Den normala subkulturen
Jag läste en krönika i Metro för ett tag sedan där en tjej som var sambo med en annan tjej var så fruktansvärt trött på att behöva komma ut ur garderoben varje dag. Alla förutsätter ju att en tjej som inte ser ut som en butchflata pratar om en man när hon refererar till sin sambo. Jag förstår henne. Samtidigt kan man ju inte tvinga folk att vara så generella att vi inte längre vet vad vi pratar om: 'Hur är din partner? En trevlig individ?'. Hur snett hade inte folk tittat på en om man sa så? Ja, om man inte umgås i queerkretsar såklart men nu är det inte det jag snackar om.
Det finns många tillfällen där jag, och troligtvis många andra med mig, väljer att bara le och hålla käften precis som jag kan tänka mig att tjejen som skrivit krönikan i Metro gjort massor av gånger. Inte orka börja förklara utan bara låta folk anta vad det nu än är de antar. Egentligen är det ju i många fall att bidra till att bibehålla befintliga samhällsmönster. Jag väljer att nämna vissa valda delar och aspekter ur mitt liv när jag sitter och käkar middag med tre tjejer. Delarna väljs enligt vad jag tror att de vill höra. På samma sätt väljer jag att prata om andra delar när jag spelar biljard med en killpolare. Fundera över detta: Vem känner dig? Och då menar jag verkligen känner dig. Vet vad som är viktigt för dig, vad du verkligen är intresserad av, vad du gör när du är ensam, vad du är riktigt rädd för, vad du tänker på på bussen, vilka händelser som format dig, vad du tänder på osv. Finns det en enda person som vet allt om dig?
Den privata sfären; större för somliga, mindre för andra. De flesta har nog inte en person som vet allt om dem. Jag säger inte att det är något dåligt. Det är bara intressant. Människor har ju som ett inbyggt behov av att vara accepterade av gruppen, att passa in, att vara normala. De som inte känner sig normala skapar subkulturer där de kan känna sig accepterade fullt ut. Borde dock inte den mest vanliga typen av människa vara just den som låtsas vara normal? Jag vill hävda att det normala är en precis lika liten grupp som vilken subkultur som helst. Alla människor är unika, eller så kan vi delas in i oändligt många subkulturer. Självklart kan man existera i två skiljda subkulturer samtidigt. Eller kan man verkligen det? Detta är just mitt problem, tycker jag, och jag stör ihjäl mig på att jag tycker att det är just ett problem. När man rör sig i en grupp och det sedan kommer fram att man inte är lojal mot enbart just den gruppen så ses man automatiskt som en mindre viktig del av gruppen, oavsett grad av entusiasm. Märkligt men inte desto mindre sant.
And if you don't believe
The sun will rise
Stand alone and greet
The coming night
In the last remaining light
(Audioslave)
Det finns många tillfällen där jag, och troligtvis många andra med mig, väljer att bara le och hålla käften precis som jag kan tänka mig att tjejen som skrivit krönikan i Metro gjort massor av gånger. Inte orka börja förklara utan bara låta folk anta vad det nu än är de antar. Egentligen är det ju i många fall att bidra till att bibehålla befintliga samhällsmönster. Jag väljer att nämna vissa valda delar och aspekter ur mitt liv när jag sitter och käkar middag med tre tjejer. Delarna väljs enligt vad jag tror att de vill höra. På samma sätt väljer jag att prata om andra delar när jag spelar biljard med en killpolare. Fundera över detta: Vem känner dig? Och då menar jag verkligen känner dig. Vet vad som är viktigt för dig, vad du verkligen är intresserad av, vad du gör när du är ensam, vad du är riktigt rädd för, vad du tänker på på bussen, vilka händelser som format dig, vad du tänder på osv. Finns det en enda person som vet allt om dig?
