theDolly

Jag har, som jag tidigare skrivit om, ett problem med duvor på min balkong. I nuläget har jag provat ytterligare att par skrämseltekniker, helt utan resultat. Därför ska jag nu, efter en del funderingar, istället testa en helt annan teori. Duvorna är stadsfåglar. De är vana vid människor, trafikbuller, starka färger, innekatter osv. De är fullkomligt orädda för saker som normalt skulle skrämma en fågel men de är fortfarande djur. Duvorna ser min balkong som deras revir, deras område (och toalett...).

Min nuvarande strategi kan tyckas vara simpel. Dock har jag tagit duvans intellekt i beräkning, vilket jag anser vara försumbart. Min nya strategi är att helt enkelt invadera och erövra min balkong! Igår gjorde jag iordning balkongen, lade golv, planterade blommor och satte ut möber. Nu återstår att försvara mitt territorium! Ju oftare jag är ute på balkongen ju fortare kommer dunskallarna förstå att den är mitt revir nu. Nya dofter, saker, hög musik och såklart min närvaro är alla saker som kommer att hjälpa till i kampen om territoriet. Rent historiskt så har väl aldrig något folkslag gett sitt land frivilligt och utan kamp till någon erövrare. Jag räknar med en kamp!

Relationer och realism, är detta två saker som kan kombineras?

Som produkt av en splittrad familj, med skilda föräldrar och allt vad det innebär, förbehåller jag mig rätten att ha en något oromantisk syn på relationer. Till och med när jag är upp över öronen förälskad kan jag koppla bort mina känslor för att en stund tänka fullkomligt logiskt, om det skulle behövas. Jag tar ingenting för givet och "tills döden skiljer oss åt" existerar inte i min värld. Hur kan jag vara säker på vad som kommer att hända? Att du finns här för mig idag garanterar inte att du finns här för mig imorgon! Känslor kan svalna, nya bekantskaper kan stiftas, jobberbjudanden, drömmar eller prioriteringar kan göra att en relation plötsligt är slut.

Tydligen fullkomligt slaktar det här resonemanget min pojkväns mer romantiska syn på kärleken. Jag inbillar mig att det är p.g.a. att hans föräldrar hållit ihop i alla år som han tycker att en relation är något heligt. Har man hittat rätt så har man och då löser man sina problem sinsemellan, säger han. Ingenting kan vara viktigare än tvåsamheten. Att han och jag ska vara ett par tills döden skiljer oss åt är för honom en självklarhet. Han ser redan i sitt stilla sinne ett litet trähus med rum för både verkstad och våra nykläckta små.

Är jag självständig eller bara cynisk? Är jag kanske t.o.m. självisk när jag säger att det potentiellt sett kan finnas saker som kommer att vara viktigare för mig än vår relation? Enligt min åsikt är detta helt enkelt en fråga om prioritering och för mig är inte tvåsamheten det viktigaste. Att det känns bra just nu ger inte utrymme för löften eller stora ord som "för evigt". Varför ska jag lova något jag inte är säker på att jag kan hålla?

Problemet i mitt resonemang är ju just att jag fullkomligt slaktar min pojkväns sockervaddsrosa dröm, med motorsåg. Mitt försök att vara ärlig är som att kasta pärlor för svin. Borde jag kanske helt enkelt hålla tyst? Kläcka ur mig en vit lögn och helt enkelt tyst leva med vetskapen att jag kanske kommer att tvingas bryta mitt löfte? Ja, förmodligen är det precis vad jag borde göra. Realism och relationer är som olja och vatten, hur mycket man än blandar är de ändå två helt skilda saker.

Jag har ett problem, ett skitigt sådant. Problemet heter duvor och de finns på min balkong. Därute roar de sig med att sätta på varandra och att bajsa - vad annars? Klockan 6.30 på morgonen väcker de mig (när jag har sovmorgon) med sitt kuckelimuck. Det värsta är att ingenting verkar skrämma bort dem heller... Fick ett tips om att sätta upp CD-skivor på balkongen som uppenbarligen skulle reflektera solljus och skrämma bort duvorna - inte. Fjäderfäna är där likt förbannat! De är knappt ens rädda för mig. Det krävs att jag springer ut på balkongen och gör ett utfall mot dem för att de ska behaga lyfta sina feta ändor och flyga iväg. Om de märker att jag bara springer ut och sedan in igen så kommer de direkt tillbaka, utan att ens mellanlanda! Inte heller min vindbjällras klingande skrämmer dem. På Malmö stads hemsida kan man läsa att: "Fastighetsägaren, förvaltaren eller bostadsrättsföreningen ska i första hand kontrollera med sitt försäkringsbolag om skadedjursförsäkring ingår i försäkringen. Om inte får de kontakta en saneringsfirma." Jag ringde ordföranden i min bostadsrättsförening och hon visste ingenting om vad som borde göras och inte göras åt duvorna. Så.. Under tiden som jag frågar runt om vad som kan göras ska jag prova en annan tvivelaktig metod. Jag har beställt en plastduva från en web-shop som säljer jakttillbehör. Denna plastduva ska jag hänga upp och ner på balkongen så att den ser död ut i en annan duvas ögon. Ja, desperationen har infunnit sig... Duvjävlar!

