jag väl än en gång säga att det är onödigt att generalisera.
Det är väldigt viktigt för svenskar att vara lyckliga. Är man inte lycklig som svensk så vill man åtminstone att det ska se ut som om man är det. Att hålla ansiktet inför grannar och bekanta är en riktig svensk klassiker. Angående känslan av lycka så tror jag att finländare och svenskar är minst lika lyckliga inombords. Att vi sedan ser olika glada ut har bara med kultur att göra. Själv känner jag mig mer eller mindre lycklig och glad varje dag. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag misstänker att det har med inställning att göra. Att kunna känna glädje över små saker och inte förstora upp små problem är viktigt. Dessutom är det viktigt att ha någon att prata med när man oroar sig.
Finländarna visar inte känslor på samma sätt som svenskar gör. Finländarnas ansiktsuttryck för olika känslor är ofta mycket mer subtila än de svenska. Detta var faktiskt en kulturkrock för mig när jag hade finsk pojkvän. Jag hade svårt att se när han var glad och när han var ledsen. Jag tyckte bara att han såg sådär lagom sur ut hela tiden! Givetvis lärde jag mig dock efterhand. Där jag tyckte att han var svår att tyda tyckte han istället att jag var överdriven och borde lugna ner mig. Paradoxalt nog vill jag dock påstå att mitt glada humör kommer med extresståg ifrån min mormor, som var från Rovaniemi. Med detta vill jag väl än en gång säga att det är onödigt att generalisera.
Det är väldigt viktigt för svenskar att vara lyckliga. Är man inte lycklig som svensk så vill man åtminstone att det ska se ut som om man är det. Att hålla ansiktet inför grannar och bekanta är en riktig svensk klassiker. Angående känslan av lycka så tror jag att finländare och svenskar är minst lika lyckliga inombords. Att vi sedan ser olika glada ut har bara med kultur att göra. Själv känner jag mig mer eller mindre lycklig och glad varje dag. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag misstänker att det har med inställning att göra. Att kunna känna glädje över små saker och inte förstora upp små problem är viktigt. Dessutom är det viktigt att ha någon att prata med när man oroar sig.
Kommentarer
Trackback
