Once upon a time in Leppävaara

Under veckoslutet agerade jag guide till efterlängtat besök. Jag vet inte om det egentligen finns någon som är mer okvalificerad till att agera guide än jag. Det är nämligen så att jag i princip helt saknar lokalsinne. Dessutom är jag tillsynes fullkomligt ointresserad av sk. sevärdheter, eftersom jag själv oftast inte finner dem särskilt sevärda. Jag har många gånger fascinerat människor med mitt totala ointresse för t.ex. modern krigshistoria. Fråga mig inte varför dock. Jag antar att jag vill ha något att relatera faktan till. Kuriosa om ett universitet jag själv läser vid kan vara intressant. Hur jag däremot förklarar mitt intresse för t.ex. de puniska krigen eller forna egyptiska begravningsritualer är däremot en helt annan femma. Fast, vem orkar egentligen vara konsekvent?
Detta till trots så blev dock guidningen i helgen lyckad. Dock lurades jag av vårsolen under lördagens första del, som sedan förvandlades till ösregn under den senare delen. Med andra ord, jag är nu riktigt förkyld. Skit också. Intressant kuriosa är att om man inte är van vid att höra finlandssvenska så hör man tydligen inte skillnad på finlandssvenskan och andra språk. Detta upptäckte jag när mitt helgsällskap envist fortsatte svara på engelska när vår servitris pratade svenska med oss. När bordsgrannarna på en annan restaurang pratade finlandssvenska misstogs de istället för att prata finska. Ett sällsynt fall av "man hör det man vill höra"?
På tal om att höra det man vill höra: när man ska fråga om råd finns det nog inget bättre än att fråga någon man vet att man får det svar man vill ha ifrån. Med andra ord, fråga alltid någon som är gjord av samma skrot och korn som du själv. För vissa innebär detta mer skrot, för andra mer korn. Vad som gäller för mig får ni klura på själva.
Kommentarer
Trackback