Det här med att trivas
Tidigare var den vanligaste frågan jag fick när jag rörde mig bland finländare i Finland: Hur trivs du i Finland? Numera har jag dock märkt att den vanligaste frågan jag får snarare är: Ska du stanna i Finland? Detta åtföljs ofta av ett: Du verkar trivas här. Detta tolkar jag som att jag nu skridit över skiljelinjen och passerat gränsposten för vad som räknas som ett besök. Jag befinner mig nu i gränslandet mellan besökare och permanent invånare. Med andra ord befinner jag mig nu i mitt favoritland; Ingenmansland.
Frågan är vad jag, rent konkret, skulle behöva göra för att anses vara en permanent invånare. Bo här längre och lära mig mer finska är ju två högoddsare. Men jag vet inte. Personligen tror jag att jag skulle kunna kompensera för avsaknad av språkkunskaper genom att installera en liten bastu i en av mina garderober. Det är bara en sådan där magkänsla jag har. Tänk, vilket mysigt litet klaustrofobiskt paradis!
Frågan är vad jag, rent konkret, skulle behöva göra för att anses vara en permanent invånare. Bo här längre och lära mig mer finska är ju två högoddsare. Men jag vet inte. Personligen tror jag att jag skulle kunna kompensera för avsaknad av språkkunskaper genom att installera en liten bastu i en av mina garderober. Det är bara en sådan där magkänsla jag har. Tänk, vilket mysigt litet klaustrofobiskt paradis!
Ödet?
En sak slog mig just. När jag bestämt mig för att åka till Finland som utbytesstudent var min första plan att åka under mitt 4:e studieår. P.g.a. somliga omständigheter ändrade jag ju detta till att istället åka under mitt 3:e. Den kurs jag läste vid TKK som tog mig till olika företag var en kurs som jag aldrig skulle ha läst om jag hade åkt under mitt 4:e studieår. Jag lade nämligen ihop 4 kurser vid TKK för att kompensera för en obligatorisk 3:eårs kurs av mastodontlika proportioner vid LTH. Om jag åkt under mitt 4:e år hade jag således aldrig kommit i kontakt med den professor som skeppade runt mig till olika företag. Med tanke på att jag aldrig hört talas om det företag jag nu arbetar hos innan jag kom till Finland så hade jag högst troligen aldrig sökt jobb där, om det inte varit för honom.
Summa summarum: Jag tror det finns någon jag måste tacka. Inte professorn nu, utan den person som fick mig att ändra mina planer från 4:e till 3:e året. Det finns ju trots allt bara en person som på ett så märkligt och omständigt sätt skulle lyckas med att göra mig glad. Minns ni förresten att jag berättade om hur jag var glad över att mitt ex äntligen skaffat sig någon ny? Tji, fick jag. I veckan fick jag nämligen ett telefonsamtal där en hel kaskad stora ord regnade ner över mig. Tydligen har han kommit fram till att jag är bättre än henne på de flesta sätt. En kompis till mig kom med en ganska skön kommentar angående detta: Ja, det hade jag ju kunnat berätta för honom redan för 2,5 år sen. Aight.
Vet ni det där?
Vet ni det där pirret i magen? Springet i benen, glimten i ögat, spänningen i rummet, darret på rösten? Det där lätta rastlösa, fånigt lyckliga och samtidigt smått melankoliska? Ett leende som inte försvinner. En låt på hjärnan. Ett par ord som ekar i minnet. Den okontrollerbara känslan av att vilja springa upp på taket och skrika?
Det är precis det där jag inte ska skriva om idag.
Det är precis det där jag inte ska skriva om idag.
Vasa, å den konkreta sidan
Hur som helst. Vi for på tisdag morgon och återvände på onsdag kväll. Under den tiden hade vi hunnit med att dricka kaffe totalt 7-8 gånger. Efter lite konferens och presentationer, som jag förresten förstod förvånandsvärt mycket av, började såväl herre som dam att, som vi säger, doka satan. För ett ögonblick kändes det nästan som om jag hamnat på spexturné igen. Efter en liten stunds drickande pratade finländarna flytande engelska, svenska och norska. Så brukar det ju dock gå till i Finland har jag märkt.
Efter en smärre incident, mer konkret en kollega som bröt foten, så fortsatte sällskapet till en nattklubb. Jag var en av de som tog mig till hotellet tidigast på natten. Det verkade dock inte alls anses vara märkligt att ha kommit hem kl 03. Själv tyckte jag att det kändes skumt att följande morgon diskutera krapulantiskheten (yey, finlandsskånska!) med den äldre kvinna jag delade hotellrum med. Sådant får jag nog dock vänja mig vid om jag någon gång i framtiden ånyo skulle bli plastfinne. Här är nämligen inte bakfylla något att skämmas för. Det är snarare något fullkomligt naturligt, som vårförkylning eller klimakteriebesvär.
Angående att bli plastfinne igen så håller min avdelningschef på att försöka locka mig till företaget igen när jag sedan ska skriva mitt examensarbete, dvs diplomarbetet. Det finns således en liten, liten risk, chans eller möjlighet att jag ännu en gång gör en Molly - dvs. bor ett år här och ett år där. Snart får jag fan bestämma mig för var jag ska bo egentligen!
Juhannus
På midsommarafton satt jag på 100-bussen, som färdades längs väg 100, i sällskap av förväntansfulla kransklädda midsommarfirare. Blickandes ut över de vidsträckta fälten såg jag en rödgul fana svaja i vinden just intill en kalkvit Skånelänga. Idylliskt. När jag anlände hemma hos min mor fick jag världens bästa överraskning. Hon hade något att visa mig på övervåningen, sa hon. Jag tänkte att det var lustigt att hon skulle dra upp mig dit när jag just klivit innanför dörren. Snart förstod jag dock. Hon pekade ut genom fönstret, ner mot trädgården. Där på en stege, mitt i plommonträdet stod han. Iklädd keps, rutig arbetsskjorta och jeans; rufsig och tufsig, trasig och knasig; min gamla morfar, som ingen lyckats lura iväg mer än 10 km på 3 år, hade färdats 300 km för att få träffa mig!
