Konversationstaktik, genom mina ögon sett
Under veckoslutet pratade jag lite om det faktum att jag i början av mitt år här i Finland fick ett ganska dåligt intryck av många finländare jag träffade. Detta dåliga intryck kom från när jag pratade med finländare och plockade upp otaliga sinaler och uttryck för att de skulle vara ointresserade, irriterade och/eller känna sig förolämpade av något jag sagt eller gjort. Egentligen kände jag mig ganska förbryllad. En finländare kunde nämligen, genom mina ögon sett, börja en mening ganska trevligt för att sedan avsluta den ganska otrevligt. Många gånger kunde en och samma person under en och samma timme förolämpa mig två gånger, för att sedan bjuda med mig på en fest.
Om en person inleder ett samtal med mig, med ett glatt "hej, hur är det?" och sedan snorpar av mig i slutet med ett sarkastiskt "jo", och med en attityd som för mig skulle betyda "käll käften", måste det vara något fel, tänkte jag. Jag funderade ju såklart först på om jag sagt något som hade kunnat uppfattas som otrevligt. Efter att ha gått igenom ett flertal samtal med ett flertal olika personer i huvudet, utan att hitta något otrevligt från min sida, började jag istället fundera på om det inte var så att jag tolkade människor fel. 86% av finländarna kan ju omöjligen heta bitch i mellannamn!
Min taktik gick således ut på att enbart tolka de ord som sades och försöka att till så stor del som möjligt ignorera hur de sades. Efter att ha börjat vänja mig vid det började jag åter titta lite på hur saker och ting sades, då från en mer neutral synvinkel. Jag förstår nu att många av de känslouttryck svenskar använder när de talar med varandra mest skulle anses vara ganska tramsigt här. Detta har jag även fått bekräftat av en bekant som just nu är finsk utbytesstudent i Sverige. Utan femtio känsloord uppfattas man lätt som lite burdus i Sverige. I Finland, å andra sidan, resulterar långa känsloinriktade svar i att den man pratar med mest bara vill gå hem och lägga sig.
Exempel: Lina frågar Niklas om de ska gå på någon tillställning Lina gärna vill gå på. Niklas vill absolut inte gå dit men vet att Lina jättegärna vill gå. På frågan "ska vi gå dit ikväll?" skulle Niklas, om han nu vill att han ska slippa gå dit, svara "alltså, jag vet inte riktigt om jag orkar idag, förlåt, asså jag har haft en lång vecka och känner mig så trött". Ja, eller något sådant. Diskussionen är dock inte slut där utan nu kontrar Lina med ett "åh, men jag hade tyckt att det var jättesnällt om du skulle vilja följa med! Jag vill verkligen jättegärna gå", varpå Niklas kanske skulle fortsätta "men hade vi inte kunnat ta det en annan dag då? Förlåt men jag är verkligen inte på humör". Den här diskussionen skulle troligen inte vara slut här heller men jag tycker att vi vandrar vidare och istället tittar på vad Suvi och Simo skulle säga i precis samma situation. Suvi frågar "ska vi gå dit ikväll?", Simo svarar "nä, måste vi?", Suvi kontar "ja, det blir kul!" och i nästa mening avgörs troligen frågan om huruvida de ska dit eller ej.
Om en person inleder ett samtal med mig, med ett glatt "hej, hur är det?" och sedan snorpar av mig i slutet med ett sarkastiskt "jo", och med en attityd som för mig skulle betyda "käll käften", måste det vara något fel, tänkte jag. Jag funderade ju såklart först på om jag sagt något som hade kunnat uppfattas som otrevligt. Efter att ha gått igenom ett flertal samtal med ett flertal olika personer i huvudet, utan att hitta något otrevligt från min sida, började jag istället fundera på om det inte var så att jag tolkade människor fel. 86% av finländarna kan ju omöjligen heta bitch i mellannamn!
Min taktik gick således ut på att enbart tolka de ord som sades och försöka att till så stor del som möjligt ignorera hur de sades. Efter att ha börjat vänja mig vid det började jag åter titta lite på hur saker och ting sades, då från en mer neutral synvinkel. Jag förstår nu att många av de känslouttryck svenskar använder när de talar med varandra mest skulle anses vara ganska tramsigt här. Detta har jag även fått bekräftat av en bekant som just nu är finsk utbytesstudent i Sverige. Utan femtio känsloord uppfattas man lätt som lite burdus i Sverige. I Finland, å andra sidan, resulterar långa känsloinriktade svar i att den man pratar med mest bara vill gå hem och lägga sig.
Exempel: Lina frågar Niklas om de ska gå på någon tillställning Lina gärna vill gå på. Niklas vill absolut inte gå dit men vet att Lina jättegärna vill gå. På frågan "ska vi gå dit ikväll?" skulle Niklas, om han nu vill att han ska slippa gå dit, svara "alltså, jag vet inte riktigt om jag orkar idag, förlåt, asså jag har haft en lång vecka och känner mig så trött". Ja, eller något sådant. Diskussionen är dock inte slut där utan nu kontrar Lina med ett "åh, men jag hade tyckt att det var jättesnällt om du skulle vilja följa med! Jag vill verkligen jättegärna gå", varpå Niklas kanske skulle fortsätta "men hade vi inte kunnat ta det en annan dag då? Förlåt men jag är verkligen inte på humör". Den här diskussionen skulle troligen inte vara slut här heller men jag tycker att vi vandrar vidare och istället tittar på vad Suvi och Simo skulle säga i precis samma situation. Suvi frågar "ska vi gå dit ikväll?", Simo svarar "nä, måste vi?", Suvi kontar "ja, det blir kul!" och i nästa mening avgörs troligen frågan om huruvida de ska dit eller ej.
Kommentarer
Trackback
