Relationer
Relationer och realism, är detta två saker som kan kombineras?
Som produkt av en splittrad familj, med skilda föräldrar och allt vad det innebär, förbehåller jag mig rätten att ha en något oromantisk syn på relationer. Till och med när jag är upp över öronen förälskad kan jag koppla bort mina känslor för att en stund tänka fullkomligt logiskt, om det skulle behövas. Jag tar ingenting för givet och "tills döden skiljer oss åt" existerar inte i min värld. Hur kan jag vara säker på vad som kommer att hända? Att du finns här för mig idag garanterar inte att du finns här för mig imorgon! Känslor kan svalna, nya bekantskaper kan stiftas, jobberbjudanden, drömmar eller prioriteringar kan göra att en relation plötsligt är slut.
Tydligen fullkomligt slaktar det här resonemanget min pojkväns mer romantiska syn på kärleken. Jag inbillar mig att det är p.g.a. att hans föräldrar hållit ihop i alla år som han tycker att en relation är något heligt. Har man hittat rätt så har man och då löser man sina problem sinsemellan, säger han. Ingenting kan vara viktigare än tvåsamheten. Att han och jag ska vara ett par tills döden skiljer oss åt är för honom en självklarhet. Han ser redan i sitt stilla sinne ett litet trähus med rum för både verkstad och våra nykläckta små.
Är jag självständig eller bara cynisk? Är jag kanske t.o.m. självisk när jag säger att det potentiellt sett kan finnas saker som kommer att vara viktigare för mig än vår relation? Enligt min åsikt är detta helt enkelt en fråga om prioritering och för mig är inte tvåsamheten det viktigaste. Att det känns bra just nu ger inte utrymme för löften eller stora ord som "för evigt". Varför ska jag lova något jag inte är säker på att jag kan hålla?
Problemet i mitt resonemang är ju just att jag fullkomligt slaktar min pojkväns sockervaddsrosa dröm, med motorsåg. Mitt försök att vara ärlig är som att kasta pärlor för svin. Borde jag kanske helt enkelt hålla tyst? Kläcka ur mig en vit lögn och helt enkelt tyst leva med vetskapen att jag kanske kommer att tvingas bryta mitt löfte? Ja, förmodligen är det precis vad jag borde göra. Realism och relationer är som olja och vatten, hur mycket man än blandar är de ändå två helt skilda saker.
Som produkt av en splittrad familj, med skilda föräldrar och allt vad det innebär, förbehåller jag mig rätten att ha en något oromantisk syn på relationer. Till och med när jag är upp över öronen förälskad kan jag koppla bort mina känslor för att en stund tänka fullkomligt logiskt, om det skulle behövas. Jag tar ingenting för givet och "tills döden skiljer oss åt" existerar inte i min värld. Hur kan jag vara säker på vad som kommer att hända? Att du finns här för mig idag garanterar inte att du finns här för mig imorgon! Känslor kan svalna, nya bekantskaper kan stiftas, jobberbjudanden, drömmar eller prioriteringar kan göra att en relation plötsligt är slut.
Tydligen fullkomligt slaktar det här resonemanget min pojkväns mer romantiska syn på kärleken. Jag inbillar mig att det är p.g.a. att hans föräldrar hållit ihop i alla år som han tycker att en relation är något heligt. Har man hittat rätt så har man och då löser man sina problem sinsemellan, säger han. Ingenting kan vara viktigare än tvåsamheten. Att han och jag ska vara ett par tills döden skiljer oss åt är för honom en självklarhet. Han ser redan i sitt stilla sinne ett litet trähus med rum för både verkstad och våra nykläckta små.
Är jag självständig eller bara cynisk? Är jag kanske t.o.m. självisk när jag säger att det potentiellt sett kan finnas saker som kommer att vara viktigare för mig än vår relation? Enligt min åsikt är detta helt enkelt en fråga om prioritering och för mig är inte tvåsamheten det viktigaste. Att det känns bra just nu ger inte utrymme för löften eller stora ord som "för evigt". Varför ska jag lova något jag inte är säker på att jag kan hålla?
Problemet i mitt resonemang är ju just att jag fullkomligt slaktar min pojkväns sockervaddsrosa dröm, med motorsåg. Mitt försök att vara ärlig är som att kasta pärlor för svin. Borde jag kanske helt enkelt hålla tyst? Kläcka ur mig en vit lögn och helt enkelt tyst leva med vetskapen att jag kanske kommer att tvingas bryta mitt löfte? Ja, förmodligen är det precis vad jag borde göra. Realism och relationer är som olja och vatten, hur mycket man än blandar är de ändå två helt skilda saker.
Kommentarer
Trackback