Kontemplationer kring barnuppfostran och existensiell ångest
Efter att ha diskuterat med några olika personer har jag kommit fram till ett svar: Ett visst mått existensiell ångest håller en begåvad människa på jorden. Att grubbla över sina egna, andras och världsrymdens problem motverkar eventuella narcissistiska tendenser. Alla människor har ju ett ego. Begåvade människors egon riskerar att växa till oanade proportioner p.g.a. omvärldens ständiga positiva kommentarer och beröm. Ge en begåvad människa lite existensiell ångest och jag kan nästan garantera att hon får ett ökat mått av ödmjukhet och blygsamhet.
Hur kan då en existensiell ångest uppnås? Detta är jag inte helt säker på. Dock vet jag att de flesta människor som har den har den med sig sedan unga år. Dessa människor har ofta upplevt någon typ av motgångar. Det är dock en balansgång. För mycket motgångar ger psykopatiska tendenser, enligt min erfarenhet. Med andra ord: Om du vill ha barn med en hälsosam självbild får du inte ge dem för mycket kärlek. Med rätt mått motgång i uppfostran kommer dina unga att hata dig precis så mycket eller så litet att de återskapar en kontakt med dig efter den oundvikliga tonårskonflikten. Med lite tid kommer de att förstå att de har dina känslokalla tendenser att tacka för sina framgångar.
Hur en existensiell ångest kunde grundas i vuxna år vet jag inte riktigt. Vad som avgör huruvida en människa orkar med att grubbla över världsrymdens problem eller ej vet jag inte riktigt heller. Somliga människor vill inte utsätta sig för något som får dem att må dåligt eftersom de inte ser någon poäng med det. Det kan jag förstå på ett sätt. Kanske det handlar om en medfödd psykisk styrka? Men då är vi visserligen tillbaka vid egot igen. Om det kräver ett starkt psyke att ha existensiell ångest skulle ju de som orkar vara starkare än de som inte orkar och således skulle den begåvade individens ego förstärkas ytterligare.
Varför skriver jag om detta helt plötsligt? Det är en sak jag funderat över under några av mina många powerwalks. I universitetsvärlden kan åtminstone 50% av människorna anses vara begåvade. Hur dessa människor beter sig kring andra, mindre begåvade individer, är mycket individuellt. Hur de ser på sitt liv och sina mål är mycket individuellt. Jag tror att det har att göra med bakgrund. De som når längst tror jag har ett visst, hälsosamt mått existensiell ångest.
Så, existensiell ångest åt folket! (...Och pengar åt proletariatet!)
Hur kan då en existensiell ångest uppnås? Detta är jag inte helt säker på. Dock vet jag att de flesta människor som har den har den med sig sedan unga år. Dessa människor har ofta upplevt någon typ av motgångar. Det är dock en balansgång. För mycket motgångar ger psykopatiska tendenser, enligt min erfarenhet. Med andra ord: Om du vill ha barn med en hälsosam självbild får du inte ge dem för mycket kärlek. Med rätt mått motgång i uppfostran kommer dina unga att hata dig precis så mycket eller så litet att de återskapar en kontakt med dig efter den oundvikliga tonårskonflikten. Med lite tid kommer de att förstå att de har dina känslokalla tendenser att tacka för sina framgångar.
Hur en existensiell ångest kunde grundas i vuxna år vet jag inte riktigt. Vad som avgör huruvida en människa orkar med att grubbla över världsrymdens problem eller ej vet jag inte riktigt heller. Somliga människor vill inte utsätta sig för något som får dem att må dåligt eftersom de inte ser någon poäng med det. Det kan jag förstå på ett sätt. Kanske det handlar om en medfödd psykisk styrka? Men då är vi visserligen tillbaka vid egot igen. Om det kräver ett starkt psyke att ha existensiell ångest skulle ju de som orkar vara starkare än de som inte orkar och således skulle den begåvade individens ego förstärkas ytterligare.
Varför skriver jag om detta helt plötsligt? Det är en sak jag funderat över under några av mina många powerwalks. I universitetsvärlden kan åtminstone 50% av människorna anses vara begåvade. Hur dessa människor beter sig kring andra, mindre begåvade individer, är mycket individuellt. Hur de ser på sitt liv och sina mål är mycket individuellt. Jag tror att det har att göra med bakgrund. De som når längst tror jag har ett visst, hälsosamt mått existensiell ångest.
Så, existensiell ångest åt folket! (...Och pengar åt proletariatet!)
Kommentarer
Trackback
