Konversationstaktik
Igår såg jag igen på Kamrat på svenska, där det pratades om hur beslut tas i Finland resp. Sverige. Mycket snack och lite verkstad är ju ett uttryck på svenska för hur det kan vara i Sverige ibland. Uppenbarligen är det just så finländarna ser svenskarna, vi pratar i det oändliga utan att få något gjort. Programmet slog fast att finländare använder sig av en auktoritär beslutsprocess medan svenskarna tillsammans diskuterar fram beslut, the key word being tillsammans. Jag skulle vilja kontra detta med hur jag uppfattar finländare när de kommunicerar. Naturligtvis blir detta än en gång en generalisering.
Jag har redan berättat om hur finländarna är väldigt inriktade på fakta. Sällan hörs en finländare börja sin mening med känslouttryck med "detta känns...", "detta uppfattar jag som..." eller det uttala klassiskt svenska proklamerandet "jag orkar inte". Finländarna säger istället "detta är...", "jag tycker...", "jag ska..." osv. Jag läste om olika sätt att uttrycka sig en gång och vill nästan påstå att det finska sättet att uttrycka sig är ett klassiskt manligt sätt medans det svenska är klassiskt kvinnligt. Det auktoritära i finländarnas kommunikation märks också till viss del då någon berättar något. När en finländare upplyser en annan person om fakta svarar den lyssnande parten ofta med väldigt direkta, närmast militära "precis", "jo" eller "jaha". I detta fall säger svenskar och finländare ungefär samma ord för medhåll men det är hur orden sägs som skiljer. En svensk hade sagt orden på ett mjukare sätt. I början av min vistelse här i Finland trodde jag att det betydde ointresse, eller var något slags diskret sätt att berätta för mig att jag borde vara tyst. Jag har dock insett att så inte är fallet.
Det bästa sättet att få en finländare att slappna av är genom att få honom eller henne att skratta. Detta är kanske universellt men jag måste påstå att en del finländare är ganska svårstartade vad gäller konversation. Om inte jag är aktiv i konversationsstarten får jag istället lyssna på en lång monolog om platsen jag just nu befinner mig, t.ex. när, var, hur och varför huvudbyggnaden på TKK byggdes. Själv vill jag dock ha något helt annat ur de personer jag pratar med än något jag kan hitta på Google. Jag tänker nu mynta ännu ett nytt uttryck för detta: katederångestreflexen.
Katederångestreflexen, definition: Den reflex som driver finländare från pinsam tystnad till konversation, alltid relaterad till skolbänksfakta.
Nackdelen med den svenska modellen för samtal är att det är närmast förbjudet att sticka ut och tycka annorlunda. Själv tycker jag att det är intressant att ha olika åsikter, dock måste jag erkänna att jag är lite svensk och tycker att det är obehagligt när människor skriker ut sina åsikter. Jag vill gärna ha ganska lugna diskussioner, även om mitt temperament ibland tar över. Svenskar diskuterar hellre än bråkar eftersom vi är konflikträdda och dessutom tycker att det är fel att någon ska få bestämma mer än någon annan. Eftersom jag är halv sydlänning, med temperament därefter, är jag lite kulturellt kluven. Ja, detta är ännu ett uttryck jag myntat men det tror jag hör hemma i ett annat inlägg! Hur som helst, svenskarna skulle må bra av att bli lite modigare och finländarna av att bli lite mjukare.
Jag har redan berättat om hur finländarna är väldigt inriktade på fakta. Sällan hörs en finländare börja sin mening med känslouttryck med "detta känns...", "detta uppfattar jag som..." eller det uttala klassiskt svenska proklamerandet "jag orkar inte". Finländarna säger istället "detta är...", "jag tycker...", "jag ska..." osv. Jag läste om olika sätt att uttrycka sig en gång och vill nästan påstå att det finska sättet att uttrycka sig är ett klassiskt manligt sätt medans det svenska är klassiskt kvinnligt. Det auktoritära i finländarnas kommunikation märks också till viss del då någon berättar något. När en finländare upplyser en annan person om fakta svarar den lyssnande parten ofta med väldigt direkta, närmast militära "precis", "jo" eller "jaha". I detta fall säger svenskar och finländare ungefär samma ord för medhåll men det är hur orden sägs som skiljer. En svensk hade sagt orden på ett mjukare sätt. I början av min vistelse här i Finland trodde jag att det betydde ointresse, eller var något slags diskret sätt att berätta för mig att jag borde vara tyst. Jag har dock insett att så inte är fallet.
Det bästa sättet att få en finländare att slappna av är genom att få honom eller henne att skratta. Detta är kanske universellt men jag måste påstå att en del finländare är ganska svårstartade vad gäller konversation. Om inte jag är aktiv i konversationsstarten får jag istället lyssna på en lång monolog om platsen jag just nu befinner mig, t.ex. när, var, hur och varför huvudbyggnaden på TKK byggdes. Själv vill jag dock ha något helt annat ur de personer jag pratar med än något jag kan hitta på Google. Jag tänker nu mynta ännu ett nytt uttryck för detta: katederångestreflexen.
Katederångestreflexen, definition: Den reflex som driver finländare från pinsam tystnad till konversation, alltid relaterad till skolbänksfakta.
Nackdelen med den svenska modellen för samtal är att det är närmast förbjudet att sticka ut och tycka annorlunda. Själv tycker jag att det är intressant att ha olika åsikter, dock måste jag erkänna att jag är lite svensk och tycker att det är obehagligt när människor skriker ut sina åsikter. Jag vill gärna ha ganska lugna diskussioner, även om mitt temperament ibland tar över. Svenskar diskuterar hellre än bråkar eftersom vi är konflikträdda och dessutom tycker att det är fel att någon ska få bestämma mer än någon annan. Eftersom jag är halv sydlänning, med temperament därefter, är jag lite kulturellt kluven. Ja, detta är ännu ett uttryck jag myntat men det tror jag hör hemma i ett annat inlägg! Hur som helst, svenskarna skulle må bra av att bli lite modigare och finländarna av att bli lite mjukare.
Kommentarer
Trackback
