theDolly på utbyte

Hur raggar man på en finne? En (svensk) vän till mig sa följande i en ganska intressant messengerdiskussion vi hade: "Skicka ett sms med texten: Jag har Kossun. Har du säng?". Jag fick mig minst sagt ett gott skratt. Denna Koskenkorva dyker upp i alla sammanhang, i alla lägen, överallt, när man pratar med svenskar om finländare. Huruvida den är en vinnare i raggningstaktiken vet jag dock inte.

En sak jag dock förstått är att alla finländare förmodligen har eller har haft minst en sommarstugerelaterad sexfantasi. Detta borde jag ha förstått redan när glosan "kesämökki" (sommarstuga) kom för 17:e gången i gloslistan på finskan. Sommarstugedrömmen är starkt inrotad i de flesta finländare. Det handlar om att bada i sjöar, bada bastu och i allmänhet ströva runt i naturen, helst enbart iklädd födelsepyjamasen.

Det här med bastu och den finska väldigt avslappnade inställningen till nakenhet, är också något som kommit upp i diskussioner av detta slag jag haft med en eller annan finländare. En något förfärad finländare sa något i den här stilen: "...ja, så det inte bara blir en gång i veckan, efter bastun". Basturelaterad nakenhet är ärligt talat inget som jag ännu fått grepp om riktigt. För å ena sidan verkar den naturlig och avsexualiserad, lite som när ett barn duschar med en förälder, men å andra sidan finns det så mycket basturelaterat som också är sexrelaterat.

Jag har sett en reklam där ett gäng gubbar, med hudfärg som kokta kräftor, sitter i bastun och slår varandra med björkris. När jag ser den reklamen, eller bilder på en bekants rygg efter att ha varit med om liknande behandling, tänker jag oavkortat på en dansk bastuklubb. För den som inte vet vad detta är säger jag: Google it! Jag kan inte förstå hur denna ritual kan vara helt asexuell!

Jag var i Hesa och träffade gamla dansvänner från min tid i Karis. Bilden ovan tycker jag dock inte behöver någon vidare förklaring, den talar så väl för sig själv! Behöver jag tillägga att Karisåret var ett av de år i mitt liv då jag skrattat som allra mest? Jag säger bara fruktköttsampull!

Just nu är jag ganska fattig. Detta beror på att jag nyligen pungat ut med 10000 kr till en flygbiljett till Sydafrika nästa jul. Så mycket för den ekonomiska bufferten! Denna buffert bestod dock av pengar jag arbetat ihop under lov, t.ex. förra sommaren och under den gångna julen. Här i Finland lever jag på det studiemedel jag får från CSN, Centrala Studiestödsnämnden. När CSN räknar ut hur mycket pengar man får för en termin heltidsstudier tittar de på hur lång terminen är enligt de officiella datumen. Detta är sannerligen obegåvat med tanke på att jag i Finland får 100 euro mindre pengar i månaden nu under våren än vad jag hade fått om jag studerat i Sverige. Det rör sig givetvis om heltidsstudier i båda fallen.

Varför får jag då mindre pengar i Finland, där nästan allt är 5% dyrare än i Sverige? Jo, på LTH har vi alltid två veckors påsklov som räknas in i den officiella terminen. Jag får alltså mindre pengar därför att jag inte får något påsklov på TKK... Eller, detta är snarare min kvalificerade gissning. Påsklovsfrågan är nämligen den enda faktor jag funnit som fungerar olika på TKK och LTH. På LTH har vi dessutom två tentamensperioder i rad i slutet av vårterminen, en ordinarie och en omtentaperiod. Det kanske också spelar in. Summa summarum, jag får vända på varje... euro?

I Finland har jag träffat förvånande många som uppskattar det svenska bandet Kent. Tydligen har det tidigare i Finland varit något kontoversiellt att prisa svensk musik alltför mycket, ja all svensk musik förutom ABBA då. ABBA är undantaget som bekräftar regeln. Jag behöver väl inte påpeka att jag själv inte uppskattar detta svenska band speciellt mycket. ABBA:s musik gör mig nästa lika förbannad som låtar ur musikalen Grease, fast inte riktigt. Grease står fortfarande längst upp på min prispall över världens mest vredgande skitmusik.

