Orden
Jag fick slut på ord. Idag hittade jag dem igen tack vare en viss prof. A-hole. Ibland behöver man ett lastbilsflak ilska uppkört där solen inte skiner för att kickstarta den gamla fina vokabulären. Jag hade kunnat slita huvudet av honom men tyvärr är jag för väluppfostrad. En sak kan jag dock meddela världen om: det lönar sig inte att jävlas med mig just nu. Nu och tre veckor framöver är jag en kristallvas som står och balanserar på bordskanten; ett vattenglas så fyllt att minsta lilla vibration får det att rinna över. Jag vidbehåller mig rätten att i sann egoistisk anda bete mig som ett totalt arsle mot allt och alla. Förhoppningsvis har jag fortfarande vänner kvar om tre veckor också.
Inside my shell I wait and bleed.
Inside my shell I wait and bleed.
Funderingar kring examensarbetet
Efter första anblick kan jag konstatera att ett eventuellt examensarbete i Finland kan bli en riktigt sweet deal. Jag hade säkert kunnat hitta ett lika intressant ämne att skriva om här i Malmö som jag fått på förslag från Finland men skillnaden ligger i att jag i Finland skulle få en riktigt sjysst lön för mödan. Här är nämligen betalning för examensarbetet långt ifrån självklart. Ofta får man någon form av premie snarare än lön och om man får en lön så är den långt ifrån lika bra som den jag skulle ha fått i Finland.
Efter att ha pratat med olika svenska företagsrepresentanter inser jag också hur svåra och roliga arbetsuppgifter jag faktiskt fick när jag jag jobbade i Finland i somras. Företagsrepresentanterna blev nästan lite förvånade över att jag, efter vad som tekniskt sett var mitt tredje studieår, fick göra saker som faktiskt blev något på riktigt. Och här gick jag runt och trodde att det fungerade på samma sätt häromkring som på min arbetsplats i Helsingfors! Vi kan ju säga som så: även om ännu en flytt inte direkt är vad jag känner för just nu så känns faktiskt ett exjobb i Finland lockande. Jag inser ju att jag behöver börja någonstans där jag kan få lära upp mig. Då hade det ju varit trevligt att faktiskt få göra något som är utmanande på riktigt. I Finland hade jag nämligen en väldigt bra chef som snabbt märkte hur arbets- och ansvarssugen jag är och därför hela tiden gav mig uppgifter med ökande svårighetsgrad. När hon for på semester fick jag ta över projektet hon arbetat med, med motiveringen: Det här kommer att bli svårt, men jag tror att du fixar det. I like :)
Efter att ha pratat med olika svenska företagsrepresentanter inser jag också hur svåra och roliga arbetsuppgifter jag faktiskt fick när jag jag jobbade i Finland i somras. Företagsrepresentanterna blev nästan lite förvånade över att jag, efter vad som tekniskt sett var mitt tredje studieår, fick göra saker som faktiskt blev något på riktigt. Och här gick jag runt och trodde att det fungerade på samma sätt häromkring som på min arbetsplats i Helsingfors! Vi kan ju säga som så: även om ännu en flytt inte direkt är vad jag känner för just nu så känns faktiskt ett exjobb i Finland lockande. Jag inser ju att jag behöver börja någonstans där jag kan få lära upp mig. Då hade det ju varit trevligt att faktiskt få göra något som är utmanande på riktigt. I Finland hade jag nämligen en väldigt bra chef som snabbt märkte hur arbets- och ansvarssugen jag är och därför hela tiden gav mig uppgifter med ökande svårighetsgrad. När hon for på semester fick jag ta över projektet hon arbetat med, med motiveringen: Det här kommer att bli svårt, men jag tror att du fixar det. I like :)
Arbetsmarknadsdagar
Jag var på våra arbetsmarknadsdagar på LTH, där jag fick möjligheten till så kallat personligt kontaktsamtal med några rekryterare från olika företag. Mina fördomar mot stora företag besannades med råge och mina kunskaper om min egen märkliga drivkraft bekräftades. Jag har alltid trott att ett stort företag är analogt med opersonligt bemötande och en arbetsprocess likt den i en massproduceringsfabrik. När jag kom dit och bemöttes av ett inövat presentationstal (med paus för att få in mitt namn på ett 'smidigt sätt'), följt av frågor som ställdes direkt ur en standardiserad blankett vill jag påstå att jag förstod var jag hamnat. Vidare insåg jag ju precis hur knäpp jag faktiskt är när jag än en gång inte kunde låta bli att lägga märke till hur bra jag tycker om de personer som är lite kyliga, svårflirtade och som reagerar minst sagt diskret på mina bedrifter. Om jag känner mig så obekväm att jag svettas och vrider mig lite i stolen innebär det med allra största sannolikhet att jag trivs. Kanske därför jag gillar finnar så mycket?
