theDolly

Jag har alltså varit bosatt i Finland under ett års tid och är nu alldeles nyligen hemkommen till Malmö. Det jag roade mig med i Finland kan man läsa om genom att lägga ett /plastfinne efter denna bloggadress. Eftersom jag inte längre är just plastfinne tänkte jag istället göra mitt bästa att återuppta bloggföretaget på denna modersblogg, som tyvärr varit väldigt, väldigt inaktiv under större delen av sin livslängd. Efter att under de senaste få dagarna ha svurit både en och sjutton gånger över sådant som jag tidigare tyckte var alldeles självklart så anser jag dock att jag har en del att säga om hur man som plastfinne kan återanpassas till civilisationen.

Vi kan börja med det enkla och självklara: Inte en jävel pratar finska. Jag känner mig helt förvirrad! Jag måste nog dock ge Malmö en eloge för sin mångkulturella profil eftersom man här inte anses helt störd om man, säg, skulle uttrycka ett hjärtligt anteeks när man vill att en mor med tillhörande barnvagn ska flytta på fläsket inne på Coop... Ehrm! Det faktum att jag måste låsa min ytterdörr manuellt har gått mig på nervera. Jag fick en chock inne i duschen när vattnet kom direkt ur munstycket utan att jag dragit ut en liten såndär plopp (jo, jag vet, ett mycket tekniskt korrekt ord det där).

Allra mest frustrerande är det faktum att jag måste koncentrera mig för att minnas hur vi pratar här nere. Jag var och pratade med studievägledaren på LTH häromdagen för att kolla av mina kurser. Hon gav mig en sådan där respektfullt medlidande blick när jag försökte förklara något. Sådär som man gör när man förstår men tycker synd om denna individ tvärs över skrivbordet som inte längre kan tala. Stackars liten, vad har hänt med dig i Finland?, såg hon ut att tänka. Snart tar jag på mig min perkele mössa och går i tystnadsstrejk!