Hur som helst så är det nu fullt acceptabelt att som finländare öppet vara beundrare av svensk musik. Det finns flera helt okej svenska band, t.ex. the Sounds, In Flames, Laleh och såklart Bo Kaspers Orkester. Min favorit bland finska band är Apulanta. Faktum är att den musik som görs i Finland respektive Sverige är mycket olika. Jag skulle vilja påstå att vi har olika musiksmak. Dock vill jag påpeka att det på finlandssvenska fester spelas en hel del svensk musik. Den typen av svensk musik jag lämnade Sverige för att slippa. Är det helt enkelt det svenska språket som lägger grund till en glättig musiksmak?

Ett finlandssvenskt dansgolv påminner mycket om schagergolvet på Slagthuset i Malmö; ett hav av ljusa individer befinner sig i något slags euforiskt danstillstånd, sjungandes med i den alltför käcka låttexten. På grund av den finska återhållsamheten finns det dock, på den finska versionen av det svenska schlagergolvet, betydligt mindre av olika slags teatraliska utbrott, tack och lov. Denna typ av utbrott brukar nämligen påminna mig alltför mycket om musikalskådespeleri, vilket i sin tur får mig att tänka på musikalfilmen Grease och vilket genast får mig att känna mig lätt illamående. Det enda som kan bli värre än musikalen Grease är väl ändå musikalfilmen Grease?! Hujeda mig!

Det kan hända att det blir en liten Karisreunion för min del nu under den kommande veckan. Jag dansade på en folkhögskola i Karis hösten 2005 - våren 2006. Det var ett roligt år med många roliga människor. Jag har inte varit där sedan dess men över Serendi, Affes, joggis och Pumpviken kommer det nog alltid vila ett lite magiskt skimmer i mina ögon tror jag. Hur som helst är trevliga överraskningar alltid välkomna, speciellt om man ligger halvt begravd under skolarbeten, projekt och inlämningsuppgifter.

Alltid när min mamma har datorproblem ringer hon mig. I vanliga fall bor vi 30 kilometer ifrån varandra och kan ganska snabbt och lätt ordna med ett möte för felsökning och därmed undvika långa krångliga telefonsamtal. Nu bor jag ju dock, som alla märkt, i Finland. Detta hindrar inte min mor från att ringa mig när hon har datorproblem. Att hjälpa min mor via telefon är inte bara en fråga om att veta hur en dator fungerar utan det krävs också av mig att jag förstår hennes något okonventionella terminologi. Ett urdrag ur vårt samtal kan låta ungefär såhär:

Mamma: Jag hade tänkt sätta de där bilderna på datorn och jag gjorde det men det blev något fel och nu finns det ett kuvert här, eller, en massa vita saker, och de finns i en ruta typ, på det där gröna och... Oj! Nu försvann allt! Eller, nej, här är de igen. Jag försökte dubbelklicka här på bilden men jag vet inte varför jag inte ser bilderna?

Jag: Okej, vad exakt gjorde du när du satte bilderna på datorn?

Mamma: Jag kopplade in den där sladden och sen kom det upp en ruta med alla bilder i fast jag kunde inte se bilderna. Och sen kom det upp en ny ruta, som var grå liksom, och nu kom det upp en bild här med en klocka i!

Jag: Ser du som en ruta med små små bilder i på skärmen?

Mamma: Ja, eller nej, det finns en massa vita saker också, i ett grått kuvert liksom på en grön bakgrund.

Jag: Okej, vad står det längst upp på rutan, på den gråa kanten, längst till vänster?

... Ja, är någon förvånad över att jag blir lite trött? Speciellt med tanke på att de här samtalen låtit ungefär likadant sedan min mor först skaffade dator runt år 1998. Det är inte så att jag inte upprepade gånger förklarat vad en mapp är, att skärmbakgrunden kallas skrivbord osv, det är bara det att den terminologin inte passar henne riktigt. Nuförtiden behärskar hon dock Microsoft Word, tack och lov! När min mamma köpte sin första dator skulle hon använda den till sitt skolarbete, eftersom hon då läste vid universitetet. Helt oerfaren av textredigering blev hon halvt hysterisk stup i kvarten över att hon t.ex. råkat råkat öppna ett nytt dokument. Ja, eller som hon uttryckte det, allt försvann!.