Den privata sfären; större för somliga, mindre för andra. De flesta har nog inte en person som vet allt om dem. Jag säger inte att det är något dåligt. Det är bara intressant. Människor har ju som ett inbyggt behov av att vara accepterade av gruppen, att passa in, att vara normala. De som inte känner sig normala skapar subkulturer där de kan känna sig accepterade fullt ut. Borde dock inte den mest vanliga typen av människa vara just den som låtsas vara normal? Jag vill hävda att det normala är en precis lika liten grupp som vilken subkultur som helst. Alla människor är unika, eller så kan vi delas in i oändligt många subkulturer. Självklart kan man existera i två skiljda subkulturer samtidigt. Eller kan man verkligen det? Detta är just mitt problem, tycker jag, och jag stör ihjäl mig på att jag tycker att det är just ett problem. När man rör sig i en grupp och det sedan kommer fram att man inte är lojal mot enbart just den gruppen så ses man automatiskt som en mindre viktig del av gruppen, oavsett grad av entusiasm. Märkligt men inte desto mindre sant.
And if you don't believe
The sun will rise
Stand alone and greet
The coming night
In the last remaining light
(Audioslave)
Eko
När det plötsligt tycks eka i fullt möblerade rum, när det välbekanta känns främmande, när den där sista pusselbiten inte går att finna någonstans...
Saknad.
Kulturellt kluven
Idag vaknade jag av den sydafrikanska paniken. Den gav mig en chockartad adrenalinkick som fick hjärtat att slå 150 slag per minut, minst. Framåt lunch hade paniken avtagit och istället ersatts av det finska vemodet. Det finska vemodet kan beskrivas som "en överhängande, betungande känsla av att hela livet är grått och det enda som skulle kunna sätta färg på det är en överkonsumtion av Koskenkorva". Den sydafrikanska paniken är något mer svårgreppad. Den är en gapande känsla av att inte räcka till, i samband med en oerhörd känsla av att vilja... trycka ner andra människor... OJ, vad fick jag det ifrån? ;)
Ni förstår, det är inte lätt att vara kulturellt kluven. Man vet inte på vilket sätt man ska må dåligt när man oroar sig. Förvirringen tar nästan över det som var oroande till att börja med. Nä, det är inte lätt för oss sydafrikanska finnar... Sånt beteende, att springa runt i lägenheten och sjunga "mä haluun lentäääää, mä haluun lentää aurinkoon!" med en flaska Drostdy-Hof i näven. Jag borde kanske starta en stödorganisation? Med så många sk. "andra generationens invandrare" borde det finnas gott om andra kulturellt kluvna individer att diskutera frågan med.
AKK - Anonyma Kulturellt Kluvna; stöd för de kluvna och deras anhöriga. Anhöriga till medlemmar av AKK får broschyren "I luven på en kulturellt kluven" hemskickad till sin folkbokföringsadress!
(Ifall någon skulle tänkas undra, JA jag har suttit och tentapluggat hela veckan och börjar bli riktigt less!)
Ni förstår, det är inte lätt att vara kulturellt kluven. Man vet inte på vilket sätt man ska må dåligt när man oroar sig. Förvirringen tar nästan över det som var oroande till att börja med. Nä, det är inte lätt för oss sydafrikanska finnar... Sånt beteende, att springa runt i lägenheten och sjunga "mä haluun lentäääää, mä haluun lentää aurinkoon!" med en flaska Drostdy-Hof i näven. Jag borde kanske starta en stödorganisation? Med så många sk. "andra generationens invandrare" borde det finnas gott om andra kulturellt kluvna individer att diskutera frågan med.
AKK - Anonyma Kulturellt Kluvna; stöd för de kluvna och deras anhöriga. Anhöriga till medlemmar av AKK får broschyren "I luven på en kulturellt kluven" hemskickad till sin folkbokföringsadress!
(Ifall någon skulle tänkas undra, JA jag har suttit och tentapluggat hela veckan och börjar bli riktigt less!)
