Poäng och bekännelser
Oavsett om man är i Finland eller Sverige så kan man få reda på en hel del intressanta saker som en av få nyktra personer bland mängder av ganska duktigt berusade personer. Viss berusning gör nämligen människor mer än lovligt pratsugna och dessutom villiga att erkänna och antyda både det ena och det andra. Något som kallas finsk ölorientering ger dessutom deltagarna mer än bara en viss berusning. Kort och gott vill jag nu påstå att jag är något klokare.
Radio
Jag köpte en liten billig radio från Claes Olsson för att tuna upp mitt hem, pun intended. Det var min far som kom på denna ypperliga idé. Den ger mitt rum lite hemtrevlighetsfaktor. Numera tunar jag in på radio xtrem, som är en statligt finansierad finlandssvensk radiokanal. De spelar ganska mycket svensk musik i form av Håkan Hellström, Kent, Petter, Nordman (!) med flera. Som tur är spelar de dock annan musik också.
För några dagar sedan pratade de om att laga barn, på äkta finlandssvenska (att göra barn alltså). Själv kan jag inte bestämma mig för vilken rikssvensk tolkning som är roligare; laga som i att tillaga, eller laga som i att reparera. I samma veva kom jag följande att mening skulle fungera betydligt bättre som raggningsreplik i Finland än i Sverige: "Vill du hjälpa mig laga barn? Jag gillar att paja mitt första". Ett annat tvetydigt påstående skulle kunna vara följande: "Vem behöver oxfilé när man kan laga barn?"
Jo, sådant kan man sitta och fundera på när man egentligen borde sitta djupt förkovrad i någon bok.
Korridorsliv
Anyway. Korridoren är en sk. blandad korridor, där det alltså bor både tjejer och killar. Självklart betyder detta att det är en korridor där det bor killar, och jag. När jag berättade detta för en bekant precis efter att jag flyttade in fick jag höra en lång utläggning om hur det blir när en tjej flyttar in "på ett sånt här ställe". "De pratar säkert om dig" ... Åhå. Faktum är att det inte stör mig speciellt mycket. Deras ordningssinne inspirerar mig dessutom att diska oftare, vilket är bra. Något som däremot bekymrar mig är hur lyhört det är här. Detta lärde jag mig snabbt, the hard way. Jag tror bestämt att jag i fortsättningen ska utföra ljudtester innan jag ägnar mig åt ljudliga aktiviteter på nya platser.
Som nyinflyttad trodde jag att jag såg dubbelt när jag kom ut i köket en dag och såg min granne x2 stå och diska. Det visade sig att jag bor bredvid ett par enäggstvillingar som bär likadana glasögon och träningsoveraller. Plötsligt förstod jag varför grannen tittade så oförstående på mig när jag snackade med honom för andra gången. Jag hälsade glatt och igenkännande medan han tittade på mig som om jag hade varit från yttre rymden. INTE SAMMA KILLE. Okej. Det lustiga är att jag är lite kompis med den ena men inte med den andra. Tror jag. Antingen det eller så har de båda humörsvängningar. Lite lurigt det här...
Jehovas vittnen
De sa att de skulle komma tillbaka en annan dag. Jag har aldrig stött på några Jehovas vittnen tidigare men jag har hört att de kan vara svåra att bli av med. För att underlätta tänkte jag att jag kunde säga att jag är satanist och fråga om någon av dem vill sälja sin själ till mig för 150 euro. Alternativt tänkte jag att jag kunde höra om det är sant att alla platser till paradiset redan är upptagna och i så fall fråga om jag får köpa någon utav deras platser. En annan höjdare skulle kanske vara om jag klädde mig i burka och sedan öppnade dörren. Jag kunde börja vifta med armarna och skrika åt dem på låtsasarabiska. De skulle garanterat inte höra någon skillnad.
Så många idéer och så få Jehovas vittnen... Suck...
Inredning
När jag satt upp Clintan såg det plötligt tomt ut på pallen. Jag hade två alternativ, att placera min sambopalm Sture på pallen eller låta ett par värmeljushållare pryda den. Nedan kan man se de två alternativen.