I min morfars värld är jag hela släktens stolthet. Jag har ju inte direkt dragit på mig några minuspoäng genom att åka till Finland heller. Hela han är dock ganska rolig egentligen. 77 år gammal kan han, som fd gymnast, fortfarande stå på huvudet. Jag tror att min morfar till och med, trots att han inte alltid sköter om sig så väl som han borde längre, är snäppet spänstigare än hälften av de gymnasister som tog studenten i år. På midsommar blev det således jag, min mor och mina tre favoritgrabbar: morfar, Popeye och mr B. Jag vet att jag visar väldigt mycket uppskattning nu, vilket ju är olikt mig, men det måste man göra ibland. Vi käkade på fem och drack kaffe med grannarna. Senare på kvällen dansade morfar och jag vals på dansbanan i Skanör. Därefter blev det nattpromenad med ficklampa. Med andra ord gick det lugnt till men det blev minst sagt bra.
Liten rapport från Malmö
Att jag tycker om att dansa på nattklubbar är väl ingen hemlighet. Dock har jag börjat märka att jag numera tillhör den äldre publiken ute på alla de sjyssta ställena (för vem vill egentligen hänga på pensionärsdisko där de bara spelar schlager?). Något lustigt jag dock lagt märke till är att jag faktiskt gillar att vara den där lite äldre, luriga nattklubbsveteranen. Jag gillar det till och med lite väl mycket. Egentligen borde jag kanske arbeta om min image, för att bättre passa in i min bild av hur en lurig klubbveteran borde bete sig. Det är kanske nu jag borde skaffa den där motorcykeln jag drömt om, ta en piercing och skaffa mig en 18-årig tuggleksak?
En sak jag inte riktigt vet vad jag borde tycka om är att de spelade The bag in da box två gånger igår kväll. Borde jag skämmas eller känna mig stolt? Det enda jag kan konstatera är att Näset är Näset och alltid kommer att förbli just sådant. Här kan ni kolla in vad jag pratar om; De här grabbarna gick jag i skolan med: http://www.bagindabox.com/. Min personliga åsikt är att de två killarna som sjunger har en massa talang båda två. Dock hörs kanske inte talangen så väl just i den här låten. Dansflickorna borde dock ta sig en danslektion, eller 200, samt kolla in det här med grupptiming. Hade jag regisserat videon hade jag lagt dem på stranden iklädda bikini à la Eric Prydz istället.
En sak jag inte riktigt vet vad jag borde tycka om är att de spelade The bag in da box två gånger igår kväll. Borde jag skämmas eller känna mig stolt? Det enda jag kan konstatera är att Näset är Näset och alltid kommer att förbli just sådant. Här kan ni kolla in vad jag pratar om; De här grabbarna gick jag i skolan med: http://www.bagindabox.com/. Min personliga åsikt är att de två killarna som sjunger har en massa talang båda två. Dock hörs kanske inte talangen så väl just i den här låten. Dansflickorna borde dock ta sig en danslektion, eller 200, samt kolla in det här med grupptiming. Hade jag regisserat videon hade jag lagt dem på stranden iklädda bikini à la Eric Prydz istället.
Vasa, å den kryptiska sidan
Ibland är det en olycka, ett par företagsöl för mycket, ett tyst samförstånd med en främling och ett porrklubbsrött toalettljus man behöver för att inse hur det ligger till. Jag stod inför ett val, ett vägskäl, och tvingades att snabbt ta ett beslut. Det som grämer mig är att jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag valde rätt eller fel. En klok människa sa att det är dumt att lägga band på sig själv, åtminstone alltför hårt. Jag undrar om jag inte ströp cirkulationen ändå, med de där banden. Sanningen är nämligen att den här magkänslan omöjligen kan ljuga.
Snabbis innan jobbresan
Nu ska jag alldeles strax iväg på jobbresa. Hur viktig känner jag mig inte? Dock tror jag att jag låter bli att nu berätta om vad vi faktiskt ska göra på den där jobbresan och istället låta er alla leva med uppfattningen att jag faktiskt är både viktig och sjukt business, åtminstone i ett par dagar. Lovar dock att återkomma med en liten rapport i något skede.
I övrigt är jag precis som vanligt, med allt vad det innebär. Eller, som vanligt med extra allt kanske är en mer passande beskrivning. Take care!
I övrigt är jag precis som vanligt, med allt vad det innebär. Eller, som vanligt med extra allt kanske är en mer passande beskrivning. Take care!
Kort sagt
En sak som är skumt med Finland är att större mataffärer under vinterhalvåret måste hålla stängt på söndagar. Under sommarmånaderna håller de dock öppet. Den logiken förstår jag inte alls. Borde inte människor köpa mindre mat och personalstyrkan vara svagare under sommaren, när alla har semester? Det tog ett bra tag för mig att vänja mig vid att inte kunna springa till mataffären kl 21.30 på en söndagskväll. Kan man inte det måste man ju planera sina inköp! Jobbigt!
Nu ska jag berätta för er vad det innebär att ha simultankapacitet: Du för två messengerdiskussioner, i den ena pratar ni om hur sorgligt det är att lämna människor man tycker om för att påbörja ett nytt kapitel i livet. I den andra diskuterar ni hur vidrigt ett visst filmklipp är som, hur ska jag nu säga detta, presenterar hur två kvinnor förkovrar sig i diverse kroppssubstanser på ett minst sagt onaturligt och magstarkt manér. Det om något kräver att man håller fingrarna i styr och tungan rätt i mun!
Nä, nu ska jag hålla käft för idag!
