Jumalauta!
Jag har en fantastiskt underbar vän. Eller, för att vara helt ärlig så har jag flera. Dock tycker jag om att visa lite individuell uppskattning ibland, så nu pratar jag bara om en speciell vän. Hon är så klok, lojal, snäll, förnuftig, rolig, förstående och söt! Kodnamn Miss Jay fördömer ingen, det är en bra egenskap.
I veckan har jag andats ner i det finska helvetesgapet. I detta helvetesgap skriks det en hel del finska svordomar och klimatet är kvalmigt, som i en för kall bastu. En av invånarna i det finska helvetesgapet är den sårade finske björnen, som bor i helvetesgapsskogen. Min erfarenhet av denne björn är att den är tyst, så tyst att man kan börja undra om den alls finns där i skogen. Sedan, plötsligt, exploderar den i ett väldigt raseriutbrott, så snart någon gått för nära dess lya. En tickande bomb som lika gärna hade kunnat vara en väckarklocka, ja, tills den smäller då.
Det finns så mycket som är svårt att jag ibland funderar över om det alls finns något som är lätt. Följande kommentar fick jag dock av en lärare till mig i veckan, som reaktion på ett arbete jag gjort: Wow, D, you're a pro!. Min första tanke var att jag kände igen det där, fast från ett helt annat sammanhang. Så, kanske att det finns saker som inte är svåra. Svåra saker kan dock vara mer eller mindre svåra. De som är mindre svåra är de som man behärskar efter att ha fått facit i hand. De som är mer svåra är de som aldrig blir lätta, oavsett hur många facit man har. Den senare typen är den enda typen som existerar i det finska helvetesgapet.
När man andas ner i helvetesgapet kan det vara skönt att få lite stöd i en god vän, som t.ex. Miss Jay. Hon tror att det finns en mening med allt som händer. Jag vet inte om jag tror det men jag tycker att det är en fin tanke. Hur som helst kan det istället uttryckas som: ta chansen när du får den. Det är precis vad jag tänker göra.
