Sci-fi och helg
I helgen har jag varit på sci-fimässa. I Finland uttalas sci-fi skifi. Bara så att ni vet. Det var egentligen först när jag kommit till mässan och strosat runt där en stund som jag insåg vilken sci-finörd jag faktiskt är. Tydligen kan man leva i total förnekelse inför sitt sanna jag. Sci-fimässa kändes nämligen lite för mig som julaftnar gör för småbarn. Och, okej, jag erkänner. Jag var rätt sugen på att gå fram och pussa Darth Vader på hjälmen... Men jag tror att det hade avslöjat mer om mig än vad jag var redo att offentliggöra, så jag lät bli. Vilken tur.
För övrigt har jag hållit mig upptagen, lyssnat på arg musik och träffat folk jag inte sett på länge alternativt aldrig sett tidigare överhuvudtaget. För den som inte vet vad jag pratar om nu så lät det där kanske mer än mycket märkligt. Det kan dock hända att ens bitchiga så kallade kompisar kommer till Malmö utan att ha hört av sig och dessutom kör ignoreringstaktik när man sedan råkar sitta i samma bar. Det kan också hända att man råkar träffa en kompis till en kompis på en fest, som man i undre tonåren tydligen brukade ICQ-chatta om grunge med.
Jo, sån var min helg.
För övrigt har jag hållit mig upptagen, lyssnat på arg musik och träffat folk jag inte sett på länge alternativt aldrig sett tidigare överhuvudtaget. För den som inte vet vad jag pratar om nu så lät det där kanske mer än mycket märkligt. Det kan dock hända att ens bitchiga så kallade kompisar kommer till Malmö utan att ha hört av sig och dessutom kör ignoreringstaktik när man sedan råkar sitta i samma bar. Det kan också hända att man råkar träffa en kompis till en kompis på en fest, som man i undre tonåren tydligen brukade ICQ-chatta om grunge med.
Jo, sån var min helg.
En vecka ...
En vecka senare har alltså tydligen en hel vecka passerat utan att jag alls verkar ha märkt något. Under veckan som gått har jag till exempel fotograferat, gymat och bowlat. Till exempel.
För övrigt är det jävligt märkligt att en människa som aldrig nöjer sig med någonting plötsligt känner sig nöjd. Jävligt märkligt.
Om läget, datorn och träbyggnader på danska
Häromdagen gjorde jag en fullkomligt exemplarisk sak. Jag lyckades med att, i en mycket smidig rörelse kan tilläggas, hälla ungefär tre deciliter kranvatten rakt ner i tangentbordet på min laptop. För att dra ett citat av undertecknad från en materialkurs under våren, där min och min kurskamrats temperaturutvecklingsberäkning fastslog att allt vatten i vår betongkonstruktion kokade; Det här var inte bra. No shit, Sherlock.
Det liksom fräste och pyste i tangentbordet när vattnet sjönk ner mellan tangenterna. Därefter började datorn pinga och plinga som bakgrundsmusiken till en jullåt med Carola. Fungerar gör den dock, med tillägg av vissa nya spännande personlighetsdrag. En eller annan tangent sitter lite osäkert och min fingeravtrycksläsare fullkomligt vägrar all social kontakt. Efter vad jag hört så kan vattenskador ge sig tillkänna på allvar först en tid efter att skadan inträffade, vilket är varför jag köpt en liten extern hårddisk till att spara alla de klenoder jag är riktigt rädd om på. T.ex. min porrsamling och mina MATLAB-filer. Eller, nej, jag menar såklart mina bilder och min musik!
Vi släpper det där nu. Jag påbörjade en ny kurs idag där vår kurslitteratur kommer att vara på danska. Danska är ju inte speciellt svårt egentligen, åtminstone inte om man är skåning. Dock kan vissa språkliga problem uppkomma när jargongen kräver mer komplexa termer är pølse och for fæn. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt att det inte finns någon bra svensk litteratur att tillgå på ämnet träbyggnadsteknik. Inte ens vid universiteten i norra Sverige har vår avdelning kunnat hitta någon lämplig litteratur. Men men, en liten crash course i danska kan väl aldrig skada. Man tjänar ju i alla fall bra på att arbeta där!
I övrigt resonerar jag som så: Tiden för förändring är nu. Det är lätt att sitta och ångra sig när man väl har fegat ur och tåget redan har gått. Om min lott är att känna mig ensam och förbannad så spelar det ju ingen roll var jag rent geografiskt sitter och känner mig just så. Efter den gångna veckan inser jag mer än någonsin att allt sker bara p.g.a. slumpen. Jag förstår att slumpen, i just det här fallet, har verkat till min fördel. Att enbart det fått avgöra hur mitt liv ser ut idag känns obehagligt men jag antar att det är just det som är att leva. Det är bara att ta sig ombord på tåget och hoppas på en godtagbar slutstation.