Hur som helst. En sak som smällde högt var just att jag varit i Finland, precis som jag hade hoppats på. Dessutom fick jag beröm för mitt CV, tjoho! Det är nämligen något jag lagt ner en del tid på att få ihop. Imorgon ska jag se om jag inte kan sticka det i handen på en eller annan konsultfirma också.
Hur som helst. En sak som smällde högt var just att jag varit i Finland, precis som jag hade hoppats på. Dessutom fick jag beröm för mitt CV, tjoho! Det är nämligen något jag lagt ner en del tid på att få ihop. Imorgon ska jag se om jag inte kan sticka det i handen på en eller annan konsultfirma också.
Ett ögonblick av insikt
Du skrämmer mig. Eller, snarare är det nog jag som skrämmer mig själv.
Vi kan kalla det ett ögonblick av insikt.
Vi kan kalla det ett ögonblick av insikt.
Personer man känner väl
Jag träffade en god vän igår som jag inte sett på ett tag. Det var riktigt trevligt. Visst är det lustigt att det kan kännas som att det var igår man senast sågs när det i verkligheten snarare rör sig om ett år? Det är så skönt och bekvämt med personer man känner väl. Speciellt om man är som jag och vanligtvis inte släpper folk innanför skinnet i första taget. Vi satt och snackade om precis allt och käkade en massa.
När en andra polare droppade förbi senare på kvällen för att hämta ett par kvarglömda glasögon och ville höra pinsamma historier om vad jag gjort som tonåring blev det ganska kul, även om bara två historier från en Spanienresa dök upp på tablån. Det slog mig idag att det är ett under att man inte råkat ut för någon tragisk olycka med tanke på alla idiotiska dumheter man hittat på. Att jag inser att jag haft tur betyder väl dock inte att jag måste sluta hitta på dumheter?!
Ta tillvara på era goda vänner. De växer inte på träd! ... Och nu lät jag som en pensionär... Men det skulle bara stämma väl överens med min teori om att jag innerst inne är en smått galen finsk kaffetant i pensionärsålder som formats av en rebellisk tonårstid.
När en andra polare droppade förbi senare på kvällen för att hämta ett par kvarglömda glasögon och ville höra pinsamma historier om vad jag gjort som tonåring blev det ganska kul, även om bara två historier från en Spanienresa dök upp på tablån. Det slog mig idag att det är ett under att man inte råkat ut för någon tragisk olycka med tanke på alla idiotiska dumheter man hittat på. Att jag inser att jag haft tur betyder väl dock inte att jag måste sluta hitta på dumheter?!
Ta tillvara på era goda vänner. De växer inte på träd! ... Och nu lät jag som en pensionär... Men det skulle bara stämma väl överens med min teori om att jag innerst inne är en smått galen finsk kaffetant i pensionärsålder som formats av en rebellisk tonårstid.
Obama
Obama alltså; what a man, what a man. Nog för att jag tycker att USA tar lite väl stor plats i media, med tanke på hur många andra länder som existerar men just det här presidentvalet gjorde mig faktiskt nyfiken. Jag trodde och hoppades på Obama men med USA vet man ju aldrig. Kan en jubelidiot som Bush regera i åtta år hade de säkerligen kunnat lyckas med att välja en åsna också, bara den hade rätt kampanjmanager och delade ut snygga flyers.
Hur som helst. Jag och min farsa diskuterade det amerikanska presidentvalet via telefon både igår och idag. Obama ger mig en lite samma känsla som Mandela; talför, förmåga att ena, intelligent, målinriktad. Såg ni hans tacktal? Hur bra som helst. Jag är glad för USA:s skull. Kanske, bara kanske, kan Obama leda in sitt land i en tid då hela världen kan se amerikaner i en mer positiv dager än som blåögda, korkade, religiösa konservatister. Det är ingen lätt uppgift men jag tror han kan vara rätt person till att fixa det!
Kolla förresten in vad satirtecknaren Zapiro ritade inför det amerikanska presidentvalet: http://www.mg.co.za/zapiro/fullcartoon/2123
Hur som helst. Jag och min farsa diskuterade det amerikanska presidentvalet via telefon både igår och idag. Obama ger mig en lite samma känsla som Mandela; talför, förmåga att ena, intelligent, målinriktad. Såg ni hans tacktal? Hur bra som helst. Jag är glad för USA:s skull. Kanske, bara kanske, kan Obama leda in sitt land i en tid då hela världen kan se amerikaner i en mer positiv dager än som blåögda, korkade, religiösa konservatister. Det är ingen lätt uppgift men jag tror han kan vara rätt person till att fixa det!
