theDolly på utbyte

Ojdå! Jag hade helt glömt bort att jag skulle skriva något om TFs årsfest! Jag blev alltså iväglockad till en viss årsfest av allehanda personer på TF. Det hela började med bankett eller bal; fördrink, middag, mellandrink, dans, efterfest. Dagen efter kring lunchtid var det sedan dags för sillfrukost. Med andra ord: Först var det väldigt stramt och välkammat. Sedan var det ganska stramt men inte fullt lika välkammat. Därefter blev det bara slappt och totalt okammat, ända ut i topparna. Sillfrukost här betyder alltså något helt annat än hemma.

Detta var den andra balen jag varit på i mitt liv och jag kan ännu en gång konstatera att jag hatar att ta på mig en princessklänning och trippa runt med ett champagneglas i handen. Det finns så lite utrymme för egen stil i hela konceptet bal. För mig känns det som att gå på maskerad. Klänningen jag hade på mig är jag dessutom otroligt rädd om, vilket inte precis gjorde det lättare för mig att slappna av. Dagen efter skulle jag vilja kalla kulmen av det hela, mycket mer min grej; dricka öl, äta glass och hoppa hoppborg, iklädd overall. Alla kom dit med världens baksmälla, alternativt fortfarande gravt på örat, och fortsatte dricka under helt andra omständigheter. Det faktum att Humpsvakar spelade höjde dessutom stämningen ytterligare.

Under middagen satt jag brevid en dryg stockholmare, som senare visade sig bli ganska rolig. Eller, det är ju som man brukar säga om de där stockholmarna; man behöver ett par tre snapsar för att orka med dem! Det är mycket lustigt att jag alltid hamnar brevid dryga svenskar vid bordsplaceringen på finska sittningar. Jag har ju ingen aning om vad det kan bero på. Vad finländarna inte förstår är att Stockholm inte har någonting alls med hemma att göra, för mig. Jag minns när vi var i Stockholm med spexet och någon sa "ååh, hur känns det att vara hemma?". Om jag inte minns fel blev jag ganska irriterad, muttrade något sarkastiskt och gick min väg.

Runt klockan sex på morgonen blev jag inträngd i ett hörn och nedsatt på en stol av fyra fulla finnar som sedan sjöng en fyrstämmig serenad för mig på svenska. Jag visste inte riktigt ifall jag skulle snyfta, asgarva eller spy lite diskret i handväskan. Det är något med att sitta på en stol iklädd klänning av modell maräng, helt utittad av fyra individer som bedyrar hur fantastisk jag är, som är minst sagt skumt. Kanske var det för att jag dansat gammeldans och tänkt på etikett hela kvällen, något som är minst sagt out of character för min del. Kanske var det bara för att de faktiskt sjöng rent. Jag bestämde mig dock därefter för att jag fått nog och att det var dags att gå hem.