Bild 1. Clint ovanför värmeljus.
Bild 2. Clint ovanför palm.
Problemen nu är att det i bild ett ser ut som om jag har ett Clint Eastwood-altare hemma. Bild två tror jag att en och annan freudiansk psykolog hade haft en hel del att säga om; En fallos strategiskt placerad just under en jättestor bild på en stenhård actionhjälte med sexappeal. Vad komplicerat det blev, då!
Everybody knows the monkey...
För ett tag sedan skickade jag iväg ett visst brev som jag har skrivit om hur jag tycker att det är att studera som utbytesstudent på min avdelning. Jag fick även en internationell student som läser sin Master's här att skriva ett brev. Dessa brev skickade vi samtidigt till samma personer, så att alla som fick breven kunde se vem som mer fått dem. Båda breven var väldigt konstruktiva, såklart, och allt gnäll hade redigerats bort! Målet med det hela är att vi vill få möjligheten att föreslå enkla förändringar för att underlätta för engelskspråkiga studenter i framtiden samt förklara hur den inställning många professorer har idag faktiskt uppfattas. Det var resumén.
Sedan detta har jag blivit kontaktad av kreti och pleti, många som jag inte inte själv skickat brevet till, många som jag knappt ens vet vem de är. Det har gått som någon slags forwardvåg genom hela universitetet verkar det som. Plötsligt har jag och min kompis blivit ställets hetaste lunchdejt. SÅ, om jag oroade mig för att ingen visste vem jag var innan så är åtminstone det problemet löst nu! Ehrm...
Ett mycket intressant svar fick jag av en viss relativt högt uppsatt människa på byggavdelningen som gav mig det ypperliga förslaget att jag skulle prata med mina professorer. Tänk, att jag inte tänkt på det?! Det är just den där inställningen jag är så trött på. Inte skulle vi väl behöva röra runt i grytan om det inte är som sista utväg? Tro mig, det är inte för intet som alla professorer på bygg visste vem jag är redan i höstas. Det är för att mina åsikter har hörts.
En anledning till att få utbytesstudenter faktiskt säger något fick jag svar på häromdagen. De flesta som läser på engelska på R är från sydeuropa. I sydeuropa (och i många länder runt om i världen) får man inte klaga. Det lönar sig inte att be om en förändring utan det finns en take it or leave it - attityd på universiteten. På deras universitet opponerar man sig inte och därför ser de ingen anledning att opponera sig här. Jag vet dock att Finland lyssnar på konstruktiv kritik. Hur ska någon förbättring någonsin kunna ske om de som tar besluten inte ens vet om hur det går till ute i verkligheten?
Once upon a time in Leppävaara
Under veckoslutet agerade jag guide till efterlängtat besök. Jag vet inte om det egentligen finns någon som är mer okvalificerad till att agera guide än jag. Det är nämligen så att jag i princip helt saknar lokalsinne. Dessutom är jag tillsynes fullkomligt ointresserad av sk. sevärdheter, eftersom jag själv oftast inte finner dem särskilt sevärda. Jag har många gånger fascinerat människor med mitt totala ointresse för t.ex. modern krigshistoria. Fråga mig inte varför dock. Jag antar att jag vill ha något att relatera faktan till. Kuriosa om ett universitet jag själv läser vid kan vara intressant. Hur jag däremot förklarar mitt intresse för t.ex. de puniska krigen eller forna egyptiska begravningsritualer är däremot en helt annan femma. Fast, vem orkar egentligen vara konsekvent?
Detta till trots så blev dock guidningen i helgen lyckad. Dock lurades jag av vårsolen under lördagens första del, som sedan förvandlades till ösregn under den senare delen. Med andra ord, jag är nu riktigt förkyld. Skit också. Intressant kuriosa är att om man inte är van vid att höra finlandssvenska så hör man tydligen inte skillnad på finlandssvenskan och andra språk. Detta upptäckte jag när mitt helgsällskap envist fortsatte svara på engelska när vår servitris pratade svenska med oss. När bordsgrannarna på en annan restaurang pratade finlandssvenska misstogs de istället för att prata finska. Ett sällsynt fall av "man hör det man vill höra"?