Nu ska jag berätta för er vad det innebär att ha simultankapacitet: Du för två messengerdiskussioner, i den ena pratar ni om hur sorgligt det är att lämna människor man tycker om för att påbörja ett nytt kapitel i livet. I den andra diskuterar ni hur vidrigt ett visst filmklipp är som, hur ska jag nu säga detta, presenterar hur två kvinnor förkovrar sig i diverse kroppssubstanser på ett minst sagt onaturligt och magstarkt manér. Det om något kräver att man håller fingrarna i styr och tungan rätt i mun!
Nä, nu ska jag hålla käft för idag!
Modegurun har talat
Just nu verkar det som om mitt bloggande har blivit ett helgbeteende. Jag har även ådragit mig ett splitter nytt fredagsbeteende, som innebär att jag däckar som en sten vid ungefär kl 19.30 och sedan vaknar runt kl 22.30, svärandes över att hela kvällen gått. Därefter chattar jag med lite kompisar, somnar vid 01 ungefär och spenderar 2h morgonen därpå med snooze-funktionen på min mobiltelefon. Jag har inte ännu bestämt mig huruvida detta fredagsbeteende är oroväckande eller bara irriterande. Den åsikten kan jag återkomma med.
En sak som nästan alla finländare påpekar när de pratar om svenskar är att svenskarna är både välklädda och modemedvetna. Något som slog mig när solen började skina här i Finland var att alla killar har på sig chinos i färgen 'ganska fel' och i snittet 'helt åt helvete'. Chinos är ju tillbaka på modetablån i vår men vilken modeguru som helst, eller vilken svensk träsktrallare som helst för den delen, skulle omedelbart kunna påpeka hur otroligt fel de chinos gemene man här i Finland bär är. Faktum är att de gör mig lite förbannad. Speciellt när de är för korta och bärs i kombination med Eccosandaler och ett par tjocka vita sportsockar. Aj, mina ögon!
Jag tror jag måste göra en empirisk undersökning, sedan när det blir varmt nog. Vad bär unga människor helst för badkläder i Finland? Jag gissar på att damerna har helt normala bikinis medans samtliga herrar bär shorts i färgen 'ganska fel', av längden 'alldeles fel' och givetvis i snittet 'helt åt helvete med tanke på kroppsformen'. Detta är dock bara en fördomsfull och generaliserad gissning. Jag återkommer med resultatet!
En sak som nästan alla finländare påpekar när de pratar om svenskar är att svenskarna är både välklädda och modemedvetna. Något som slog mig när solen började skina här i Finland var att alla killar har på sig chinos i färgen 'ganska fel' och i snittet 'helt åt helvete'. Chinos är ju tillbaka på modetablån i vår men vilken modeguru som helst, eller vilken svensk träsktrallare som helst för den delen, skulle omedelbart kunna påpeka hur otroligt fel de chinos gemene man här i Finland bär är. Faktum är att de gör mig lite förbannad. Speciellt när de är för korta och bärs i kombination med Eccosandaler och ett par tjocka vita sportsockar. Aj, mina ögon!
Jag tror jag måste göra en empirisk undersökning, sedan när det blir varmt nog. Vad bär unga människor helst för badkläder i Finland? Jag gissar på att damerna har helt normala bikinis medans samtliga herrar bär shorts i färgen 'ganska fel', av längden 'alldeles fel' och givetvis i snittet 'helt åt helvete med tanke på kroppsformen'. Detta är dock bara en fördomsfull och generaliserad gissning. Jag återkommer med resultatet!
Äntligen höst!
Under veckans början kändes det som om hösten kommit med stormsteg. Två veckor vår och sedan direkt på hösten; Väldigt negativt kändes det. Detta ändrades dock radikalt ikväll. Efter en generellt sett ganska kass dag med dåligt väder åkte jag in till Helsingfors för att se Apulanta live. Eftersom dagen gått käpprätt åt skogen redan från tidig morgon så kom jag ju givetvis lagom till sista låten p.g.a. ett missförstånd. Under encoren spelade de dock min favoritlåt. Plötsligt började solen skina och allt kändes bra igen. Tänk vad en enda liten låt kan göra!
Jag har även hunnit med att träffa det lilla exet i veckan, för första gången på närmare en månad. Det första han kläckte ur sig när vi sågs var you look weird, och syftade då på att jag hade håret utsläppt. Finnar! Eller kanske snarare, som min avdelningschef uppgivet suckade tidigare idag; Miehet! Sätt de där två i kombination och det kan bli farligt, eller åtminstone ganska intressant. T.ex. kan man få ett meddelande om att J Karjalainens - "Hän" just nu spelas på intet nämnd ort. Då kan man ju börja undra vad det betyder. Eller så har man, som jag, en unik inblick i det manliga psyket och förstår precis. Nej, jag tycker inte att jag är onödigt självgod nu!
Tillbaka till exet; han har träffat en ny tjej. När han sa det till mig var det som om 2 ton bly lyftes från mina axlar och jag plötsligt kunde flyga igen. Äntligen!, som Gert Fylking hade sagt. Jag har väntat på det här! Några väl valda visdomsord nu: Precis som alltför många andra karlar så har mitt ex upprättat någon typ av äganderätt långt inne i sitt ego, på de damer han sällskapat med, dvs mig (ja, jag vet att "sällskapa" låter som något Agda, 89 hade kläckt ur sig, men de säger så här!). Eftersom mitt mål, av intet nämnd anledning, är att under inga som helst omständigheter uppröra honom i onödan så måste jag vänta åtminstone en månad efter att han skaffat en ny flickvän med att börja berätta om vad (läs: vem) jag eventuellt gör eller inte gör om lördagskvällarna. Det finns inget måste att alls träffa sina ex. Dock vill jag påstå att det är svårt att plötsligt inte alls vilja höra av en person som varit ens närmaste familjemedlem i 2,5 år.
