theDolly på utbyte

I fredags var jag på en nattklubb i Malmö som jag brukar besöka med jämna mellanrum. Just i fredags var det mycket kärlek i luften, kanske till och med lite mer än vanligt. För mig, som ju spenderat den närmsta tiden i Finland, gick det upp ett ljus. Jag har många gånger hört det stående finska skämtet om att 80% av alla svenska män är homosexuella. I fredags förstod jag precis varför det skämtet finns. När man tittar på svenskt nattklubbsbeteende med förfinskade ögon ser till och med de heterosexuella relationerna på dansgolvet något gay ut. Pojkarna på nattklubben var minst sagt säkra i sin manlighet (alternativt sin bisexualitet) där de skuttade runt, skakade på rumpan, kramades och pussade varandra på kinden. Personligen bryr jag mig inte ifall det är manligheten eller bisexualiteten de är säkra i. Dock måste jag säga att all denna kärlek och glädje blev otroligt överväldigande efter ett halvår i Finland. Varför minns jag inte Malmös nattklubbsliv som sådant? Har jag verkligen vant mig vid the Finnish way så snabbt?

Det tog ett tag för mig att slappna av där på klubben. Jag kände mig totalt ringrostig, som om jag åkt till Finland och blivit Svensson. Att DJ:n envisades med att spela låten av Petter med textraden "alla som inte dansar är våldtäktsmän" i refrängen gjorde inte heller saken bättre. Dock lyckades han senare klämma till med ett par av mina favoriter från 03-04 och på så sätt rädda den dalande partystämingen. Som tur var hade jag trevligt sällskap med mig! 

När jag så väl börjat vänja mig vid det malmöitiska sättet skulle jag ju åter sätta mig på planet och fara tillbaka till Finland. När jag klev ombord på flygplanet var jag tvungen att fnissa lite för mig själv. Ungefär varannan passagerare såg ut att just ha bitit i en citron. "Aha, finländare", tänkte jag.