Den normala subkulturen
Jag läste en krönika i Metro för ett tag sedan där en tjej som var sambo med en annan tjej var så fruktansvärt trött på att behöva komma ut ur garderoben varje dag. Alla förutsätter ju att en tjej som inte ser ut som en butchflata pratar om en man när hon refererar till sin sambo. Jag förstår henne. Samtidigt kan man ju inte tvinga folk att vara så generella att vi inte längre vet vad vi pratar om: 'Hur är din partner? En trevlig individ?'. Hur snett hade inte folk tittat på en om man sa så? Ja, om man inte umgås i queerkretsar såklart men nu är det inte det jag snackar om.
Det finns många tillfällen där jag, och troligtvis många andra med mig, väljer att bara le och hålla käften precis som jag kan tänka mig att tjejen som skrivit krönikan i Metro gjort massor av gånger. Inte orka börja förklara utan bara låta folk anta vad det nu än är de antar. Egentligen är det ju i många fall att bidra till att bibehålla befintliga samhällsmönster. Jag väljer att nämna vissa valda delar och aspekter ur mitt liv när jag sitter och käkar middag med tre tjejer. Delarna väljs enligt vad jag tror att de vill höra. På samma sätt väljer jag att prata om andra delar när jag spelar biljard med en killpolare. Fundera över detta: Vem känner dig? Och då menar jag verkligen känner dig. Vet vad som är viktigt för dig, vad du verkligen är intresserad av, vad du gör när du är ensam, vad du är riktigt rädd för, vad du tänker på på bussen, vilka händelser som format dig, vad du tänder på osv. Finns det en enda person som vet allt om dig?
Den privata sfären; större för somliga, mindre för andra. De flesta har nog inte en person som vet allt om dem. Jag säger inte att det är något dåligt. Det är bara intressant. Människor har ju som ett inbyggt behov av att vara accepterade av gruppen, att passa in, att vara normala. De som inte känner sig normala skapar subkulturer där de kan känna sig accepterade fullt ut. Borde dock inte den mest vanliga typen av människa vara just den som låtsas vara normal? Jag vill hävda att det normala är en precis lika liten grupp som vilken subkultur som helst. Alla människor är unika, eller så kan vi delas in i oändligt många subkulturer. Självklart kan man existera i två skiljda subkulturer samtidigt. Eller kan man verkligen det? Detta är just mitt problem, tycker jag, och jag stör ihjäl mig på att jag tycker att det är just ett problem. När man rör sig i en grupp och det sedan kommer fram att man inte är lojal mot enbart just den gruppen så ses man automatiskt som en mindre viktig del av gruppen, oavsett grad av entusiasm. Märkligt men inte desto mindre sant.
And if you don't believe
The sun will rise
Stand alone and greet
The coming night
In the last remaining light
(Audioslave)
Det finns många tillfällen där jag, och troligtvis många andra med mig, väljer att bara le och hålla käften precis som jag kan tänka mig att tjejen som skrivit krönikan i Metro gjort massor av gånger. Inte orka börja förklara utan bara låta folk anta vad det nu än är de antar. Egentligen är det ju i många fall att bidra till att bibehålla befintliga samhällsmönster. Jag väljer att nämna vissa valda delar och aspekter ur mitt liv när jag sitter och käkar middag med tre tjejer. Delarna väljs enligt vad jag tror att de vill höra. På samma sätt väljer jag att prata om andra delar när jag spelar biljard med en killpolare. Fundera över detta: Vem känner dig? Och då menar jag verkligen känner dig. Vet vad som är viktigt för dig, vad du verkligen är intresserad av, vad du gör när du är ensam, vad du är riktigt rädd för, vad du tänker på på bussen, vilka händelser som format dig, vad du tänder på osv. Finns det en enda person som vet allt om dig?
Den privata sfären; större för somliga, mindre för andra. De flesta har nog inte en person som vet allt om dem. Jag säger inte att det är något dåligt. Det är bara intressant. Människor har ju som ett inbyggt behov av att vara accepterade av gruppen, att passa in, att vara normala. De som inte känner sig normala skapar subkulturer där de kan känna sig accepterade fullt ut. Borde dock inte den mest vanliga typen av människa vara just den som låtsas vara normal? Jag vill hävda att det normala är en precis lika liten grupp som vilken subkultur som helst. Alla människor är unika, eller så kan vi delas in i oändligt många subkulturer. Självklart kan man existera i två skiljda subkulturer samtidigt. Eller kan man verkligen det? Detta är just mitt problem, tycker jag, och jag stör ihjäl mig på att jag tycker att det är just ett problem. När man rör sig i en grupp och det sedan kommer fram att man inte är lojal mot enbart just den gruppen så ses man automatiskt som en mindre viktig del av gruppen, oavsett grad av entusiasm. Märkligt men inte desto mindre sant.
And if you don't believe
The sun will rise
Stand alone and greet
The coming night
In the last remaining light
(Audioslave)
Kommentarer
Trackback