Jag har även hunnit med att träffa det lilla exet i veckan, för första gången på närmare en månad. Det första han kläckte ur sig när vi sågs var you look weird, och syftade då på att jag hade håret utsläppt. Finnar! Eller kanske snarare, som min avdelningschef uppgivet suckade tidigare idag; Miehet! Sätt de där två i kombination och det kan bli farligt, eller åtminstone ganska intressant. T.ex. kan man få ett meddelande om att J Karjalainens - "Hän" just nu spelas på intet nämnd ort. Då kan man ju börja undra vad det betyder. Eller så har man, som jag, en unik inblick i det manliga psyket och förstår precis. Nej, jag tycker inte att jag är onödigt självgod nu!
Tillbaka till exet; han har träffat en ny tjej. När han sa det till mig var det som om 2 ton bly lyftes från mina axlar och jag plötsligt kunde flyga igen. Äntligen!, som Gert Fylking hade sagt. Jag har väntat på det här! Några väl valda visdomsord nu: Precis som alltför många andra karlar så har mitt ex upprättat någon typ av äganderätt långt inne i sitt ego, på de damer han sällskapat med, dvs mig (ja, jag vet att "sällskapa" låter som något Agda, 89 hade kläckt ur sig, men de säger så här!). Eftersom mitt mål, av intet nämnd anledning, är att under inga som helst omständigheter uppröra honom i onödan så måste jag vänta åtminstone en månad efter att han skaffat en ny flickvän med att börja berätta om vad (läs: vem) jag eventuellt gör eller inte gör om lördagskvällarna. Det finns inget måste att alls träffa sina ex. Dock vill jag påstå att det är svårt att plötsligt inte alls vilja höra av en person som varit ens närmaste familjemedlem i 2,5 år.
Kort om läget
En kort uppdatering om det så kallade läget. Läget är lagom hett, lagom trångt och lagom socialt. Usch, jag känner ett överhängande behov att dra en gammal Valborgsklassiker; Den är inte lång, men den är jävligt tunn!! (Haha, läs inte in för mycket i det där!)
Vidare! Tydligen så var det första min underbart småsarkastiska avdelningschef sa till personalen efter min jobbintervju att: "Det kommer en svensk dansare hit i sommar!". Jorå s'att eeh. Nu förstår jag varför 1. Jag blev mystiskt ögnad upp och ner av medarbetare i åldersgruppen 60+ under min första dag och 2. Precis alla frågat mig dansrelaterade frågor. Dock måste jag erkänna att det var ganska skönt att få en förklaring. Jag började undra lite.
Hur som helst! Snart är det midsommar och då ska jag till Svea rike för att indoktrinera mig i kast med liten boll och dans kring stor penis. Det ska bli kul måste jag säga. Med tanke på hur tyst Otnäs blev kring påsk så kan jag bara tänka mig hur det blir när samtliga finländare drar sig undan till sina grottor, eh, jag menar sommarstugor, för att meta, vandra nakna i skogen, basta, dricka koskenkorva och plocka bär. För det är vad alla finländare gör på midsommar!
(Note to self: Get rid of things you don't care to explain, before taking visitors!)
Vidare! Tydligen så var det första min underbart småsarkastiska avdelningschef sa till personalen efter min jobbintervju att: "Det kommer en svensk dansare hit i sommar!". Jorå s'att eeh. Nu förstår jag varför 1. Jag blev mystiskt ögnad upp och ner av medarbetare i åldersgruppen 60+ under min första dag och 2. Precis alla frågat mig dansrelaterade frågor. Dock måste jag erkänna att det var ganska skönt att få en förklaring. Jag började undra lite.
Hur som helst! Snart är det midsommar och då ska jag till Svea rike för att indoktrinera mig i kast med liten boll och dans kring stor penis. Det ska bli kul måste jag säga. Med tanke på hur tyst Otnäs blev kring påsk så kan jag bara tänka mig hur det blir när samtliga finländare drar sig undan till sina grottor, eh, jag menar sommarstugor, för att meta, vandra nakna i skogen, basta, dricka koskenkorva och plocka bär. För det är vad alla finländare gör på midsommar!
(Note to self: Get rid of things you don't care to explain, before taking visitors!)
Studenten och shopping
Förra lördagen tog studenterna i Finland examen, från gymnasiet alltså. Denna eminenta lördag spenderade jag, liksom den här lördagen, på stan. Något jag slogs av var att det var både tyst och lugnt. I Sverige tar alla olika skolor studenten på olika dagar. Det är ju bra om man har många olika studentfester att besöka. I 1-2 veckor störs dock alla som bor åtminstone halvcentralt i Malmö (och i alla andra städer också för den delen) av ett jäkla tutande, tjoande och brölande. Då vandrar nämligen studenterna runt på stan med allehanda tutor och visselpipor samt blir runtkörda i bilar på stan som tutar, spelar musik, tutar och, just det, tutar. I Finland sker studenten istället under största möjliga tystnad. Högst förvånande och mycket fascinerande!
Tillbaka till shoppandet. Det är väldigt sällan jag går loss på stan. Om jag ska fortsätta shoppa i samma takt som jag gjort hittills så kommer jag dock att inom kort få problem. Kombinationen sommar och att vara nöjd med sig själv är tydligen farligt för min plånbok. Antingen får jag börja dansa regndansen eller så måste jag nog utveckla ett hälsosamt mått självförakt, väldigt snart.
Tillbaka till shoppandet. Det är väldigt sällan jag går loss på stan. Om jag ska fortsätta shoppa i samma takt som jag gjort hittills så kommer jag dock att inom kort få problem. Kombinationen sommar och att vara nöjd med sig själv är tydligen farligt för min plånbok. Antingen får jag börja dansa regndansen eller så måste jag nog utveckla ett hälsosamt mått självförakt, väldigt snart.
