Valborg i Sverige
Jag saknar Finland! Igår var det alltså Valborgsmässoafton, en högtid jag firade i Lunds stadspark med alla de andra studenterna (bilden). Eftersom jag har alldeles för mycket att göra just nu för att spendera ett par dagar med baksmälla deluxe (jodå, det blir två dagar numera - jävla ålder!) tog jag det dock lugnt igår kväll. Alternativet hade varit någon slags grill- eller hemmafest. Notera väl att 1a maj i Sverige är en dag man antingen demonstrerar eller är bakfull på, till skillnad från i Finland där det är fylleslag hela Valborgsveckan om man vill.
Tänk om man ändå hade varit i Finland! Eftersom jag egentligen nu borde skutta mot skolan med lätta steg för att ta itu med en konstruktionsuppgift, så läste jag istället lite på min gamla plastfinneblogg http://thedolly.blogg.se/plastfinne. Det var ett roligt år. När jag läste fylldes jag av en enorm längtan till detta förlovade, komplexa, märkliga lilla land. Vilken tur att jag känner så med tanke på att jag snart kommer att flytta till Finland igen, på mer eller mindre obestämd tid... Jodå, nu är det spikat!
Finsk beskattning
Jag fick en skattedeklarationsblankett från Finland i veckan. Finska staten lyckas tydligen hitta mig var jag än bor, till skillnad från den svenska. Från Sverige har jag inte fått någon skatteblankett ännu, vilket jag borde ha fått. Jag antar att jag helt enkelt får skriva av en arbetsdag eller två till att stå i Skatteverkets telefonkö... Sverige är så oorganiserat i jämförelse med Finland. Jag har även tappats bort av svenska Försäkringskassan en vända.
Tillbaka till den finska skatteblanketten. Många människor frågar mig varför (i helvete) en människa som jag får för mig att arbeta i Finland, denna mörka grotta av tystnad och apati. En ledtråd till detta mysterium tycker jag mig finna på min finska skatteblankett. Här kommer ett urdrag:
1. FÖRVÄRVSINKOMSTER
1.1 Löner och naturaförmåner
XXXXXXX Oy [företagets namn]
Penninglön och naturaförmån för
huvudsyssla XXXXXX
... Jag läste upp ovanstående för min mor, som kom med ett skämt, eller två, eller fem. I korta drag handlade det om varför jag tycker om Finland. Så, nu vet ni!
Herre-fucking-Gud!
Jag fick ett mail av en kompis som i sin tur hade fått ett textmeddelande av en kompis, om att denne kompis hade suttit i en taxi i en viss håla i södra Finland där en viss taxichaufför tydligen hade suttit och pratat varmt om hur han tidigare varit ihop med en viss svenska som studerar till civilingenjör med inriktning brobyggnad. Herregud! Jag vet inte vad som är mer bisarrt! Att Finland är så jävla litet att jag får reda på när mitt ex talar om mig via hörsägen eller bara det faktum att stackaren nu, snart ett år efter att det tog slut, faktiskt sitter och pratar om mig med sina taxikunder!
Norrländska influenser
Detta är riktigt roligt. Det visar sig att jag, efter att ha spenderat lite mer tid i Finland än vad som kan anses vara fullt normalt för en svensk, drar till mig norrlänningar! Hahaha! Tydligen är det något väldigt oskånskt hemtrevligt med mig för en norrlänning. Sådär uttalar inte en skåning 'jo'! Norrländska är ju för övrigt den snyggaste svenska dialekten efter skånska och finlandssvenska. För en norrlänning, till skillnad från vilken svensk som helst, så är Finland som en ren förlängning av Norrland. Så nu är jag alltså fullt accepterad i norrländska gänget. Vilken oförutsägbar twist till ett år i Finland!
Jag fick förresten en sjysst komplimang, eller vad det nu än var, från en av mina absoluta favoritpersoner häromdagen. Du är nördig men det passar dig bra. Tack, tror jag. Och nu: 20.000-kronors frågan: Vilken nationalitet tror ni vederbörande är?
Huvudvärk!
Jag vet inte riktigt vad det är: den svenska fjolligheten eller kanske det att man alltid måste linda in sina tankar och åsikter i vaga vadderande termer för att inte framstå som otrevlig enligt svenska mått. Sålänge vi bara pratar om vädret så går allt bara fint, men när vi faktiskt ska umgås så sitter jag bara och tänker på att jag hellre sticker en blyertspenna i ögat än sitter och lyssnar på "...och då kände jag bara, men Guuuud vad gulligt!". I Finland spelar det ingen roll hur fjollig man är i sin person. Där uttrycker man allt på ett rakt och sakligt sätt, oavsett om samtalet handlar om ögonskugga eller om hur man byter innerslangen på cykeldäcket.
