theDolly

Häromveckan tog jag en öl med ett par tjejer och samtalet gled snart in på relationer. Båda de här tjejerna är, som de flesta av mina kompisar och bekanta, sambo. Numera planerar de barn. Barn! Sedan när planerar även mina yngre vänner barn?! Att jag sedan berättade att min biologiska klocka, om den nu ens existerar, fortfarande ligger begravd någonstans långt bortom bergen, bortom haven fick tidigare nämnda damer att stirra i stum förvåning. Vad är problemet?, undrade de. Vad är det för fel på dig? Alla normala kvinnor vill ju föda en massa barn. Såklart.

Jag är rädd för barn. Barn är rädda för mig. Vi har ett fungerande samförstånd.

När jag var yngre sa jag alltid att jag inte vill ha barn. Numera är jag inte så säker längre. Jag tror att jag kommer att vara en av de där som blir gravida av misstag runt 30 års ålder och med glädje välkomnar familjetillskottet, så snart den värsta chocken lagt sig. Inte blir jag mer motiverad av att träffa eller prata med de vänner jag har som faktiskt har barn heller. De lever den typen av liv som jag ibland drömmer mardrömmar om att leva. Jag vaknar genomsvettig men lugnar mig så snart jag inser att det inte var på riktigt.