Egocentrerat jidder och de mystiska finnarna
Jag kom att tänka på en sak igår kväll, ungefär strax efter som jag slogs av verkligheten likt en blixt från klar himmel (; Fan vad ung du är!). Tänk om jag skulle testa att ta den gyllne medelvägen för en gångs skull? Undersöka väntevärde och standardavvikelse istället för att fokusera på extremvärden? Någonstans på samma linje förde jag och en kompis en diskussion igår. Utan att nu gå in alltför mycket i detalj så hade diskussionen med familj, eller närmare bestämt småsyskon att göra. Jag fick en klockren kommentar. Nämligen att det som är läskigt med mig är att det emellanåt är omöjligt att veta när jag skämtar och när jag menar allvar. Jag vill påstå att det är en del av min oemotståndliga charm!
Men, nog med egocentrerat jidder och tillbaka till det här med de mystiska finnarna. Visste ni att det bästa sättet att göra sig populär hos finnar är att dela med sig av på vilka sätt man tycker att de är konstiga? De verkar identifiera sig med det udda; Europas svarta får. Jag menar, ta er bara en ordentlig titt på Lordi. När jag några gånger sagt till en finne att jag tycker att svenskar och finländare är ganska lika ändå så ser alltid finnen i fråga rätt besviken ut. Beskriver jag dem däremot som ett gäng udda, halvmasochistiska och lätt försupna nakenjoggare med en inre motvilja till samtal, så har jag skaffat mig en ny kompis. Med anledning av denna vilja att verka udda lurar finländare alltid först in utlänningar i 120-gradig bastu, för att sedan lura ner dem i en isvak och ge dem Salmiakki (jo, precis alltid!). Bastu, isvaksdopp och Salmiakki får ofta utlänningar att spotta (och ibland spy, jag har sett det själv), skaka, flämta, be till Gud, Fan och hans moster, samt slutligen proklammera att Finland är märkligt och att alla som bor i Finland är ännu märkligare. Frågan jag dock fortfarande frågar mig själv är varför jag trivs så bra i Finland.
Förresten! Jag måste vara en riktig hedersnörd nu och citera Mr. Garak från Star Trek DS9. Ni som är allergiska mot nördar borde gå efter antihistaminet... NU!: My dear, I find your blind adoration both flattering and disturbing.
Men, nog med egocentrerat jidder och tillbaka till det här med de mystiska finnarna. Visste ni att det bästa sättet att göra sig populär hos finnar är att dela med sig av på vilka sätt man tycker att de är konstiga? De verkar identifiera sig med det udda; Europas svarta får. Jag menar, ta er bara en ordentlig titt på Lordi. När jag några gånger sagt till en finne att jag tycker att svenskar och finländare är ganska lika ändå så ser alltid finnen i fråga rätt besviken ut. Beskriver jag dem däremot som ett gäng udda, halvmasochistiska och lätt försupna nakenjoggare med en inre motvilja till samtal, så har jag skaffat mig en ny kompis. Med anledning av denna vilja att verka udda lurar finländare alltid först in utlänningar i 120-gradig bastu, för att sedan lura ner dem i en isvak och ge dem Salmiakki (jo, precis alltid!). Bastu, isvaksdopp och Salmiakki får ofta utlänningar att spotta (och ibland spy, jag har sett det själv), skaka, flämta, be till Gud, Fan och hans moster, samt slutligen proklammera att Finland är märkligt och att alla som bor i Finland är ännu märkligare. Frågan jag dock fortfarande frågar mig själv är varför jag trivs så bra i Finland.
Förresten! Jag måste vara en riktig hedersnörd nu och citera Mr. Garak från Star Trek DS9. Ni som är allergiska mot nördar borde gå efter antihistaminet... NU!: My dear, I find your blind adoration both flattering and disturbing.
Fragment ur den finska kontorsdjungeln
Det första som slog mig när jag började på mitt nya jobb här i Finland var att människor sällan säger 'hej' och 'hejdå' till varandra. Enbart om jag råkar stå och titta på någon som just ska gå så säger de 'hejdå'. Under min första arbetsdag satt jag och jobbade på eftermiddagen med min Ipod på, i godan ro. Tiden flög förbi utan att jag riktigt märkte det och när jag väl tittade upp så var jag helt ensam på kontoret. OKEJ. Eftersom jag är i Finland så förstod jag genast att de bara betedde sig som finnar. Hade detta däremot hänt i Sverige hade jag nog börjat tolka in saker i deras beteende. Dock kan jag ju påpeka att det finns fördelar med en lätt associal arbetsatmosfär. Ingen tittar t.ex. snett på mig om jag kommer till arbetet alldeles för tidigt en måndagsmorgon, morgonsur och avig. I deras värld beter jag mig i det läget bara något mer finskt.
När jag fick träffa chefen för första gången kläckte han ur sig följande: "Så du är från Sverige?! Okej, nu ska jag vara tyst..!". Verkligen betryggande. En lunch några dagar senare satt han och mobbade mig för svenska midsommartraditioner och IKEA. Mitt skämt, om än nu plockat helt ur sitt sammanhang, om att allt i Sverige har något med IKEA att göra, gick minst sagt hem. Senare samma eftermiddag fick jag några YouTube klipp skickade till min jobbmail av denne samme chef. Ett av dem hittar ni här: http://www.youtube.com/watch?v=LFkiXmmhyVk. Jag tror att jag talar för alla när jag säger att jag nog gör bäst i att låta det klippet tala för sig själv.
En annan udda och högst underhållande sak råkade jag ut för idag. Jag frågade en arbetskamrat om råd angående hur jag bäst skulle lösa ett arbetsrelaterat problem jag hade. Jag visade honom en sketch som jag och brodesignern hade gjort, för att klargöra vad jag menade. På sketchen fanns ordet "makadam" på svenska, som ju betyder krossad sten eller konstgjort grus. Detta utlöste något utav en kedjereaktion. "Makadam" låter tydligen som, and I quote, "något man beordrar en apa att göra". På finska heter det sora, PERKELE! Därefter gick min 40-åriga kollega runt på kontoret och utropade "sora, prkle!" ett flertal gånger, på det där charmigt förbannade sättet, med långa hårda r, som bara finnar kan. The Finnish way is the only way. Detta understryks tydligen som bäst med ett "perkele".