Angående att lägga in bilder på datorn, från hennes digitalkamera alltså, så skrev jag en punktlista till henne när jag var hemma i jul. Jag frågade henne vad hon skulle kalla allt hon såg på skärmen och skrev steg för steg vad hon skulle klicka på, med hennes ord. Ganska lyckat måste jag säga, eftersom hon ändå lyckades överföra bilderna från kameran. Problemet hon hade idag handlade om att hon ville titta på bilderna i helskärmsstorlek och det löste vi lyckligtvis (efter en halvtimme eller så, när jag väl hade förstått vad det var hon inte lyckades med). Men oj vad trött jag blev!

Idag var jag ännu en gång på företagsbesök någonstans i Helsingfors. Den här gången gick dock själva intervjuprocessen till på ett lite alternativt sätt än vad den gjort hos tidigare företag jag besökt. Jag pratade med en man i 45-års åldern, med en uppenbar svaghet för lagom korta flickor med stora bruna ögon och en amerikansk personlighet. Jag börjar förstå att det här med att ha sociala färdigheter ibland bara handlar om att låtsas som det regnar. Detta är dock lättare sagt än gjort, speciellt när den man pratar med börjar bete sig som en fnissig tonårstjej. Det hela var nästan lite obehagligt. Vid ett par tillfällen satt han bara och flinade och stirrade på mig, medans jag sa något, för att sedan när jag slutat prata sitta kvar med en drömsk blick några sekunder innan han hasplade ur sig ett "eeh, pardon?". Inte helt förvånande var denne man mer än väldigt villig att försöka fixa mig ett sommarjobb hos sitt företag. Jag måste dock erkänna att jag ställer mig lite kritisk till att fixa anställning genom någon som har en svaghet för mitt utseende. Hörde jag någon säga prostitution? Den där professorn som är sugen på att anställa mig till sin forskargrupp sa för några veckor sedan att jag är "a very interesting resource". Efter idag börjar jag nästan undra vad han menade med det egentligen?!

Det där programmet jag skrivit om, Kamrat på svenska, som går på YLE1 går att streama från nätet på den här adressen: http://areena.yle.fi/toista?id=1045939 . Programmet är alltså en jämförelse mellan Finland och Sverige samt finländare och svenskar. Det pratas en del finska i programmet, så kan du inte åtminstone lite finska så förstår du inte precis allt! Dock är det väldigt intressant, enligt min mening. Det senaste programmet handlade om musik och givetvis nämndes den svenska folkpesten ABBA. Vart man än kommer i världen som svensk får man förr eller senare alltid höra något o stil med Aha, Sverige, därifrån kommer ABBA!. Jag måste respektera att de blivit så pass stora och välkända men jag vägrar känna nationell stolthet när jag hör ABBA nämnas.

Blir inte finska barn erbjudna kommunal musikundervisning? Den svenska kommunala musikundervisningen tjatades det nämligen också en hel del om i det senaste programmet av Kamrat på svenska. I mina öron lät det som en överdrift att Sverige är så bra på musik. Det är inte musik vi är bra på utan musikstilarna pop och schlager. Finland är bra på rock. Att Finland inte exporterar musik i samma utsträckning som Sverige gör ju att den svenska musiken är mer välkänd internationellt än den finska. Detta säger egentligen inte att den finska musiken skulle vara dålig.

På veckoschemat ligger nu annars alldeles för mycket skolarbete, förkylning samt dansföreställning. Med andra ord blir nog blogginläggen av det kortare slaget den här veckan.

Under veckan har jag ännu en gång lyckats umgås en del med göteborgare, närmare bestämt EKAK. Sanningen är den att jag under min finlandsvistelse har träffat fler göteborgare än någonsin förr! Jag visste inte innan jag kom hit att Chalmers och TKK umgås så pass mycket. Logiskt sett skulle jag snarare ha gissat att det var KTH som hälsade på TKK titt som tätt.

Göteborgarna envisades med att prata engelska med mig. Det tog flera övertalningsförsök att få dem att prata svenska. Efter att ha lyckats övertyga dem om att jag faktiskt är från Sverige så fick jag höra att jag "bryter på finlandssvenska". Detta konfirmerades även senare av andra personer.

Så, jag bryter alltså på finlandssvenska. Även om jag vid flera tillfällen blivit skämtsamt retad för hur jag t.ex. uttalar ordet öl så är sanningen den att jag har en relativt neutral accent. Att ha en neutral accent tror jag även innebär att man är extra lättpåverkad vad gäller influenser från hur omgivningen pratar. Utan att tänka på saken har jag kopierat både det ena och det andra från finlandssvenskan.