Så, om någon tyckte att det är konstigt att jag har en del manliga vänner, och det vet jag att många i just Finland tycker, så vet ni nu varför. Svenska brudar ger mig huvudvärk! Något annat som ger mig huvudvärk är ångestmänniskor som ringer och väcker mig när jag sover middag efter en sen natt med en inlämningsuppgift, enbart för att skrika på mig med gäll röst i typ 45 minuter om något som inte alls är mitt fel och dessutom vägra lyssna på all reson i världen. Fy fan vad jobbigt! Hörde jag någon säga Dagens I-landsproblem?
Obestämbart kring fulla finnars företagsträff
Om ett Finlandsbesök
Det ska dock bli riktigt kul. Jag ska kolla in arbetsplatsen till ett projekt jag jobbade med i sommar samt följa med på sommarjobbsföretagets lilla omakiva i Aulanko. Med andra ord ska vi dricka sprit på företagets bekostnad och troligtvis bada en del bastu. Därefter stannar jag några extra dagar i Finland, eller Fin-landet, som en svensk bekant till mig med förkärlek för finländare brukar säga. Det kan hända att jag kan ses sitta ensam i någon läsesal i Otnäs under måndagen, i ett försök att studera flitigt.
Något som känns riktigt skumt med att återvända till Finland nu är att det fortfarande känns lite som hemma. Jag vet hur bussarna går, var Skatteverket ligger, var jag kan hitta min bulgur, vad allting kostar osv. Faktum är att Otnäs/Helsingfors just nu känns lite mer hemma än Malmö gör eftersom jag ännu inte hunnit orientera mig här till fullo, på nytt. Något jag vet kommer att kännas märkligt är att gå över skolområdet vid TKK och inse att jag inte längre studerar där.
Några skolrelaterade jämförelser
Tack, tack, tack för denna underbara pedagogiskt upplagda och systematiska kurspärm! Men. När föreläsaren sedan ska hålla en i handen genom hela processen, "nu tar vi upp vår pärm och bläddar till sida...", känns det lite som att ha åkt tidsmaskin tillbaka till lågstadiet. På grund av den ypperliga pärmen och det faktum att man på LTH faktiskt kan be om hjälp nästan när som helst och faktiskt också få hjälp, kommer jag troligtvis till stor del idka självstudier i denna kurs. Jag måste dock svälja hårt för att inte spy lite i innerfickan när jag hör saker som: Om ni känner att ni har problem med något eller att det är något ni inte förstått så får ni komma upp och fråga mig eller min kollega när som helst, så ska vi försöka hjälpa er så gott vi hinner... Detta yttras givetvis med en röst likt den min dagisfröken använde då hon förklarade för mig att man inte bör äta färgkritorna.
Om vi sedan blickar vidare mot en annan kurs jag just påbörjat, Finita Elementmetoden, kan vi se en annan intressant sak. Kurslitteraturen är på engelska och jag svär dyrt och heligt på att ingen av de ungefär 30 studenterna på denna kurs (alla svenska) yttrade så mycket som en liten diskret suck över detta faktum. Ingen sa ett pip. Andra ljud i skällan hördes dock från finska studenter om de så mycket som fick ett övningsblad på engelska. Jag vet inte om svenskar är bättre på engelska än finländare. Däremot vet jag att svenskar inte är lika rädda för engelska som finländare är. Feghet trodde jag tidigare var en svensk nationalstolthet. Tydligen hade jag fel.
Kort resumé
Vi kan börja med det enkla och självklara: Inte en jävel pratar finska. Jag känner mig helt förvirrad! Jag måste nog dock ge Malmö en eloge för sin mångkulturella profil eftersom man här inte anses helt störd om man, säg, skulle uttrycka ett hjärtligt anteeks när man vill att en mor med tillhörande barnvagn ska flytta på fläsket inne på Coop... Ehrm! Det faktum att jag måste låsa min ytterdörr manuellt har gått mig på nervera. Jag fick en chock inne i duschen när vattnet kom direkt ur munstycket utan att jag dragit ut en liten såndär plopp (jo, jag vet, ett mycket tekniskt korrekt ord det där).
Allra mest frustrerande är det faktum att jag måste koncentrera mig för att minnas hur vi pratar här nere. Jag var och pratade med studievägledaren på LTH häromdagen för att kolla av mina kurser. Hon gav mig en sådan där respektfullt medlidande blick när jag försökte förklara något. Sådär som man gör när man förstår men tycker synd om denna individ tvärs över skrivbordet som inte längre kan tala. Stackars liten, vad har hänt med dig i Finland?, såg hon ut att tänka. Snart tar jag på mig min perkele mössa och går i tystnadsstrejk!