När jag fick träffa chefen för första gången kläckte han ur sig följande: "Så du är från Sverige?! Okej, nu ska jag vara tyst..!". Verkligen betryggande. En lunch några dagar senare satt han och mobbade mig för svenska midsommartraditioner och IKEA. Mitt skämt, om än nu plockat helt ur sitt sammanhang, om att allt i Sverige har något med IKEA att göra, gick minst sagt hem. Senare samma eftermiddag fick jag några YouTube klipp skickade till min jobbmail av denne samme chef. Ett av dem hittar ni här: http://www.youtube.com/watch?v=LFkiXmmhyVk. Jag tror att jag talar för alla när jag säger att jag nog gör bäst i att låta det klippet tala för sig själv.
En annan udda och högst underhållande sak råkade jag ut för idag. Jag frågade en arbetskamrat om råd angående hur jag bäst skulle lösa ett arbetsrelaterat problem jag hade. Jag visade honom en sketch som jag och brodesignern hade gjort, för att klargöra vad jag menade. På sketchen fanns ordet "makadam" på svenska, som ju betyder krossad sten eller konstgjort grus. Detta utlöste något utav en kedjereaktion. "Makadam" låter tydligen som, and I quote, "något man beordrar en apa att göra". På finska heter det sora, PERKELE! Därefter gick min 40-åriga kollega runt på kontoret och utropade "sora, prkle!" ett flertal gånger, på det där charmigt förbannade sättet, med långa hårda r, som bara finnar kan. The Finnish way is the only way. Detta understryks tydligen som bäst med ett "perkele".
Kontemplationer kring barnuppfostran och existensiell ångest
Efter att ha diskuterat med några olika personer har jag kommit fram till ett svar: Ett visst mått existensiell ångest håller en begåvad människa på jorden. Att grubbla över sina egna, andras och världsrymdens problem motverkar eventuella narcissistiska tendenser. Alla människor har ju ett ego. Begåvade människors egon riskerar att växa till oanade proportioner p.g.a. omvärldens ständiga positiva kommentarer och beröm. Ge en begåvad människa lite existensiell ångest och jag kan nästan garantera att hon får ett ökat mått av ödmjukhet och blygsamhet.
Hur kan då en existensiell ångest uppnås? Detta är jag inte helt säker på. Dock vet jag att de flesta människor som har den har den med sig sedan unga år. Dessa människor har ofta upplevt någon typ av motgångar. Det är dock en balansgång. För mycket motgångar ger psykopatiska tendenser, enligt min erfarenhet. Med andra ord: Om du vill ha barn med en hälsosam självbild får du inte ge dem för mycket kärlek. Med rätt mått motgång i uppfostran kommer dina unga att hata dig precis så mycket eller så litet att de återskapar en kontakt med dig efter den oundvikliga tonårskonflikten. Med lite tid kommer de att förstå att de har dina känslokalla tendenser att tacka för sina framgångar.
Hur en existensiell ångest kunde grundas i vuxna år vet jag inte riktigt. Vad som avgör huruvida en människa orkar med att grubbla över världsrymdens problem eller ej vet jag inte riktigt heller. Somliga människor vill inte utsätta sig för något som får dem att må dåligt eftersom de inte ser någon poäng med det. Det kan jag förstå på ett sätt. Kanske det handlar om en medfödd psykisk styrka? Men då är vi visserligen tillbaka vid egot igen. Om det kräver ett starkt psyke att ha existensiell ångest skulle ju de som orkar vara starkare än de som inte orkar och således skulle den begåvade individens ego förstärkas ytterligare.
Varför skriver jag om detta helt plötsligt? Det är en sak jag funderat över under några av mina många powerwalks. I universitetsvärlden kan åtminstone 50% av människorna anses vara begåvade. Hur dessa människor beter sig kring andra, mindre begåvade individer, är mycket individuellt. Hur de ser på sitt liv och sina mål är mycket individuellt. Jag tror att det har att göra med bakgrund. De som når längst tror jag har ett visst, hälsosamt mått existensiell ångest.
Så, existensiell ångest åt folket! (...Och pengar åt proletariatet!)
Hur kan då en existensiell ångest uppnås? Detta är jag inte helt säker på. Dock vet jag att de flesta människor som har den har den med sig sedan unga år. Dessa människor har ofta upplevt någon typ av motgångar. Det är dock en balansgång. För mycket motgångar ger psykopatiska tendenser, enligt min erfarenhet. Med andra ord: Om du vill ha barn med en hälsosam självbild får du inte ge dem för mycket kärlek. Med rätt mått motgång i uppfostran kommer dina unga att hata dig precis så mycket eller så litet att de återskapar en kontakt med dig efter den oundvikliga tonårskonflikten. Med lite tid kommer de att förstå att de har dina känslokalla tendenser att tacka för sina framgångar.
Hur en existensiell ångest kunde grundas i vuxna år vet jag inte riktigt. Vad som avgör huruvida en människa orkar med att grubbla över världsrymdens problem eller ej vet jag inte riktigt heller. Somliga människor vill inte utsätta sig för något som får dem att må dåligt eftersom de inte ser någon poäng med det. Det kan jag förstå på ett sätt. Kanske det handlar om en medfödd psykisk styrka? Men då är vi visserligen tillbaka vid egot igen. Om det kräver ett starkt psyke att ha existensiell ångest skulle ju de som orkar vara starkare än de som inte orkar och således skulle den begåvade individens ego förstärkas ytterligare.
