theDolly på utbyte

En sak som är skönt med Finland är att det är helt okej att bli förbannad här. Ni förstår ju säkerligen varför det passar mig så bra. I Finland kan man nämligen få ett hälsosamt litet offentligt utbrott utan att bli tillstucken nummer till rekommenderade psykoterapeuter eller Anger Management kurser. Till skillnad från svenskar så tittar inte finländare på mig som om jag kom från yttre rymden när jag avger ett frustrerat läte och sparkar in i en betongmur för att jag just t.ex. varit klanting och slarvat bort min plånbok på Lina Line. För att ta ett exempel helt plockat ur luften då alltså... Ehrm!

Första gången jag förnöjt insåg att det är okej att bli arg här i Finland var strax innan jul för några år sedan då jag, som så många andra, jagade julklappar i Helsingfors. Stressnivån på stan var minst sagt hög och trängseln stor. Två tjejer som båda verkade osedvanligt stressade råkade av misstag drälla in i varandra, varpå de båda två spände ögonen i varandra och ilsket fräste Mitä vittua?! Efter detta lilla utlopp för deras inneboende ilska gick de bara sin väg som om ingenting hänt. Ingen i deras närhet så mycket som höjde på ett ögonbryn. Själv förstod jag att jag kommit hem.

I helgen har jag tagit tag i mitt liv. Vad betyder då det? Jo, jag har beställt en biljett hem till Sverige (eller ja, Köpenhamn), sagt upp korridorsrummet, tagit tag i utflyttning av min hyresgäst i Malmö och organiserat ekonomin. Usch, vad länge jag skjutit upp det här! Jag far i alla fall hem på eftermiddagen den 26:e augusti. Så, nu vet ni det.

Idag fick jag dessutom dansat igen. Det var en smärre evighet sedan sist! Som vanligt var det dock helt underbart och jag kan inte annat än konstatera att dansflickorna kommer att ligga högt upp på topplistan över vad jag kommer att sakna när jag åker hem. Åker  hem? Vilken surrealistisk tanke. Den dagen, den sorgen och tills dess gäller: Carpe diem, PRKL! (vilket för övrigt också är den ursäkt jag kör för precis allt numera)

En kollega till mig satt idag och berättade om hur hennes väninnas man är så tillknäppt. När alla andra går i shorts och t-tröja så ska han alltid komma i skjorta och slips, sa hon irriterat. Plötligt slogs jag av hur alla omkring mig var klädda. En allmän kontorsdresscode är något som knappt alls verkar existera på mitt jobb. Jag misstänker att detta till och med är något generellt i Finland. På jobbet ser jag allt från finskor och skjorta eller blus till konsert-Tshirt och urtvättade, noppiga shorts. Det allra lustigaste med det här är att klädstil verkar vara i det närmaste helt oberoende av ålder. Jag tycker dock generellt att mina kvinnliga medarbetare klär sig något bättre än mina manliga men det är inte någon överväldigande skillnad. Ungefär samtidigt som jag slogs av denna totala avsaknad av klass och stil på kontoret tittade jag lite på mig själv och insåg att jag nog också påverkats ganska bra av den finska laid back - mentaliteten vad gäller mode. Jag satt nämligen bekvämt i de urtvättade highwaterbyxor som jag i början av sommaren bestämt tänkte att jag inte skulle kunna gå till jobbet i. Tydligen gick det alldeles utmärkt.

När vi var i Vasa på arbetsresa tidigare under sommaren hade jag funderat länge och väl över vilka skor jag skulle ta med mig på resan. Eftersom jag alltid packar en lätt väska tänkte jag att jag behövde ett par skor som kunde fungera både dags- och kvällstid, samt för en del promenerande. Väl i Vasa insåg jag dock att det var jag och enbart jag som funderat noga över skoval. Den generella skon var nämligen någon typ av skitig sportsko, gärna med brokiga mönster i färger som varken gick igen i t-tröjan eller i mormors storblommiga gardiner. Eftersom jag nu verkar ha vant mig vid att, med min slappa stil, ändå anses som relativt välklädd kan jag enbart spekulera i hur jag kommer att känna mig när jag återvänder till det ack så modemedvetna Sverige: Som ett dikesdrägg? En skogsmulle? Nej, jag har det!; Som en finne!

