theDolly

Häromdagen gjorde jag en fullkomligt exemplarisk sak. Jag lyckades med att, i en mycket smidig rörelse kan tilläggas, hälla ungefär tre deciliter kranvatten rakt ner i tangentbordet på min laptop. För att dra ett citat av undertecknad från en materialkurs under våren, där min och min kurskamrats temperaturutvecklingsberäkning fastslog att allt vatten i vår betongkonstruktion kokade; Det här var inte bra. No shit, Sherlock.

Det liksom fräste och pyste i tangentbordet när vattnet sjönk ner mellan tangenterna. Därefter började datorn pinga och plinga som bakgrundsmusiken till en jullåt med Carola. Fungerar gör den dock, med tillägg av vissa nya spännande personlighetsdrag. En eller annan tangent sitter lite osäkert och min fingeravtrycksläsare fullkomligt vägrar all social kontakt. Efter vad jag hört så kan vattenskador ge sig tillkänna på allvar först en tid efter att skadan inträffade, vilket är varför jag köpt en liten extern hårddisk till att spara alla de klenoder jag är riktigt rädd om på. T.ex. min porrsamling och mina MATLAB-filer. Eller, nej, jag menar såklart mina bilder och min musik!

Vi släpper det där nu. Jag påbörjade en ny kurs idag där vår kurslitteratur kommer att vara på danska. Danska är ju inte speciellt svårt egentligen, åtminstone inte om man är skåning. Dock kan vissa språkliga problem uppkomma när jargongen kräver mer komplexa termer är pølse och for fæn. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt att det inte finns någon bra svensk litteratur att tillgå på ämnet träbyggnadsteknik. Inte ens vid universiteten i norra Sverige har vår avdelning kunnat hitta någon lämplig litteratur. Men men, en liten crash course i danska kan väl aldrig skada. Man tjänar ju i alla fall bra på att arbeta där!

I övrigt resonerar jag som så: Tiden för förändring är nu. Det är lätt att sitta och ångra sig när man väl har fegat ur och tåget redan har gått. Om min lott är att känna mig ensam och förbannad så spelar det ju ingen roll var jag rent geografiskt sitter och känner mig just så. Efter den gångna veckan inser jag mer än någonsin att allt sker bara p.g.a. slumpen. Jag förstår att slumpen, i just det här fallet, har verkat till min fördel. Att enbart det fått avgöra hur mitt liv ser ut idag känns obehagligt men jag antar att det är just det som är att leva. Det är bara att ta sig ombord på tåget och hoppas på en godtagbar slutstation.