Varför skriver jag om detta helt plötsligt? Det är en sak jag funderat över under några av mina många powerwalks. I universitetsvärlden kan åtminstone 50% av människorna anses vara begåvade. Hur dessa människor beter sig kring andra, mindre begåvade individer, är mycket individuellt. Hur de ser på sitt liv och sina mål är mycket individuellt. Jag tror att det har att göra med bakgrund. De som når längst tror jag har ett visst, hälsosamt mått existensiell ångest.
Så, existensiell ångest åt folket! (...Och pengar åt proletariatet!)
Kontorslunch och sommartidtabellen
På lunchen igår råkade jag sitta placerad mitt i ett finskt tantgäng. Faktum är att det är enklare att förstå äldre människor, som använder färre slaguttryck och pratar lite långsammare. En av damerna i fråga hade tydligen en dotter som är gravid. Detta satte igång samtliga damer att berätta om sina egna forna gravidbesvär, allehanda egenheter samt åkommor. Snacka om att jag kände mig malplacerad. När jag nu väl förstår vad de sitter och pratar om så önskar jag plötsligt att jag inte gjorde det. Kunde jag inte bara ha fått sitta där lyckligt ovetandes och äta ifred?
Kollade förresten YTVs sommarbusstidtabeller, som träder i kraft fr.o.m. den första juni. I denna specialtidtabell tog jag för givet att det skulle dras ner på antalet bussar. Fel. Istället för att ha två bra bussalternativ för att komma till jobbet på morgonen, som jag har nu, kommer jag att ha fyra. Logiskt sett borde ju folk åka iväg på semester över sommaren, vilket skulle medföra mindre trafik. Eller förutsätter kanske Helsingfors stad en extra hård lokaltrafikbelastning under sommarmånadsmorgnarna p.g.a. turistinvasion? (För den som inte förstod det så fullkomligt dröp den där sista meningen av sarkasm)
Kollade förresten YTVs sommarbusstidtabeller, som träder i kraft fr.o.m. den första juni. I denna specialtidtabell tog jag för givet att det skulle dras ner på antalet bussar. Fel. Istället för att ha två bra bussalternativ för att komma till jobbet på morgonen, som jag har nu, kommer jag att ha fyra. Logiskt sett borde ju folk åka iväg på semester över sommaren, vilket skulle medföra mindre trafik. Eller förutsätter kanske Helsingfors stad en extra hård lokaltrafikbelastning under sommarmånadsmorgnarna p.g.a. turistinvasion? (För den som inte förstod det så fullkomligt dröp den där sista meningen av sarkasm)
Typ upptagen
Är det bara tisdag? Det känns som om det skulle vara minst torsdag. Den här veckan har jag redan agerat uppvärmning till medicinarspråkprovet i svenska, ägnat mig åt kaffemaskinskomplottkontemplationer, infiltrerat det manliga psyket, nästan blivit uppäten av en svan, gett mig djupt in i en diskussion om mina tankar angående alternativa förhållandeformer, skrivit en vetenskaplig rapport, planerat det kommande studieåret, haft en bussreseidentitetskris, förälskat mig i en viss rejält ofräsch punkares röst samt fikat för minst en månad. Jorå s'att eeh.
Jag har med andra ord så många upplägg för nya blogginlägg att jag nästintill drabbats av skrivkramp. Vi får väl se om jag kan ta mig samman lite senare under veckan. Om jag inte är upptagen med tvätt (igen!!), fikastunder, seriösa möten, ölhäfv eller något annat viktigt, vill säga. Det kan nämligen mycket väl hända. Jag lovar dock att återkomma med något om min infiltration av det manliga psyket, eller vad jag nu borde kalla det. På allmän begäran lovar jag dessutom att inte påpeka att jag generaliserar. Tydligen är det populärt när jag bara brölar på, på ytterst icke-politiskt korrekt manér, utan att ta hänsyn till människors känslor.
Dock kan jag nämna att jag fortfarande lider av en vuxenkris. Det var denna som urartade i en bussreseidentitetskris igår morses. Medan jag borde längta hem går jag istället och smider planer för att kunna föda min rastlösa själ. Ibland avundas jag människor som har ett inre lugn.
Ek probeer net vasklou aan wie ek is.
Jag har med andra ord så många upplägg för nya blogginlägg att jag nästintill drabbats av skrivkramp. Vi får väl se om jag kan ta mig samman lite senare under veckan. Om jag inte är upptagen med tvätt (igen!!), fikastunder, seriösa möten, ölhäfv eller något annat viktigt, vill säga. Det kan nämligen mycket väl hända. Jag lovar dock att återkomma med något om min infiltration av det manliga psyket, eller vad jag nu borde kalla det. På allmän begäran lovar jag dessutom att inte påpeka att jag generaliserar. Tydligen är det populärt när jag bara brölar på, på ytterst icke-politiskt korrekt manér, utan att ta hänsyn till människors känslor.
Dock kan jag nämna att jag fortfarande lider av en vuxenkris. Det var denna som urartade i en bussreseidentitetskris igår morses. Medan jag borde längta hem går jag istället och smider planer för att kunna föda min rastlösa själ. Ibland avundas jag människor som har ett inre lugn.
Ek probeer net vasklou aan wie ek is.
Dålig i svenska
Allt fler av mina svenska kompisar har börjat påpeka att min svenska blivit dålig. De säger inte att min svenska förändrats utan snarare att jag inte kan prata svenska längre. Strax därefter undrar de vad Finland gjort med mig egentligen. Senast igår kväll fick jag en uppläxning på msn messenger. Tydligen vet jag inte längre vad som är korrekt svenska och vad som inte är det. Tydligen uttrycker jag mig ologiskt. Jag förstår inte alls.