Det är nog lite som det där med att människor som umgås mycket börjar få ett liknande kroppsspråk och uttryckssätt efter ett tag. Finjusteringarna sker automatiskt och så subtilt att man själv inte märker det. Dock syns och hörs det tydligt på människor som umgås mycket att de känner varandra väl. Lustigt och ganska intressant. Jag kanske skulle försöka influera skånskan när jag åker tillbaka till Sverige igen. Jag kunde starta en helt egen falang finlandsskånska, haha, det hade varit något!

Igår såg jag igen på Kamrat på svenska, där det pratades om hur beslut tas i Finland resp. Sverige. Mycket snack och lite verkstad är ju ett uttryck på svenska för hur det kan vara i Sverige ibland. Uppenbarligen är det just så finländarna ser svenskarna, vi pratar i det oändliga utan att få något gjort. Programmet slog fast att finländare använder sig av en auktoritär beslutsprocess medan svenskarna tillsammans diskuterar fram beslut, the key word being tillsammans. Jag skulle vilja kontra detta med hur jag uppfattar finländare när de kommunicerar. Naturligtvis blir detta än en gång en generalisering.

Jag har redan berättat om hur finländarna är väldigt inriktade på fakta. Sällan hörs en finländare börja sin mening med känslouttryck med "detta känns...", "detta uppfattar jag som..." eller det uttala klassiskt svenska proklamerandet "jag orkar inte". Finländarna säger istället "detta är...", "jag tycker...", "jag ska..." osv. Jag läste om olika sätt att uttrycka sig en gång och vill nästan påstå att det finska sättet att uttrycka sig är ett klassiskt manligt sätt medans det svenska är klassiskt kvinnligt. Det auktoritära i finländarnas kommunikation märks också till viss del då någon berättar något. När en finländare upplyser en annan person om fakta svarar den lyssnande parten ofta med väldigt direkta, närmast militära "precis", "jo" eller "jaha". I detta fall säger svenskar och finländare ungefär samma ord för medhåll men det är hur orden sägs som skiljer. En svensk hade sagt orden på ett mjukare sätt. I början av min vistelse här i Finland trodde jag att det betydde ointresse, eller var något slags diskret sätt att berätta för mig att jag borde vara tyst. Jag har dock insett att så inte är fallet.

Det bästa sättet att få en finländare att slappna av är genom att få honom eller henne att skratta. Detta är kanske universellt men jag måste påstå att en del finländare är ganska svårstartade vad gäller konversation. Om inte jag är aktiv i konversationsstarten får jag istället lyssna på en lång monolog om platsen jag just nu befinner mig, t.ex. när, var, hur och varför huvudbyggnaden på TKK byggdes. Själv vill jag dock ha något helt annat ur de personer jag pratar med än något jag kan hitta på Google. Jag tänker nu mynta ännu ett nytt uttryck för detta: katederångestreflexen. 

Katederångestreflexen, definition: Den reflex som driver finländare från pinsam tystnad till konversation, alltid relaterad till skolbänksfakta.

Nackdelen med den svenska modellen för samtal är att det är närmast förbjudet att sticka ut och tycka annorlunda. Själv tycker jag att det är intressant att ha olika åsikter, dock måste jag erkänna att jag är lite svensk och tycker att det är obehagligt när människor skriker ut sina åsikter. Jag vill gärna ha ganska lugna diskussioner, även om mitt temperament ibland tar över. Svenskar diskuterar hellre än bråkar eftersom vi är konflikträdda och dessutom tycker att det är fel att någon ska få bestämma mer än någon annan. Eftersom jag är halv sydlänning, med temperament därefter, är jag lite kulturellt kluven. Ja, detta är ännu ett uttryck jag myntat men det tror jag hör hemma i ett annat inlägg! Hur som helst, svenskarna skulle må bra av att bli lite modigare och finländarna av att bli lite mjukare.

Alla finländare har ett litet inbyggt uppslagsverk, som plockas fram då de försöker skapa samtalsämnen. I sådana stunder dyker det upp uttalanden om årtal, händelser (gärna knutna till finska vinterkriget), namn och exakta detaljer. I Sverige, innan det var val senast, pratades det en del som vårt skolsystem. Enligt statistiken har allt färre svenskar godkänt i grundämnena matematik, svenska och engelska när de slutar gymnasiet. I denna debatt togs Finland som ett praktexempel på ett ypperligt bra grundskolesystem. Något borgerligt parti pratade om att "gå tillbaka till katederundervisningen", för vilken Finland ansågs vara en förebild.