Kolla förresten in vad satirtecknaren Zapiro ritade inför det amerikanska presidentvalet: http://www.mg.co.za/zapiro/fullcartoon/2123
Den normala subkulturen
Jag läste en krönika i Metro för ett tag sedan där en tjej som var sambo med en annan tjej var så fruktansvärt trött på att behöva komma ut ur garderoben varje dag. Alla förutsätter ju att en tjej som inte ser ut som en butchflata pratar om en man när hon refererar till sin sambo. Jag förstår henne. Samtidigt kan man ju inte tvinga folk att vara så generella att vi inte längre vet vad vi pratar om: 'Hur är din partner? En trevlig individ?'. Hur snett hade inte folk tittat på en om man sa så? Ja, om man inte umgås i queerkretsar såklart men nu är det inte det jag snackar om.
Det finns många tillfällen där jag, och troligtvis många andra med mig, väljer att bara le och hålla käften precis som jag kan tänka mig att tjejen som skrivit krönikan i Metro gjort massor av gånger. Inte orka börja förklara utan bara låta folk anta vad det nu än är de antar. Egentligen är det ju i många fall att bidra till att bibehålla befintliga samhällsmönster. Jag väljer att nämna vissa valda delar och aspekter ur mitt liv när jag sitter och käkar middag med tre tjejer. Delarna väljs enligt vad jag tror att de vill höra. På samma sätt väljer jag att prata om andra delar när jag spelar biljard med en killpolare. Fundera över detta: Vem känner dig? Och då menar jag verkligen känner dig. Vet vad som är viktigt för dig, vad du verkligen är intresserad av, vad du gör när du är ensam, vad du är riktigt rädd för, vad du tänker på på bussen, vilka händelser som format dig, vad du tänder på osv. Finns det en enda person som vet allt om dig?
Den privata sfären; större för somliga, mindre för andra. De flesta har nog inte en person som vet allt om dem. Jag säger inte att det är något dåligt. Det är bara intressant. Människor har ju som ett inbyggt behov av att vara accepterade av gruppen, att passa in, att vara normala. De som inte känner sig normala skapar subkulturer där de kan känna sig accepterade fullt ut. Borde dock inte den mest vanliga typen av människa vara just den som låtsas vara normal? Jag vill hävda att det normala är en precis lika liten grupp som vilken subkultur som helst. Alla människor är unika, eller så kan vi delas in i oändligt många subkulturer. Självklart kan man existera i två skiljda subkulturer samtidigt. Eller kan man verkligen det? Detta är just mitt problem, tycker jag, och jag stör ihjäl mig på att jag tycker att det är just ett problem. När man rör sig i en grupp och det sedan kommer fram att man inte är lojal mot enbart just den gruppen så ses man automatiskt som en mindre viktig del av gruppen, oavsett grad av entusiasm. Märkligt men inte desto mindre sant.
And if you don't believe
The sun will rise
Stand alone and greet
The coming night
In the last remaining light
(Audioslave)
Det finns många tillfällen där jag, och troligtvis många andra med mig, väljer att bara le och hålla käften precis som jag kan tänka mig att tjejen som skrivit krönikan i Metro gjort massor av gånger. Inte orka börja förklara utan bara låta folk anta vad det nu än är de antar. Egentligen är det ju i många fall att bidra till att bibehålla befintliga samhällsmönster. Jag väljer att nämna vissa valda delar och aspekter ur mitt liv när jag sitter och käkar middag med tre tjejer. Delarna väljs enligt vad jag tror att de vill höra. På samma sätt väljer jag att prata om andra delar när jag spelar biljard med en killpolare. Fundera över detta: Vem känner dig? Och då menar jag verkligen känner dig. Vet vad som är viktigt för dig, vad du verkligen är intresserad av, vad du gör när du är ensam, vad du är riktigt rädd för, vad du tänker på på bussen, vilka händelser som format dig, vad du tänder på osv. Finns det en enda person som vet allt om dig?
Den privata sfären; större för somliga, mindre för andra. De flesta har nog inte en person som vet allt om dem. Jag säger inte att det är något dåligt. Det är bara intressant. Människor har ju som ett inbyggt behov av att vara accepterade av gruppen, att passa in, att vara normala. De som inte känner sig normala skapar subkulturer där de kan känna sig accepterade fullt ut. Borde dock inte den mest vanliga typen av människa vara just den som låtsas vara normal? Jag vill hävda att det normala är en precis lika liten grupp som vilken subkultur som helst. Alla människor är unika, eller så kan vi delas in i oändligt många subkulturer. Självklart kan man existera i två skiljda subkulturer samtidigt. Eller kan man verkligen det? Detta är just mitt problem, tycker jag, och jag stör ihjäl mig på att jag tycker att det är just ett problem. När man rör sig i en grupp och det sedan kommer fram att man inte är lojal mot enbart just den gruppen så ses man automatiskt som en mindre viktig del av gruppen, oavsett grad av entusiasm. Märkligt men inte desto mindre sant.
And if you don't believe
The sun will rise
Stand alone and greet
The coming night
In the last remaining light
(Audioslave)