Hellre lite senil än en stroke
Folkhälsan är en stor fråga såhär i begynnande valtider. Frågan är stor i hela världen och har varit en av de frågor som debatterats mest i medierna under de senaste åren. Man pratar fram och tillbaka om motion och härdat fett, om snabba och långsamma kolhydrater, om hälsoriskerna med alkohol och tobak. Idag bombarderas vi dagligen av olika teorier om hur vår hälsa ska kunna förbättras. Dessvärre är det fortfarande få som verkligen lyssnar.
Personligen tror jag att många människor inte inser vidden av en ohälsosam livsstil. De hör statistik på nyheterna men det går in genom ena örat och ut genom det andra. Statistik är bara siffror. Siffror är svåra att förankra till verkligheten. I vårt samhälle idag är det dessutom otroligt mycket fokus på att se bra ut. Man ska vara smal som kvinna och ha definierade muskler som man. Vad många människor glömmer bort är att smal inte är det samma som hälsosam. Hälsofarligt är hälsofarligt oavsett vilken kroppsform man har begåvats med.
Jag har ett förslag på hur vi kan lösa det här problemet. Låt alla unga människor jobba ett halvår som vårdbiträde efter gymnasiet. Låt dem se vad som hänt med de människor som levt ett liv som rökare, druckit för mycket alkohol eller valt en ohälsosam kosthållning. Låt dem se människor med grav diabetes och som därför inte kan gå, som blivit blinda eller fått amputera sina ben. Låt dem se människor med cancer, skrumplever eller Kohl. Låt dem se människor som är döende. Jag kan nästan garantera att folkhälsan hade blivit bättre.
Visst, det finns inga garantier för att man ska få leva länge och väl bara för att man äter sin gröt och tvättar sina öron. Det finns givetvis genetiska faktorer som spelar in också. Somliga kan leva längre än andra, även med en dålig kosthållning. Dock kan man förbättra sitt läge avsevärt trots att generna talar emot det, genom att motionera och äta väl.
För de människor som levt ett ohälsosamt liv kan livet som man som frisk människa känner det, vara slut redan vid 50 eller 60 års ålder. Därefter väntar kanske 30 år av att tvingas bli torkad i rumpan av främmande människor, mot sin egen vilja. Det är nämligen få förunnat att dö snabbt och enkelt i hemmet! Jag har sett det jag behöver för att övertyga mig om att jag vill leva länge och hälsosamt. Hellre lite senil men ändå fysiskt frisk vid 80, än klar i huvudet och oförmögen att prata pga stroke vid 55!
Personligen tror jag att många människor inte inser vidden av en ohälsosam livsstil. De hör statistik på nyheterna men det går in genom ena örat och ut genom det andra. Statistik är bara siffror. Siffror är svåra att förankra till verkligheten. I vårt samhälle idag är det dessutom otroligt mycket fokus på att se bra ut. Man ska vara smal som kvinna och ha definierade muskler som man. Vad många människor glömmer bort är att smal inte är det samma som hälsosam. Hälsofarligt är hälsofarligt oavsett vilken kroppsform man har begåvats med.
Jag har ett förslag på hur vi kan lösa det här problemet. Låt alla unga människor jobba ett halvår som vårdbiträde efter gymnasiet. Låt dem se vad som hänt med de människor som levt ett liv som rökare, druckit för mycket alkohol eller valt en ohälsosam kosthållning. Låt dem se människor med grav diabetes och som därför inte kan gå, som blivit blinda eller fått amputera sina ben. Låt dem se människor med cancer, skrumplever eller Kohl. Låt dem se människor som är döende. Jag kan nästan garantera att folkhälsan hade blivit bättre.
Visst, det finns inga garantier för att man ska få leva länge och väl bara för att man äter sin gröt och tvättar sina öron. Det finns givetvis genetiska faktorer som spelar in också. Somliga kan leva längre än andra, även med en dålig kosthållning. Dock kan man förbättra sitt läge avsevärt trots att generna talar emot det, genom att motionera och äta väl.