Det liksom fräste och pyste i tangentbordet när vattnet sjönk ner mellan tangenterna. Därefter började datorn pinga och plinga som bakgrundsmusiken till en jullåt med Carola. Fungerar gör den dock, med tillägg av vissa nya spännande personlighetsdrag. En eller annan tangent sitter lite osäkert och min fingeravtrycksläsare fullkomligt vägrar all social kontakt. Efter vad jag hört så kan vattenskador ge sig tillkänna på allvar först en tid efter att skadan inträffade, vilket är varför jag köpt en liten extern hårddisk till att spara alla de klenoder jag är riktigt rädd om på. T.ex. min porrsamling och mina MATLAB-filer. Eller, nej, jag menar såklart mina bilder och min musik!
Vi släpper det där nu. Jag påbörjade en ny kurs idag där vår kurslitteratur kommer att vara på danska. Danska är ju inte speciellt svårt egentligen, åtminstone inte om man är skåning. Dock kan vissa språkliga problem uppkomma när jargongen kräver mer komplexa termer är pølse och for fæn. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt att det inte finns någon bra svensk litteratur att tillgå på ämnet träbyggnadsteknik. Inte ens vid universiteten i norra Sverige har vår avdelning kunnat hitta någon lämplig litteratur. Men men, en liten crash course i danska kan väl aldrig skada. Man tjänar ju i alla fall bra på att arbeta där!
I övrigt resonerar jag som så: Tiden för förändring är nu. Det är lätt att sitta och ångra sig när man väl har fegat ur och tåget redan har gått. Om min lott är att känna mig ensam och förbannad så spelar det ju ingen roll var jag rent geografiskt sitter och känner mig just så. Efter den gångna veckan inser jag mer än någonsin att allt sker bara p.g.a. slumpen. Jag förstår att slumpen, i just det här fallet, har verkat till min fördel. Att enbart det fått avgöra hur mitt liv ser ut idag känns obehagligt men jag antar att det är just det som är att leva. Det är bara att ta sig ombord på tåget och hoppas på en godtagbar slutstation.
Projektdeadlines
Nu har jag försummat bloggen alldeles för länge. Anledningen till denna plötsliga skrivlusta är dock troligtvis en kombination av den stundande tentaperioden och mina projektdeadlines (fredag). Idag har jag arbetat med ett av mina projekt. Det innebär att jag spenderat minst en halvtimme med att kolla upp gamla Rammsteintexter, minst 45 minuter med att surfa på en viss internetsida jag inte tänker namnge samt druckit ungefär tre koppar kaffe (och då menar jag alltså tre porslinskoppar innehållande en mörk vätska, med en temperatur över 80 grader Celsius... Så att ingen nu missuppfattar).
Det är ganska fullt upp framöver. Jag måste få bukt med min framtid (läs: min framtidsångest), plugga (skriva blogg), få den förbannade balklänningen i skick (jag hatar verkligen balklänning!), plugga (surfa), träna (vi kan kalla det angenäm kroppsmisshandel), plugga (dricka kaffe, och nu pratar jag om kaffe och inget annat!), träna (slåss), plugga (just det, skulle sy in mina jeans) samt trösta en väldigt stor, väldigt nedstämd man (dansa, kolla Monty Python och promenera).
För övrigt så har något väckts till liv i mig. Jag trodde först att det var en negativ känsla men det är det uppenbarligen inte. Kanske är det till och med ett tecken på lycka? Sick and twisted lycka. Aight.
Det är ganska fullt upp framöver. Jag måste få bukt med min framtid (läs: min framtidsångest), plugga (skriva blogg), få den förbannade balklänningen i skick (jag hatar verkligen balklänning!), plugga (surfa), träna (vi kan kalla det angenäm kroppsmisshandel), plugga (dricka kaffe, och nu pratar jag om kaffe och inget annat!), träna (slåss), plugga (just det, skulle sy in mina jeans) samt trösta en väldigt stor, väldigt nedstämd man (dansa, kolla Monty Python och promenera).
För övrigt så har något väckts till liv i mig. Jag trodde först att det var en negativ känsla men det är det uppenbarligen inte. Kanske är det till och med ett tecken på lycka? Sick and twisted lycka. Aight.