När jag hör exakta detaljer om finska vinterkriget presenteras känns det nästan som om jag sitter i ett klassrum, är 10 år gammal och inte minns vad den-där-platsen-som-var-jätteviktig hette. Vi kan kalla det katederångesten, den där känslan av att när som helst så kommer fröken (som jag kallade mina lärarinnor när jag var i den åldern) fråga mig om detta och jag vet inte svaret. Kanske är det katederångesten som får finländare att prata fakta. I mina ögon är det lite märkligt att berätta om något, på tal om ingenting, för att sedan inte spinna vidare på tråden och berätta något som relaterar till faktan. Dock kan jag påpeka att detta i t.ex. den engelskspråkiga världen antagligen hade ansetts vara ännu märkligare än för en vilsen svensk i Finland.

Jag övervägde att förenkla mitt liv en del och flytta in i ett korridorsrum som jag blev erbjudern av HOAS (ett av två studentbostadsföretag i trakten) nu i veckan. Här finns det inga korridorer som t.ex. Parentesen i Lund, där ett 20-tal studenter bor i rum i en lång korridor, delar ett kök och ett duschrum. Istället bor man här kanske tre studenter i en delad lägenhet. De lägenheter HOAS erbjuder är ganska små, vilket jag såg igår när jag var och tittade på korridorsrummet. Det var så litet att ingen varelse större än en medelstor hund hade kunnat gå obesvärat genom korridoren. Detta var såklart inte bara HOAS fel utan även de flickor som bodde i lägenheten, som ställt ett stort matbord mitt i gången mellan kök och toalett.

Visst, om jag varit tvungen hade jag kunnat göra mig ett hem där. Dock hade jag ju nu ett val. Jag hade valet mellan att bo i en delad lägenhet, med vad som uppenbarligen var några ganska märkliga och smått socialt handikappade tjejer som varken städade eller diskade mer än en gång varannan månad, eller i en känslomässigt stundtals jobbig situation med en fungerande städ-, disk- och tvättrutin och med en person som jag ändå kommer väl överens med. Jag valde det senare altervativet.

En bra sak med studentbostadsmarknaden här i Otnäs, övriga Esbo och Helsingfors är att det går relativt snabbt att få en bostad. Dock blir man här direkt erbjuden en bostad aktivt och får sedan antingen tacka ja eller nej. Tackar man nej flera gånger utan en riktigt god orsak mister man sin plats i kön. I Lund fungerar det lite annorlunda. Då man ställer sig i kö får man tillgång till en websida där man kan boka boenden man är intresserad av. Dessa boenden blir man sedan erbjuden ifall man har tillräckligt bra plats i bostadskön, jämfört med de andra som är intresserade av samma lägenhet. Jag ställde mig i kön år 2003 och först år 2007 stod jag först i kön till en liten enrumslägenhet i ett studentområde i Lund. Själv bor jag dock i en bostadsrätt i Malmö, i vilken jag trivs väldigt bra. Att jag står kvar i bostadskö i Lund är snarare en plan B, ifall räntorna på mina lån skulle gå upp så mycket att jag inte hade råd att bo kvar. Det hoppas jag aldrig händer!

Både i Sverige och i Finland dricks det en hel del kaffe. Finländarna är dock snäppet vassare i sin konsumption, vilket naturligtvis bör påpekas! Svenskar som åker utomlands tar ofta med sig kaffe från Sverige. Det svenska kaffet är som en helig häxbrygd av bönor som enbart svenskar kan lyckas blanda precis rätt. För en finländare låter dock resonemanget om det heliga svenska kaffet antagligen ganska absurt. Samtliga kaffedrickande finländare som någon gång druckit svenskt kaffe proklamerar nämligen att det smakar, just det, diskvatten. En finsk familj jag känner som invandrat till Sverige från Finland importerar till och med kaffe från Finland och har gjort detta i 15 år nu! Jag måste säga att jag instämmer, finskt kaffe är långt godare än svenskt kaffe.