För de människor som levt ett ohälsosamt liv kan livet som man som frisk människa känner det, vara slut redan vid 50 eller 60 års ålder. Därefter väntar kanske 30 år av att tvingas bli torkad i rumpan av främmande människor, mot sin egen vilja. Det är nämligen få förunnat att dö snabbt och enkelt i hemmet! Jag har sett det jag behöver för att övertyga mig om att jag vill leva länge och hälsosamt. Hellre lite senil men ändå fysiskt frisk vid 80, än klar i huvudet och oförmögen att prata pga stroke vid 55!
Människoknarkare
Människor är så fruktansvärt intressanta och fascinerande. De är så individuella; drivs av olika saker och lever efter olika ideologier. Jag tycker om människor som gör oväntade saker; renhållningsarbetaren som tänkte att idag är en bra dag att ta sitt pick och pack och flytta till Afrika. Människor som vågar.
När jag träffar en människa är alltid min första tanke: vad drivs just hon av? Varför är hon här just nu? När en människa är på ett visst sätt intresserar jag mig alltid för varför. Jag tycker verkligen om människor jag inte alls förstår mig på. De som stimulerar mitt intellekt och min fantasi.
Jag tror att jag är människoknarkare. Jag får helt enkelt aldrig nog utav livshistorier; varje gång jag hör en fascineras jag lika mycket och varje gång vill jag ha mer.
När jag träffar en människa är alltid min första tanke: vad drivs just hon av? Varför är hon här just nu? När en människa är på ett visst sätt intresserar jag mig alltid för varför. Jag tycker verkligen om människor jag inte alls förstår mig på. De som stimulerar mitt intellekt och min fantasi.
Jag tror att jag är människoknarkare. Jag får helt enkelt aldrig nog utav livshistorier; varje gång jag hör en fascineras jag lika mycket och varje gång vill jag ha mer.
Relationer
Relationer och realism, är detta två saker som kan kombineras?
Som produkt av en splittrad familj, med skilda föräldrar och allt vad det innebär, förbehåller jag mig rätten att ha en något oromantisk syn på relationer. Till och med när jag är upp över öronen förälskad kan jag koppla bort mina känslor för att en stund tänka fullkomligt logiskt, om det skulle behövas. Jag tar ingenting för givet och "tills döden skiljer oss åt" existerar inte i min värld. Hur kan jag vara säker på vad som kommer att hända? Att du finns här för mig idag garanterar inte att du finns här för mig imorgon! Känslor kan svalna, nya bekantskaper kan stiftas, jobberbjudanden, drömmar eller prioriteringar kan göra att en relation plötsligt är slut.
Tydligen fullkomligt slaktar det här resonemanget min pojkväns mer romantiska syn på kärleken. Jag inbillar mig att det är p.g.a. att hans föräldrar hållit ihop i alla år som han tycker att en relation är något heligt. Har man hittat rätt så har man och då löser man sina problem sinsemellan, säger han. Ingenting kan vara viktigare än tvåsamheten. Att han och jag ska vara ett par tills döden skiljer oss åt är för honom en självklarhet. Han ser redan i sitt stilla sinne ett litet trähus med rum för både verkstad och våra nykläckta små.
Är jag självständig eller bara cynisk? Är jag kanske t.o.m. självisk när jag säger att det potentiellt sett kan finnas saker som kommer att vara viktigare för mig än vår relation? Enligt min åsikt är detta helt enkelt en fråga om prioritering och för mig är inte tvåsamheten det viktigaste. Att det känns bra just nu ger inte utrymme för löften eller stora ord som "för evigt". Varför ska jag lova något jag inte är säker på att jag kan hålla?