Det här med att tälta i Tallinn i sällskap av ett 20-tal finländare är ungefär precis så farligt som det låter. Estland är för finländarna lite som Danmark eller Tyskland är för svenskar i södra Sverige, dvs det är dit man åker för att köpa billig alkohol och röja runt. Den mest uppenbara skillnaden mellan att röja runt i Danmark och att röja runt i Estland är att esterna har ett rykte om sig att vara något mer brottsbenägna än danskarna. Eftersom jag är både svensk och kvinna så blev jag dock försäkrad om att risken rent statistiskt är ganska liten att just jag skulle bli t.ex. knivhuggen i Tallinn. Dock tror jag mig ligga åtminstone ganska bra till för lite human trafficking, men vem tävlar egentligen?

Eftersom den här bloggen är, som jag tidigare påpekat, tänkt att vara relativt rumsren så kan jag summera resan som så: Allt gick bra. Det var kul. Vi höll oss på kampingen förutom när vi var på ockupationsmuséet, jättelänge. Ett smärre missöde inträffade när jag tappade bort min plånbok på båtresan hem. Jag skyller allt på att jag var så trött efter allt läsande om Estlands långa väg mot frihet och demokrati på ockupationsmuséet! Min plånbok återfanns dock och jag fick tillbaka den med hela innehållet kvar. Aight. Vad vi däremot helt lät bli medans vi var i Estland var att mitt i natten tjuvåka någon random buss som vi inte visste vart den gick, ränna runt på stan utan mål med dimmig blick, hooka up med några estniska flickor, bli skeppade till en klubb av något slag, bli dissade av några estniska flickor, förkovra oss i discoparty-deluxe och sedan någon gång på morgonkvisten återvända hem till kampingen under mystiska omständigheter. Jorå s'att eeh.

Nu har jag dock ett jätteallvarligt I-landsproblem som heter 'Att äga alldeles för mycket estnisk öl för att hinna dricka upp allt själv innan slutet av augusti'. Det tycker jag låter som en perfekt ursäkt för att ha fest. Jag har funderat lite löst över att det skulle kunna vara en bra idé att ha någon typ av utflyttningsjuttu, som man ju verkligen inte säger i Skåne.

Och, for the record: Jag pratar inte rikssvenska, jag pratar skånska light!

Ena veckan känns det som om jag inte alls hör hemma här i Finland och andra veckan känns det precis tvärtom. Ibland känns det som om jag sitter fast i en konservativ, trångsynt cell, där jag inte förstår ett ord av vad folk säger. Emellanåt känns det istället som att jag lärt mig ett nytt språk och lärt känna massor av intressanta människor, i ett intressant land, på väldigt kort tid. Ena veckan längtar jag till Malmö, andra veckan vill jag bara stanna kvar här.

Hur kommer det sig egentligen att jag är så ambivalent inför allting? Kommer jag någonsin nå en punkt där jag känner på ett sätt, och enbart på det sättet? Är det ens något att sträva efter? Jag menar, vad vore väl kärlek utan hat? Ingenting.

Nu är jag inte helt säker men nästan helt säker är jag. Det är just det som är så lurigt med att bara förstå sisådär 75% av vad folk säger. Jag tror att jag idag bevittnade lite klassisk vardagsrasism. Människor är ju så korkade. Det tror att det är fritt fram att säga vad som helst till mig, av någon obegåvad anledning. Hade samtalet flytit på svenska eller engelska, så att jag varit säker på min sak, så ska gudarna veta vad jag hade kläckt ur mig. Nu befann jag mig dock i en situation där jag satt och lyssnade på ett samtal mellan två personer som vare sig pratar svenska eller engelska.

