theDolly

Jag fick ett mail av en kompis som i sin tur hade fått ett textmeddelande av en kompis, om att denne kompis hade suttit i en taxi i en viss håla i södra Finland där en viss taxichaufför tydligen hade suttit och pratat varmt om hur han tidigare varit ihop med en viss svenska som studerar till civilingenjör med inriktning brobyggnad. Herregud! Jag vet inte vad som är mer bisarrt! Att Finland är så jävla litet att jag får reda på när mitt ex talar om mig via hörsägen eller bara det faktum att stackaren nu, snart ett år efter att det tog slut, faktiskt sitter och pratar om mig med sina taxikunder!

Detta är riktigt roligt. Det visar sig att jag, efter att ha spenderat lite mer tid i Finland än vad som kan anses vara fullt normalt för en svensk, drar till mig norrlänningar! Hahaha! Tydligen är det något väldigt oskånskt hemtrevligt med mig för en norrlänning. Sådär uttalar inte en skåning 'jo'! Norrländska är ju för övrigt den snyggaste svenska dialekten efter skånska och finlandssvenska. För en norrlänning, till skillnad från vilken svensk som helst, så är Finland som en ren förlängning av Norrland. Så nu är jag alltså fullt accepterad i norrländska gänget. Vilken oförutsägbar twist till ett år i Finland!

Jag fick förresten en sjysst komplimang, eller vad det nu än var, från en av mina absoluta favoritpersoner häromdagen. Du är nördig men det passar dig bra. Tack, tror jag. Och nu: 20.000-kronors frågan: Vilken nationalitet tror ni vederbörande är?

Jag upptäckte att jag ju började skriva på en bok för ungefär ett halvår sedan. Det hade jag redan glömt! Det lustigaste är att någon frågade mig om jag inte funderat över att bli författare för ett tag sedan. Jag svarade "nej"! Inte för att jag egentligen tänkt bli författare till yrket men ändå. Det kunde ha varit värt att nämna min bok i det läget, kanske. Frågan är väl bara om jag någonsin skulle våga låta någon läsa min bok, om jag nu blir klar någon gång i framtiden vill säga. Att skriva är ju så väldigt självutlämnande, oavsett om det är självbiografiskt eller ihopfantiserat.

Nu tänker jag dra mig norrut över veckoslutet för att besöka släkten och känner lite som många andra när det handlar om just släkt; Gud, giv mig styrka. Jag älskar min familj och är obönhörligen lojal mot dem allihop men det innebär inte att jag låter bli att packa ner ett helt paket huvudvärkstabletter i väskan. Till en helg.

Så, nu tänkte jag ta en stund åt att stålsätta mig mentalt samt värma upp den lilla självbevarelsedriften. Trevlig helg!

Imorses vaknade jag kl 05:30 med ett brett leende över läpparna. Detta händer aldrig. Jag skulle till skolan 08:15 för att tenta. När jag väl gick till bussen hade jag mer än gott om tid på mig. Detta händer väldigt, väldigt sällan. Jag fick ståplats längst fram i bussen, slängde igång lite Audioslave i Ipoden och tittade förnöjt ut över hur gryningsljuset spred sig över den skånska slätten när solen gick upp. Någonstans mitt i rondellen vid södra avfarten till Lund insåg jag att jag klivit på fel buss. Min sedvanliga buss kör nämligen inte av motorvägen före den når den östra avfarten. Blev jag irriterad? Nej. Istället tog jag lugnt upp Ipoden och körde igång Multa lähtee järki med Apulanta. Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig varit så förvirrad att jag klivit på fel buss tidigare men tyvärr är så inte fallet. Jag vill dock påstå att det händer sällan. Något som däremot aldrig händer är att jag inte skulle irritera mig över sådan dumhet.

Tack vare att jag varit ute i så god tid kom jag bara någon minut för sent till skolan. Tentan visade sig vara av typen 'from hell'. Vi fick ont om tid på oss, få poäng för mycket arbete och frågorna var jävligare än i vår kursbok. Att jag inte alls skulle känna mig bitter efter en sådan tenta händer mycket, mycket sällan. Min bitterhet befann sig dock långt borta och jag bara flinade hela jävla vägen hem till Malmö igen. Igår lyckades jag vidare missa studiebesöksbussen jag skulle med, med hela tio sekunder eller något i den storleksordningen. När jag spurtade efter busshelvetet, ringandes till en kompis som var på bussen så vägrade vår lärare stanna, trots att jag verkligen bara var några meter bakom bussen. Nu måste jag skriva en rapport istället, så det ordnar ju sig. Dock är jag säker på att jag kommer att behöva arbeta mer med den där rapporten än vad de andra behövde anstränga sig på studiebesöket. Hur som helst. Det där händer självklart aldrig.

Varför ens försöka göra saker och ting på det enkla, smidiga sättet när man kan krångla till det och vara glad ändå?

När det plötsligt tycks eka i fullt möblerade rum, när det välbekanta känns främmande, när den där sista pusselbiten inte går att finna någonstans...

Saknad.

Häromveckan tog jag en öl med ett par tjejer och samtalet gled snart in på relationer. Båda de här tjejerna är, som de flesta av mina kompisar och bekanta, sambo. Numera planerar de barn. Barn! Sedan när planerar även mina yngre vänner barn?! Att jag sedan berättade att min biologiska klocka, om den nu ens existerar, fortfarande ligger begravd någonstans långt bortom bergen, bortom haven fick tidigare nämnda damer att stirra i stum förvåning. Vad är problemet?, undrade de. Vad är det för fel på dig? Alla normala kvinnor vill ju föda en massa barn. Såklart.

Jag är rädd för barn. Barn är rädda för mig. Vi har ett fungerande samförstånd.

När jag var yngre sa jag alltid att jag inte vill ha barn. Numera är jag inte så säker längre. Jag tror att jag kommer att vara en av de där som blir gravida av misstag runt 30 års ålder och med glädje välkomnar familjetillskottet, så snart den värsta chocken lagt sig. Inte blir jag mer motiverad av att träffa eller prata med de vänner jag har som faktiskt har barn heller. De lever den typen av liv som jag ibland drömmer mardrömmar om att leva. Jag vaknar genomsvettig men lugnar mig så snart jag inser att det inte var på riktigt.