En midsommar satt jag utomhus i en sommarstugeidyll i Finland och skulle dricka mitt morgonkaffe. Klockan var nio på morgonen och jag blev tillfrågad, av en äldre man bör tilläggas, om jag ville ha mjölk i kaffet. Han pratade dock inte om mjölk, märkte jag snart, utan om Koskenkorva. Koskenkorva är en dryck som alla svenskar tycker är lika naturligt finskt som perkele och fickkniven. Visst dricks det en hel del Kosken i Finland. Dock finns det en annan minst lika helig dryck som kallas Jaloviina (eller jalovin, med förfinat franskt uttal) som innehåller mer eller mindre konjak och brännvin. Denna dryck känner inte så många svenskar till eftersom den inte finns att köpa på vårt beundrade Systembolag.

En kanske inte helig men åtminstone i mina ögon märklig dryck som inte sällan ses på ett finskt matbort är surmjölk. Det är inte mjölk och det är inte fil men det är desto kladdigare. Att denna tjocka dryck serveras till mat är i mina ögon ofattbart. Fil till frukost är något många svenskar äter, dock ur djup tallrik.

En eftermiddag under hösten var jag inne i en helt vanlig matbutik här i Finland. Jag stod bland grönsakerna och funderade på vad jag skulle ha. Tomater, just det, jag gick fram till disken där tomaterna låg men efter att jag lagt två i påsen så upptäcke jag att medans jag stod ensam och köpte tomater på denna sidan disken stod 5-6 personer och grävde energiskt på andra sidan. Min första tanke var "aha, billigare tomater". Icke, tomaterna på andra sidan var 1,5 euro dyrare än de på min sida men de var finska tomater. Det där fenomenet har jag aldrig stött på i Sverige. Somliga ansvarsfulla människor köper inhemska varor som är långt dyrare än de importerade i Sverige också men aldrig har jag sett någon göra det med en sådan iver!

Vad gäller finska matvanor så var det första jag lade märke till, när jag för allra första gången satte foten i en finsk mataffär, att det finns så otroligt mycket korv. Flera kyldiskar i rad med bara korv tillhör inte ovanligheterna. I de mataffärer i Malmö jag brukar handla i ligger falukorv, prinskorv och några olika varianter av grillkorv lite diskret inklämda mellan köttbullarna och smörgåspåläggen. En sak jag inte tänkte på när jag skulle till Finland var att jag eventuellt skulle behöva lägga om mina matvanor. I Otnäs finns bara två små mataffärer vars utbud är väldigt begränsat. Jag pratade med en finsk kille om detta som tyckte att de i alla fall har det viktigaste. Just då kände jag verkligen att jag inte är finsk. Det viktigaste i Finland är kanske mjölk, potatis, korv, bröd osv. Det viktigaste för mig är något helt annat egentligen.

I Malmö kan man t.ex. köpa jättestora paket fryst fisk, väldigt billigt. Här i Finland finns det nästan bara färsk fisk eller fisk som först pressats på något obehagligt sätt och sedan frysts in. Färsk fisk är såklart inte speciellt billigt. I Malmö finns också ett stort utbud av bönor och alternativa kolhydratskällor som bulgur och quinoa. Här i Finland äts det enorma mängder potatis, vilket jag inte äter i så stor utsträckning. När jag var och handlade i Hagalund en dag hittade jag till min lycka bulgur! Paketet hade svensk text, vilket talade för sig själv om var det kom ifrån. I stora affärer här i Finland är ofta utbudet på sådana alternativa varor lite större men fortfarande inte speciellt stort i jämförelse med svenska affärer.

Att åka till ett annat land betyder alltid att man måste ändra på sig. På ett sätt är det ganska spännande att anpassa sig helt till en annorlunda vardag. Egentligen tror jag att det är så man lär sig som mest på ett utbytesår, utlandspraktik eller utlandstjänstgöring.

Om du ska sitsa på Smökki någon gång i mitten av februari så kan det hända att du får se mig och resten av dansgruppen jag är med i köra lite modern dans. Till skillnad från vad många människor som inte är speciellt insatta i dans och dansformer tror så är modern dans inte alls något MTV-inspirerat. I musikvideor dansas det ofta jazz eller streetdance, ibland även breakdance. Modern dans, fridans eller nutida dans (nykytanssi suomeksi), är breda begrepp för mer eller mindre samma sak. Den moderna dansen skapades som ett uppror mot den strikta klassiska baletten. Följande kommer från Wikipedia: "Modern dans är förknippad med golvkontakt, tyngd i dansrörelserna, och med experiment med kropp, rum och musik. Skolbildningar inom den moderna dansen brukar ha särskilda filosofier eller betoningar för dansen, såsom naturlighet, andning, spänning/avslappning etc.".

