Komplexiteter: Kapitel 1: Komplimanger
Det här med komplexitet är lite finurligt, för samtidigt som det intresserar så irriterar det. Det är lite som för mig med en riktig utmaning; Det är kul och spännande och jag lär mig massor men emellanåt känner jag mig bara sur för att jag inte gör framsteg riktigt så snabbt som jag hade önskat. Dock tycker jag verkligen om en utmaning och måste kanske erkänna att jag även uppskattar en viss komplexitet. Det som är alltför lätt blir snabbt tråkigt. Jag har således funderat lite över finnarnas komplexitet. Svenskar är mer ytliga än finnar. Finnarnas värderingar är mer djupgående än svenskarnas. Komplexa? Jag vet inte. Finnar fokuserar helt enkelt på annat än svenskar och uttrycker dessa fokuseringar annorlunda.
Som ett exempel kan jag ta det här med att visa uppskattning. Själv har jag blivit anklagad av svenska vänner för att jag inte är tillräckligt bra på att ge komplimanger, eller annars uttycka värme. Jag kramas tydligen inte tillräckligt ofta heller. Jag skyller allt på finnen i mig. Sanningen är att det inte alls är lika viktigt med varma ord och kramar här i Finland som det är i Sverige. Jag förstår själv inte riktigt poängen i att klänga på någon om jag inte menar något med det. Ett litet custom handshake är mer min grej.
Sättet som just komplimanger ges på i Finland respektive Sverige verkar skilja sig. Här hamnar dock svenskar på en kant, finnar på motsatta kanten, medans finlandssvenskarna befinner sig någonstans i mitten. För att dra några exempel kan jag ju berätta om några saker jag hört under året. Två typiskt bra och genuina komplimanger, båda av finlandssvenskar, har vi här: "Vet du om att du har ett härligt skratt?" och "Din accent är charmig". Båda dessa känns ärliga och okonstlade. I Sverige handlar det nästan alltid om tomma komplimanger för olika kroppsdelar, eller utseende generellt; "Du har så vackra ögon", "Du är söt" etc. Dessa ger nästan upphov till lite loja gäspningar från min sida.
Finnarna däremot, arbetar på ett helt annat sätt. En kille gav mig sitt visitkort och frågade om jag ville ta en kopp kaffe en dag, med motiveringen: "Jag tycker att du ser sådär trevlig och annars också frisk ut". En annan favorit har vi här, som kom ur en finsk bekants pajhål: "alltså, jag är väldigt intresserad av dig men jag är rädd att jag bara vill ha dig för din kropp fast nu när jag pratar med dig så minns jag att det inte är så". Vad skulle kunna vara ett bra svar på det? Komplexiteten i detta ligger i det att jag efter att ha fått den sk. komplimangen av finnen inte riktigt vet ifall jag borde slå till fanskapet eller säga "tack". Jag lämnas stående med en förvånad gapande min och undrandes vad det är för fel på det här landet egentligen. Det är väl just det som är så fruktansvärt intressant. Emellanåt kan det dock vara smärtsamt irriterande.
Som ett exempel kan jag ta det här med att visa uppskattning. Själv har jag blivit anklagad av svenska vänner för att jag inte är tillräckligt bra på att ge komplimanger, eller annars uttycka värme. Jag kramas tydligen inte tillräckligt ofta heller. Jag skyller allt på finnen i mig. Sanningen är att det inte alls är lika viktigt med varma ord och kramar här i Finland som det är i Sverige. Jag förstår själv inte riktigt poängen i att klänga på någon om jag inte menar något med det. Ett litet custom handshake är mer min grej.
Sättet som just komplimanger ges på i Finland respektive Sverige verkar skilja sig. Här hamnar dock svenskar på en kant, finnar på motsatta kanten, medans finlandssvenskarna befinner sig någonstans i mitten. För att dra några exempel kan jag ju berätta om några saker jag hört under året. Två typiskt bra och genuina komplimanger, båda av finlandssvenskar, har vi här: "Vet du om att du har ett härligt skratt?" och "Din accent är charmig". Båda dessa känns ärliga och okonstlade. I Sverige handlar det nästan alltid om tomma komplimanger för olika kroppsdelar, eller utseende generellt; "Du har så vackra ögon", "Du är söt" etc. Dessa ger nästan upphov till lite loja gäspningar från min sida.
Finnarna däremot, arbetar på ett helt annat sätt. En kille gav mig sitt visitkort och frågade om jag ville ta en kopp kaffe en dag, med motiveringen: "Jag tycker att du ser sådär trevlig och annars också frisk ut". En annan favorit har vi här, som kom ur en finsk bekants pajhål: "alltså, jag är väldigt intresserad av dig men jag är rädd att jag bara vill ha dig för din kropp fast nu när jag pratar med dig så minns jag att det inte är så". Vad skulle kunna vara ett bra svar på det? Komplexiteten i detta ligger i det att jag efter att ha fått den sk. komplimangen av finnen inte riktigt vet ifall jag borde slå till fanskapet eller säga "tack". Jag lämnas stående med en förvånad gapande min och undrandes vad det är för fel på det här landet egentligen. Det är väl just det som är så fruktansvärt intressant. Emellanåt kan det dock vara smärtsamt irriterande.
Kommentarer
Trackback