Problemet i mitt resonemang är ju just att jag fullkomligt slaktar min pojkväns sockervaddsrosa dröm, med motorsåg. Mitt försök att vara ärlig är som att kasta pärlor för svin. Borde jag kanske helt enkelt hålla tyst? Kläcka ur mig en vit lögn och helt enkelt tyst leva med vetskapen att jag kanske kommer att tvingas bryta mitt löfte? Ja, förmodligen är det precis vad jag borde göra. Realism och relationer är som olja och vatten, hur mycket man än blandar är de ändå två helt skilda saker.
Som produkt av en splittrad familj, med skilda föräldrar och allt vad det innebär, förbehåller jag mig rätten att ha en något oromantisk syn på relationer. Till och med när jag är upp över öronen förälskad kan jag koppla bort mina känslor för att en stund tänka fullkomligt logiskt, om det skulle behövas. Jag tar ingenting för givet och "tills döden skiljer oss åt" existerar inte i min värld. Hur kan jag vara säker på vad som kommer att hända? Att du finns här för mig idag garanterar inte att du finns här för mig imorgon! Känslor kan svalna, nya bekantskaper kan stiftas, jobberbjudanden, drömmar eller prioriteringar kan göra att en relation plötsligt är slut.
Tydligen fullkomligt slaktar det här resonemanget min pojkväns mer romantiska syn på kärleken. Jag inbillar mig att det är p.g.a. att hans föräldrar hållit ihop i alla år som han tycker att en relation är något heligt. Har man hittat rätt så har man och då löser man sina problem sinsemellan, säger han. Ingenting kan vara viktigare än tvåsamheten. Att han och jag ska vara ett par tills döden skiljer oss åt är för honom en självklarhet. Han ser redan i sitt stilla sinne ett litet trähus med rum för både verkstad och våra nykläckta små.
Är jag självständig eller bara cynisk? Är jag kanske t.o.m. självisk när jag säger att det potentiellt sett kan finnas saker som kommer att vara viktigare för mig än vår relation? Enligt min åsikt är detta helt enkelt en fråga om prioritering och för mig är inte tvåsamheten det viktigaste. Att det känns bra just nu ger inte utrymme för löften eller stora ord som "för evigt". Varför ska jag lova något jag inte är säker på att jag kan hålla?
Problemet i mitt resonemang är ju just att jag fullkomligt slaktar min pojkväns sockervaddsrosa dröm, med motorsåg. Mitt försök att vara ärlig är som att kasta pärlor för svin. Borde jag kanske helt enkelt hålla tyst? Kläcka ur mig en vit lögn och helt enkelt tyst leva med vetskapen att jag kanske kommer att tvingas bryta mitt löfte? Ja, förmodligen är det precis vad jag borde göra. Realism och relationer är som olja och vatten, hur mycket man än blandar är de ändå två helt skilda saker.
Tacka vet jag Finland
Jag har en fråga till det svenska postsystemet: Var har ni lagt mitt VISA kort? Jag flyttade tillbaka till Sverige från Finland i slutet av maj. Efter detta har jag skrivit mig i Sverige, på min gamla adress och anmält detta till Svensk Adressändring - enligt alla konstens regler. Likt förbannat får jag inte min post. Var finns mina räkningar? Framför allt: var finns mitt nya VISA kort?
Jag ringde till Posten och bad dem om mina adressuppgifter. Det visade sig att jag inte har tillgång till mina adressuppgifter. De sa att jag istället skulle ringa Svensk Adressändring. Jag ringde dit, de sa att jag skulle ringa till mitt lokala postkontor. Jag ringde mitt lokala postkontor och de uppgav att Svensk Adressändring borde ha skickat dem ett brev om att jag åter flyttat till Malmö. Jaha.
Vad hände med det svenska postsystemet? Jag trodde att vi hade bland de bästa postsystemen i världen! I jämförelse med t.ex. Finland ser Sverige ut som rena amatörer. I Finland behöver inte ens ditt namn stå på dörren för att posten ska komma rätt. I Sverige måste du knacka dörr i jakt på rätt person att skylla på. Kedjan av mellanhänder är så lång att ingen vet någonting och syftet med verksamheten förloras på vägen. Men det känns som att just det problemet är något som genomsyrar Sverige i allmänhet. Allting är så ofantligt krångligt i vårt avlånga land; deklarationen, att immigrera, att få rätt sjukvård, att studera osv...