Bilden: Kubas Nationalbalett 2001


Igår kväll tittade jag på "So you think you can dance" och genast började min dansabstinens infinna sig med förnyad styrka. Två veckor innan terminsslutet på danslinjen i Finland stukade jag foten och kunde inte fortsätta dansa den sista tiden. Sedan dess har jag inte dansat mer än på ett och annat klubbgolv i Malmö (och det är ju inte alls samma sak!). Många av deltagarna i programmet har fruktansvärt fin teknik och det enda jag kan tänka på är att åter börja jobba på min egen. Börja jobba upp foten ordentligt.

I brist på dans har tränar jag ofta på gym för att hålla igång. Dessvärre ger det inte alls samma träning som dansen. I gymet måste jag hela tiden vara medveten om vilka övningar jag väljer att göra, så att jag inte motverkar min kropp i dansen. T.ex många av de fitnessmaskiner som ska träna benen ger fullständigt värdelös muskelmassa. Det enda jag som dansare får som resultat är onödigt tunga ben att lyfta. På gymet undviker jag att träna lårets framsida ocn vaderna fullständigt. Lårets bak- och insida kan tränas, men till detta fungerar pilatesövningar bättre. Sätesmusklerna tränas också med fördel genom pilatesteknik.

Armar, axlar, bröst och rygg är de muskelgrupper som är mest fördelaktiga att träna på gym. Det gäller dock att inte träna för ofta, något som jag har väldigt svårt med! Springa brukar jag också göra, helst vid havet eller banvallen i Skanör. Om jag är i stan blir det dock oftast löpbandet på gymet. Med andra ord: Jag betalar 300 kr per månad för att springa på ett löpband och lyfta några hantlar. Jag kanske istället borde fundera över att köpa några vikter att träna med i hemmets lugna vrå? Det skulle säkerligen gynna min ekonomi. Dock måste jag säga att det som motiverar mig allra minst efter en lång dag när soffan lockar är att lägga mig på golvet brevid soffan för att göra övningar..! Nä, gymets stora fördel är ju att det just är ett gym, där andra tränar och det inte finns någon soffa.

Att gymma är dessutom egentligen ganska tråkigt. Det utmanar inte hjärnan alls. Jag längtar till nya utmaningar i danssalen, träna upp foten och komma i tåskorna igen, jobba på min releaseteknik och att andas med rörelsen. Det finns ingenting som gör mig mer motiverad. Just därför är väl abstinensen så påtaglig.

I helgen hittade min mor en gammal skrivare, som tidigare varit min, i garderoben hemma hos henne. Hon frågade ifall jag fortfarande ville ha den. Hon sa "bläcket är säkert torrt i den nu men det kanske Simo kan fixa när han kommer". STOP! Rewind.... "det kanske Simo kan fixa.."

Ursäkta? Det är alltså fullkomligt självklart för min mor att jag från och med nu, när jag skaffat mig en pojkvän och sambo, är -befriad- från alla slags tekniska problem i hushållet. Jag blir så förbannad!  Fram tills nu har jag varit den som installerat videoapparater, skrivare, datorer mm. till så gott som halva släkten! Det var jag som klurade ut vad som var fel med morfars radio och hur man ställde in videokanalerna på mammas gamla videospelare. Är min tid som hushållsingenjör över nu?

I lördags träffade jag en god vän som berättade en historia från sommarjobbet. Det var något fel på kaffeapparaten och någon intet ont menande kollega till henne hade sagt att "du kan väl be Magnus titta på det när han kommer". Magnus är alltså pojkvännen.. Min vännina blev minst lika stött som jag hade blivit i hennes situation och hon lagade kaffemaskinen själv. Kontorskollegorna stod stumma av förvåning.

Jag trodde att vårt samhälle hade kommit över traditionella könsroller. Jag trodde att Sverige var ett jämlikt land. Var jag naiv? Kanske. Men jag kan lova att jag inte kommer att ge upp på den här frågan. Jag vägrar tvingas nöja mig med att laga mat och fålla jeans. Jag vill också sätta på cykelkedjor, byta olja i bilen och installera antivirusprogram! Jag kräver rätten att få installera min egen skrivare!