På tal om att höra det man vill höra: när man ska fråga om råd finns det nog inget bättre än att fråga någon man vet att man får det svar man vill ha ifrån. Med andra ord, fråga alltid någon som är gjord av samma skrot och korn som du själv. För vissa innebär detta mer skrot, för andra mer korn. Vad som gäller för mig får ni klura på själva.
TFs årsfest
Detta var den andra balen jag varit på i mitt liv och jag kan ännu en gång konstatera att jag hatar att ta på mig en princessklänning och trippa runt med ett champagneglas i handen. Det finns så lite utrymme för egen stil i hela konceptet bal. För mig känns det som att gå på maskerad. Klänningen jag hade på mig är jag dessutom otroligt rädd om, vilket inte precis gjorde det lättare för mig att slappna av. Dagen efter skulle jag vilja kalla kulmen av det hela, mycket mer min grej; dricka öl, äta glass och hoppa hoppborg, iklädd overall. Alla kom dit med världens baksmälla, alternativt fortfarande gravt på örat, och fortsatte dricka under helt andra omständigheter. Det faktum att Humpsvakar spelade höjde dessutom stämningen ytterligare.
Under middagen satt jag brevid en dryg stockholmare, som senare visade sig bli ganska rolig. Eller, det är ju som man brukar säga om de där stockholmarna; man behöver ett par tre snapsar för att orka med dem! Det är mycket lustigt att jag alltid hamnar brevid dryga svenskar vid bordsplaceringen på finska sittningar. Jag har ju ingen aning om vad det kan bero på. Vad finländarna inte förstår är att Stockholm inte har någonting alls med hemma att göra, för mig. Jag minns när vi var i Stockholm med spexet och någon sa "ååh, hur känns det att vara hemma?". Om jag inte minns fel blev jag ganska irriterad, muttrade något sarkastiskt och gick min väg.
Runt klockan sex på morgonen blev jag inträngd i ett hörn och nedsatt på en stol av fyra fulla finnar som sedan sjöng en fyrstämmig serenad för mig på svenska. Jag visste inte riktigt ifall jag skulle snyfta, asgarva eller spy lite diskret i handväskan. Det är något med att sitta på en stol iklädd klänning av modell maräng, helt utittad av fyra individer som bedyrar hur fantastisk jag är, som är minst sagt skumt. Kanske var det för att jag dansat gammeldans och tänkt på etikett hela kvällen, något som är minst sagt out of character för min del. Kanske var det bara för att de faktiskt sjöng rent. Jag bestämde mig dock därefter för att jag fått nog och att det var dags att gå hem.
Något utbildande
Följande ritade min föreläsare upp på tavlan för någon vecka sedan för att illustrera hur upprepad lätt trafikbelastning kan åstadkomma utmattning hos delar av en brokonstruktion. En helt vanlig typ av V-svets heter på engelska som bilden nedan indikerar. Jag tänkte att denna bild kunde vara nyttig, i utbildande syfte alltså. Av någon anledning tror jag dock att denna föreläsning inte alls varit lika underhållande ifall den hållits på svenska... 
Den underbara finska byråkratin!
I Finland är allting så enkelt. Jag gick in (som utlänning!) på Vero och ville ha ett skattekort, som jag behöver för att kunna arbeta i Finland. Jag bemöttes av ett leende och pang bom, 5 minuter, så hade jag två papper i handen. Jag behövde inte ens skriva under något! Hade detta skett i Sverige hade jag först fått vänta ett par timmar i kö, sedan fått ett par blanketter att fylla i, som jag tydligen från början borde ha fattat att jag skulle ha med mig. Givetvis skulle fälten på blanketterna vara så kryptiskt formulerade och placerade att jag varken skulle veta ut eller in och därför fylla i den fel. Detta skulle givetvis resultera i ett par sura tillsägelser från personen bakom disken. Därefter skulle jag få en utskällning för att jag inte lyckats få rätt intyg med mig och bli hemskickad tomhänt. Nästa dag skulle jag komma tillbaka med rätt intyg, ännu en gång få vänta ett par timmar för att få komma till betjäningsdisken, på nytt få fylla i de där blanketterna och sedan kanske, kanske lyckas med det jag kom dit för. Därefter förstår vem som helst att jag är förbannad.