Jag stukade min vänterfot på valborgsmässoafton (se foten till höger på bilden ovan) och åkte in till det enda akutintag som var öppet i hela Esbo, som är en stor förort till Helsingfors. Efter bara två och en halv timme hade jag varit inne hos läkaren två gånger, var röntgad och färdig att åka ifrån sjukhuset med kryckor och allt. Detta kan jämföras med när min far bröt armen för några år sedan. Han fick sitta på akutintaget i Malmö i 6 timmar innan han ens fick träffa en läkare, på en vardagseftermiddag. 6 timmar är dessutom en förhållandevis kort tid att vänta, det är inte sällan det tar upp till 24 timmar innan man som skadad kan få hjälp.
Ett annat exempel är det finska studiemedlet som består av en bidragsdel och en lånedel, precis som det svenska. Den finska bidragsdelen är på runt 4000 kr och beroende av studentens betygsprestation. Studielån kan man få oavsett studieprestation och detta är ungefär lika stort som det svenska månatliga studiebidraget. De flesta studenter i Finland tar inte studielån överhuvudtaget! I Sverige är både lån och studiebidrag beroende av studentens studieprestation. De allra flesta studenter i Sverige tar dessutom fullt studiemedel med både lån och bidrag. Jag undrar hur man kommer på fötter i Sverige ifall något hänt och ett läsår gått riktigt dåligt?
Nä tacka vet jag Finland, det förlovade landet där allt går så snabbt och enkelt (nej, jag tycker inte att jag sätter Finland på en pedistal!). Hade jag bott där hade jag garanterat haft mitt nya VISA kort vid det här laget! ;-)
Jag ringde till Posten och bad dem om mina adressuppgifter. Det visade sig att jag inte har tillgång till mina adressuppgifter. De sa att jag istället skulle ringa Svensk Adressändring. Jag ringde dit, de sa att jag skulle ringa till mitt lokala postkontor. Jag ringde mitt lokala postkontor och de uppgav att Svensk Adressändring borde ha skickat dem ett brev om att jag åter flyttat till Malmö. Jaha.
Vad hände med det svenska postsystemet? Jag trodde att vi hade bland de bästa postsystemen i världen! I jämförelse med t.ex. Finland ser Sverige ut som rena amatörer. I Finland behöver inte ens ditt namn stå på dörren för att posten ska komma rätt. I Sverige måste du knacka dörr i jakt på rätt person att skylla på. Kedjan av mellanhänder är så lång att ingen vet någonting och syftet med verksamheten förloras på vägen. Men det känns som att just det problemet är något som genomsyrar Sverige i allmänhet. Allting är så ofantligt krångligt i vårt avlånga land; deklarationen, att immigrera, att få rätt sjukvård, att studera osv...
Jag stukade min vänterfot på valborgsmässoafton (se foten till höger på bilden ovan) och åkte in till det enda akutintag som var öppet i hela Esbo, som är en stor förort till Helsingfors. Efter bara två och en halv timme hade jag varit inne hos läkaren två gånger, var röntgad och färdig att åka ifrån sjukhuset med kryckor och allt. Detta kan jämföras med när min far bröt armen för några år sedan. Han fick sitta på akutintaget i Malmö i 6 timmar innan han ens fick träffa en läkare, på en vardagseftermiddag. 6 timmar är dessutom en förhållandevis kort tid att vänta, det är inte sällan det tar upp till 24 timmar innan man som skadad kan få hjälp.