De mest vettiga människor har uttryckt rasistiska eller allmänt trångsynta åsikter till mig, sådär i förtroende. Människor känner nämligen ofta förtroende för mig. Nu kan jag dock utannonsera: Om du tänker prata skit om människor utan anledning, som grupp eller genom allmän generalisering, så bör du ta den skiten någon annanstans. Jag vill inte höra vad du egentligen tycker om mörkhyade, bosnier, homosexuella, muslimer, kronärtskockor eller någonting annat. Om ingenting vare sig roligt eller intelligent kommer ur käften på dig, så håll den stängd!

En gång berättade en finsk kille för mig om hur det skämtades på hans jobb. Jargongen var väldigt grabbig, med en rätt grov touch av homofobiska skämt. Jag frågade om han sa ifrån när folk skämtade så. Han är nämligen inte homofob. Sa till gjorde han däremot inte. Han sa såhär: Det är ju inte lönt att börja tjafsa med dem, de är ju bara sådana. Är det inte precis den slags tankegångar som gör att folk mobbas, utsätts för hatbrott och våldtas på öppen gata, utan att någon reagerar? Det händer hela tiden på grund av människor som är så jävla fega och konflikträdda att de aldrig säger vad de egentligen tänker. 

Var inte en sådan människa.

På lördag förmiddag stod jag på verandan till en timmerstuga i skogen och drack vatten ur en plastflaska. Lite yrvaket hade jag letat mig ut till utedasset och tog därefter en liten verandapaus för att blicka ut över sjön. Som från ingenstans dök det upp en liten, liten tant med käpp och yvigt papiljottkrulligt hår, som med misstänksam blick spände ögonen i mig och sa "Och vem är du?!". Jag har tidigare pratat om det här med att bli överrumplad av finländare som ska komma och språka med mig. Sällan har jag väl blivit så överrumplad som om lördagsförmiddagen när jag yrvaket trodde att jag var ensam i skogen, eftersom mina kompanjoner låg och sov i stugan. Sanningen är dock att jag sällan pratat finska så flytande. Vad borde jag då dra för kvalificerad slutsats av det här? Jo! Dåliga språkkunskaper botas bäst som man botar hicka: genom skrämselteknik!

Det var några mer eller mindre finska vänner från Sverige som fick besök av mig i helgen, någonstans i skogen som omger sjön Saimaa. Det blev spel, öl, sjöbad och såklart bastu. Att bada bastu (batsu!) och sedan hoppa i sjön ligger ganska högt upp på min lista över favoritsysselsättningar, kan jag avslöja. När vi badade loss som bäst där i stugan slogs jag dock av det faktum att jag nog badar bastu mer som en finländare än som en svensk. Ungefär samtidigt slogs jag av att jag brukade ha en finne att bada bastu med, något jag ju numera saknar. Summa sumarum: Jag borde skaffa mig en ny finne. Om jag nu inte redan gjort det alltså.

På lördag kväll stod jag således istället på bastuverandan och blickade ut över sjön. Jag hade överlevt samtliga övriga bastubadare med råge och stod där på verandan, iklädd var finnes favoritplagg, dvs födelsepyjamasen, och funderade: Kan man ens bli mer plastfinne än såhär?

Ni får ursäkta min plötsliga, oanmälda tystnad! Jag har på sistone varit lite upptagen, kan man säga. I veckan återkommer jag dock med en fundering eller två!

Nu tänkte jag, i syfte att bevisa precis hur kul man kan ha trots en skadad fot, blicka tillbaka i tiden till Valborg 2006 (bilden). Då hade jag tydligen färgat håret mörkt och hade även högst sannorligen duktigt ont i min fot. Dock stoppade inte detta lilla missöde mig från att stå och dansa på ett ben, med kryckorna i högsta hugg, nere i Ölkken på TF tills sisådär kl 06-07 på morgonen (någon TF:are som minns detta?). Skam den som ger sig, liksom. På bilden ser ni dessutom hur en riktig bag-in-box, av det rediga finska slaget, ser ut. Vaaar är boxen?