Jag kan inte påstå att koreografin är den mest intressanta jag dansat. Dock tål det att påpekas att koreografin är gjord som festunderhållning, vilket gör att det inte kan bli hur konstnärligt som helst. Alltför konstnärligt blir lätt bara konstigt, speciellt i festsammanhang. Vi dansar till (gamla) Nightwish och Apulanta, vilket knappast kommer som en överraskning i en finsk dansgrupp! Apulanta är min favorit, både som koreografi och som låt. Det är något väldigt pretentiöst med att dansa till Nightwish... Personligen tycker jag att balett hade sett snyggt ut till det. Dock hade det krävt att dansarna var väldigt tekniskt duktiga, vilket vi inte är.

När jag skulle till Finland, innan min ansökan ens hade gått igenom, eller kanske för att ansökan skulle gå igenom, satt jag i ett möte med studevägledare och programansvarig på Väg- och vattenbyggnad på LTH. Jag fick frågan, Om din ansökan beviljas, hur kommer du då att tala för LTH medans du är utomlands?. Jag svarade att jag ville peka på positiva skillnader, LTHs starka sidor. Här är de, V på LTH:s starka sidor i jämförelse med R på TKK:

Entusiastiska, pedagogiska föreläsare/professorer finns det gott om på V. Under mitt år som V-student har jag åtminstone träffat på tre. Till saken hör dessutom att LTH:s kurser generellt är större rent poängmässigt vilket innebär att man som student där har färre föreläsare under ett år än vad man har som student på TKK (förutsatt att man tar ungefär lika många poäng). Jag förstår inte varför de finska professorer jag träffat måste vara så innerligt dödstråkiga att lyssna till! De står blixtstilla och läser med monoton röst från sin powerpointpresentation. Efter en timme eller två (oftast utan rast) känns ett störtdyk genom föntret från 3:e våningen som ett bra alternativ.

Organisationen på V är utmärkt. Det finns en internetportal som ibland används för att distribuera studiematerial eller liknande (på svenska eller engelska), annars finns sådan information på kurshemsidan (som för övrigt alltid existerar). På TKK finns det ett flertal system/portaler och alla kurser väljer såklart efter sitt tycke och smak. Alla dessa portaler är inte engelskspråkiga men används ändå flitigt på engelskspråkiga kurser. På V finns alltid tydliga scheman för kurser som enkelt hittas i en internetbaserad schemagenerator. På TKK finns det ingen motsvarighet utan det fixas och trixas en hel del med scheman inofficiellt. Kursanmälan på LTH är också mycket smidigare än på TKK, som gärna byter system titt som tätt. På V är det alltid lätt att finna den man söker dessutom och de flesta föreläsare är duktiga på att svara på mail. Hur R är på denna punkt känner vilken bloggläsare som helst redan till.

Bra, billig och lättåtkomlig kurslitteratur finns på V, i jämförelse med R på TKK. På R måste man som student kopiera en hel del kompendium. Ibland har det inte varit helt klart exakt var dessa kompendium finns för kopiering. Att köpa böcker från bokaffärer är dyrt i Finland. Jag vet att de som studerar på finska får något mer kurslitteratur i bokform än vi som studerar på engelska (eller svenska för den delen). Personligen tycker jag att det är bra att ha en bra kursbok att referera till.

Det R på TKK har till fördel är fler olika typer av kurser och undervisningssätt samt större kontakt mer näringslivet än V på LTH. En sak som skiljer TKK och LTH åt är att friheten är större på TKK, på gott och ont. På TKK kan en student till mångt och mycket välja själv vad han eller hon vill läsa, utan att någon frågar några frågor (det finns obligatoriska kurser men mycket färre än på LTH). På LTH väljs valbara kurser ur en kurslista. Under kursens gång kräver också LTH mer studentkontakt än TKK gör. Den kontroll LTH har över sina studenter är både bra och dålig. Jag kan bli trött på känslan av att ha Storebror flåsande i nacken. Samtidigt känns det bra att ha en nära lärarkontakt eftersom det gör det lättare att fråga frågor.