Ett annat exempel är det finska studiemedlet som består av en bidragsdel och en lånedel, precis som det svenska. Den finska bidragsdelen är på runt 4000 kr och beroende av studentens betygsprestation. Studielån kan man få oavsett studieprestation och detta är ungefär lika stort som det svenska månatliga studiebidraget. De flesta studenter i Finland tar inte studielån överhuvudtaget! I Sverige är både lån och studiebidrag beroende av studentens studieprestation. De allra flesta studenter i Sverige tar dessutom fullt studiemedel med både lån och bidrag. Jag undrar hur man kommer på fötter i Sverige ifall något hänt och ett läsår gått riktigt dåligt?
Nä tacka vet jag Finland, det förlovade landet där allt går så snabbt och enkelt (nej, jag tycker inte att jag sätter Finland på en pedistal!). Hade jag bott där hade jag garanterat haft mitt nya VISA kort vid det här laget! ;-)
Min tid som hushållsingenjör
I helgen hittade min mor en gammal skrivare, som tidigare varit min, i garderoben hemma hos henne. Hon frågade ifall jag fortfarande ville ha den. Hon sa "bläcket är säkert torrt i den nu men det kanske Simo kan fixa när han kommer". STOP! Rewind.... "det kanske Simo kan fixa.."
Ursäkta? Det är alltså fullkomligt självklart för min mor att jag från och med nu, när jag skaffat mig en pojkvän och sambo, är -befriad- från alla slags tekniska problem i hushållet. Jag blir så förbannad! Fram tills nu har jag varit den som installerat videoapparater, skrivare, datorer mm. till så gott som halva släkten! Det var jag som klurade ut vad som var fel med morfars radio och hur man ställde in videokanalerna på mammas gamla videospelare. Är min tid som hushållsingenjör över nu?
I lördags träffade jag en god vän som berättade en historia från sommarjobbet. Det var något fel på kaffeapparaten och någon intet ont menande kollega till henne hade sagt att "du kan väl be Magnus titta på det när han kommer". Magnus är alltså pojkvännen.. Min vännina blev minst lika stött som jag hade blivit i hennes situation och hon lagade kaffemaskinen själv. Kontorskollegorna stod stumma av förvåning.
Jag trodde att vårt samhälle hade kommit över traditionella könsroller. Jag trodde att Sverige var ett jämlikt land. Var jag naiv? Kanske. Men jag kan lova att jag inte kommer att ge upp på den här frågan. Jag vägrar tvingas nöja mig med att laga mat och fålla jeans. Jag vill också sätta på cykelkedjor, byta olja i bilen och installera antivirusprogram! Jag kräver rätten att få installera min egen skrivare!
Ursäkta? Det är alltså fullkomligt självklart för min mor att jag från och med nu, när jag skaffat mig en pojkvän och sambo, är -befriad- från alla slags tekniska problem i hushållet. Jag blir så förbannad! Fram tills nu har jag varit den som installerat videoapparater, skrivare, datorer mm. till så gott som halva släkten! Det var jag som klurade ut vad som var fel med morfars radio och hur man ställde in videokanalerna på mammas gamla videospelare. Är min tid som hushållsingenjör över nu?
I lördags träffade jag en god vän som berättade en historia från sommarjobbet. Det var något fel på kaffeapparaten och någon intet ont menande kollega till henne hade sagt att "du kan väl be Magnus titta på det när han kommer". Magnus är alltså pojkvännen.. Min vännina blev minst lika stött som jag hade blivit i hennes situation och hon lagade kaffemaskinen själv. Kontorskollegorna stod stumma av förvåning.
Jag trodde att vårt samhälle hade kommit över traditionella könsroller. Jag trodde att Sverige var ett jämlikt land. Var jag naiv? Kanske. Men jag kan lova att jag inte kommer att ge upp på den här frågan. Jag vägrar tvingas nöja mig med att laga mat och fålla jeans. Jag vill också sätta på cykelkedjor, byta olja i bilen och installera antivirusprogram! Jag kräver rätten att få installera min egen skrivare!