Aldrig har jag kommit ut ur Skatteverket med ett leende på läpparna. Fan, Finland, säger jag bara!
Komplexiteter: Kapitel 1: Komplimanger
Som ett exempel kan jag ta det här med att visa uppskattning. Själv har jag blivit anklagad av svenska vänner för att jag inte är tillräckligt bra på att ge komplimanger, eller annars uttycka värme. Jag kramas tydligen inte tillräckligt ofta heller. Jag skyller allt på finnen i mig. Sanningen är att det inte alls är lika viktigt med varma ord och kramar här i Finland som det är i Sverige. Jag förstår själv inte riktigt poängen i att klänga på någon om jag inte menar något med det. Ett litet custom handshake är mer min grej.
Sättet som just komplimanger ges på i Finland respektive Sverige verkar skilja sig. Här hamnar dock svenskar på en kant, finnar på motsatta kanten, medans finlandssvenskarna befinner sig någonstans i mitten. För att dra några exempel kan jag ju berätta om några saker jag hört under året. Två typiskt bra och genuina komplimanger, båda av finlandssvenskar, har vi här: "Vet du om att du har ett härligt skratt?" och "Din accent är charmig". Båda dessa känns ärliga och okonstlade. I Sverige handlar det nästan alltid om tomma komplimanger för olika kroppsdelar, eller utseende generellt; "Du har så vackra ögon", "Du är söt" etc. Dessa ger nästan upphov till lite loja gäspningar från min sida.
Finnarna däremot, arbetar på ett helt annat sätt. En kille gav mig sitt visitkort och frågade om jag ville ta en kopp kaffe en dag, med motiveringen: "Jag tycker att du ser sådär trevlig och annars också frisk ut". En annan favorit har vi här, som kom ur en finsk bekants pajhål: "alltså, jag är väldigt intresserad av dig men jag är rädd att jag bara vill ha dig för din kropp fast nu när jag pratar med dig så minns jag att det inte är så". Vad skulle kunna vara ett bra svar på det? Komplexiteten i detta ligger i det att jag efter att ha fått den sk. komplimangen av finnen inte riktigt vet ifall jag borde slå till fanskapet eller säga "tack". Jag lämnas stående med en förvånad gapande min och undrandes vad det är för fel på det här landet egentligen. Det är väl just det som är så fruktansvärt intressant. Emellanåt kan det dock vara smärtsamt irriterande.
Elämä on.
Nu har jag dock flyttat från att ha varit SMT:are till att bli JMT:are (dvs flyttat en gata upp) och för att fira det hela köpte jag en kaffekopp. Nu pratar jag inte om vilken kopp som helst, utan om en med tre eminenta visdomsord skrivna på sig, sagda av den världsberömde finske backhopparen/fyllbulten/musikern/hustrumisshandlaren/whatever Matti Nykänen; Elämä on laiffii. När det känns svårt, när allt inte går som man vill, då kan man vända sig till Matti och hans visa ord. Fan vad skönt. För att förklara kan jag ju säga att det hela egentligen betyder life is life, eller ungefär sånt är livet, bara ett par, tre snäpp mer korkat. Eh, jag menar stiligt.
Nu har jag bara den där stora, vida, läskiga friheten att undersöka. På något sätt känns bitterheten som ett avslutat kapitel. Vi kan kalla den en humörsvängning!
Återkommer
Jag återkommer med något om årsfesten jag var på i helgen i ett senare skede. Just nu vill jag koncentrera mig på att vara stressad och bitter.
Är alla finnar gravt komplicerade? För trots att jag tycker att jag umgås mer med finlandssvenskar så är alla jag träffar ändå finnar. Alla finnar verkar vara som några djävla enfärgade 80 000-bitars pussel. Är det nu jag som problemlösare ska börja klappa i händerna av förtjusning?
Förresten, be inte ett surmulet ex ta en fin bild på dig. Det kan nämligen bli såhär:
