theDolly på utbyte

Nästan alla min barndoms jular spenderade jag hos mormor och morfar i den västgötska byn Sexdrega. Tomten kallades julgubben, på finskt manér. Min mormor, som hette Aili, kom till Sverige på 50-talet från sitt hem i Uleåborgstrakten i Finland. Mormor var väldigt glad i just julen och det var alltid hennes ögon som tindrade lite mer än alla andras på julafton. Eftersom min mormor inte lever mer och hon och jag stod väldigt nära så är och förblir jultiden hennes tid.

Jag har firat svensk-finsk, finsk och sydafrikansk jul. Den svensk-finska är den vanliga varianten för mig som kort och gott går ut på att tomten kommer från finska Lappland och alla lådor (låda som i morotslåda t.ex.) finns på plats men att det dricks julmust och äts fisk istället för revbensspjäll. En sydafrikansk jul, eller en Afrikaans för att vara mer exakt, kan firas på flera sätt. I min familj firar vi med mycket engelska traditioner. Jag vet mer än en vän till mig som skämtsamt skulle prata om att fira apartheitjul: I'm dreaming of a white Christmaaaas! - det där var givetvis ett skämt!

Många, både svennar och finländare, proklamerar hur olika vi är i Finland och Sverige. Jag måste säga att detta är en grov överdrift! Sett ur ett världsperspektiv så är vi kuin kaksi marjaa, ja, lika som bär alltså. Vi lider av syskonrivalitet skulle jag vilja påstå och alla vet ju att inga äpplen faller speciellt långt från päronträdet. Jag vet inte hur många gånger jag hört frasen: Ja, vi vann inte men vi slog Sverige i alla fall och det är allt som räknas!, här i Finland, i sportsammanhang. Precis som alla svenskar någon gång lite retsamt uttalat sig i hur utomordentligt dåliga Finland alltid är i Eurovisionsschlagerfestivalen men sedan ändå blev både glada och stolta när Finland väl vann (om än lite i smyg). Om detta inte är syskonrivalitet så vet jag inte vad det kan vara. Hursomhelst så är finsk jul och svensk jul inte speciellt olika. Vi firar båda jul på julafton, skär skinka och köper lite för mycket julklappar. Dessutom skrämmer vi ihjäl våra barn med en lögn om en man i rött, bara för att det är en tradition!

Fotnot: På tal om ingenting, respekt till Andreas Lundstedt. Han är helt otroligt modig!