När jag kom hit tyckte jag visserligen att finlandssvenskan var ganska ologisk, lätt osammanhängande och lite som plockad ur luften. Nu tycker jag utav någon outgrundlig anledning att den snarare är fullkomligt logisk och naturlig. Jag har en känsla av att mina malmöitiska vänner knappt kommer att förstå mig när jag kommer hem, även om jag inte just talar om att jag vill ta på mig mina fiilisbrillor och dra keitto. "Gå i duschen"; bara en sådan sak skulle säkert få vilken svensk som helst att rynka på näsan. Hm.
Sweet Saturday
Idag är det lördag och då är jag ledig. Jag måste erkänna att en lördag känns så mycket lyxigare efter en arbetsvecka. Som student och/eller vårdarbetare får man ju aldrig riktigt den där magiska lördagskänslan. En vecka har jag nu spenderat på mitt jobb och kan bara konstatera att det är väldigt roligt. Vem hade väl kunnat tro att ett jobb kunde vara roligt?! Beröm fick jag också, det var trevligt.
Folk pratar dessutom finska med mig i ganska stor utsträckning på jobbet, vilket är både bra och dåligt. De pratar så fort att jag inte hänger med. Dock antar jag att jag kommer att vänja mig. I början förstod jag nämligen inte ett ord av vad t.ex. koreografen i dansgruppen sa på finska, något jag givetvis gör numera. Jag tycker att det är märkligt att det är så individuellt hur mycket jag förstår av vad olika finländare säger på finska. Är verkligen deras sätt att tala och uttrycka sig så olika? Antingen det eller så är jag ganska ofokuserad, vilket jag visserligen inte skulle neka till. Det finns dock en person som jag förstår ganska bra på kontoret, som är sådär lugn och tydlig. Inte som min cubicle mate som pratar ungefär som en kulspruta.
Det finns en till tjej som sommararbetar på min avdelning. Vanligtvis är det bara killar som kommer dit för att sommarjobba, så de äldre gubbarna är minst sagt nöjda. Snacka dock om att jag blev förvånad när jag gick till hennes bås igår och insåg att hon gjort sig ungefär lika hemma på kontoret som jag gjort mig i mitt korridorsrum. Det fanns bilder på hela släkten, lurviga mysstrumpor och specialprylar av alla de slag. På mitt skrivbord finns en räknare som är företagets, ett block med arbetsrelaterade anteckningar och min Ipod. Fast Ipoden tar jag såklart med mig hem när jag går. Funderade lite på om jag borde ta med något hemifrån för att kompensera. Lurviga myssockar tänker jag dock inte ta med mig.
Nu är det ju visserligen så att jag inte har så mycket saker här som jag hade kunnat ta med mig till ett kontor. Jag har t.ex. två bra pins, en där det står "Klamydia? Testa dig!" och en annan där det bara står "FUCK FACE". Jag har min Clint Eastwood plansch, men den kanske är lite för stor. Dessutom vet jag inte hur mycket killen jag delar bås med skulle uppskatta att ha en gigantisk Clintan sneglandes på sig när han arbetar. Jag har en mjuk älg med Sverige-tröja som jag fick i present första gången jag for till Finland. Nu är jag dock helt emot att offentligt komma i alltför nära kontakt med små fluffiga saker, eftersom de retar min sparkreflex (ja, jag vet, jag är en hemsk människa, håll era småbarn borta från mig!). Personligen vet jag inte om någon utav de här sakerna är lämpliga att ta med till arbetet. Det är inte som om jag någonsin skulle ta med mig bilder på en pojkvän till jobbet. Kanske på min unge, om jag nu skulle ha en.
På tal om ungar så diskuterade jag min vuxenångest med en kompis för någon vecka sedan. Jag kom på den utomordentliga idén att hitta på en imaginär unge som jag kunde skylla på när jag inte orkar gå till jobbet. "Hemma för sjukt barn", "gå tidigt för att hinna hämta på dagis", "föräldramöte"; det finns så många bra ursäkter! Jag skulle kanske kunna få låna lite bilder av min sysslings eller min morbrors barn och hänga upp på jobbet? Kanske läsa lite i forum för att få upplägg till irriterande gulliga historier att tråka ut mina kollegor med på kafferasten. Fan vad jag hatar folk som bara pratar om sina barn! Men den här planen ska jag nog ta och jobba lite mer på...
Folk pratar dessutom finska med mig i ganska stor utsträckning på jobbet, vilket är både bra och dåligt. De pratar så fort att jag inte hänger med. Dock antar jag att jag kommer att vänja mig. I början förstod jag nämligen inte ett ord av vad t.ex. koreografen i dansgruppen sa på finska, något jag givetvis gör numera. Jag tycker att det är märkligt att det är så individuellt hur mycket jag förstår av vad olika finländare säger på finska. Är verkligen deras sätt att tala och uttrycka sig så olika? Antingen det eller så är jag ganska ofokuserad, vilket jag visserligen inte skulle neka till. Det finns dock en person som jag förstår ganska bra på kontoret, som är sådär lugn och tydlig. Inte som min cubicle mate som pratar ungefär som en kulspruta.
Det finns en till tjej som sommararbetar på min avdelning. Vanligtvis är det bara killar som kommer dit för att sommarjobba, så de äldre gubbarna är minst sagt nöjda. Snacka dock om att jag blev förvånad när jag gick till hennes bås igår och insåg att hon gjort sig ungefär lika hemma på kontoret som jag gjort mig i mitt korridorsrum. Det fanns bilder på hela släkten, lurviga mysstrumpor och specialprylar av alla de slag. På mitt skrivbord finns en räknare som är företagets, ett block med arbetsrelaterade anteckningar och min Ipod. Fast Ipoden tar jag såklart med mig hem när jag går. Funderade lite på om jag borde ta med något hemifrån för att kompensera. Lurviga myssockar tänker jag dock inte ta med mig.
Nu är det ju visserligen så att jag inte har så mycket saker här som jag hade kunnat ta med mig till ett kontor. Jag har t.ex. två bra pins, en där det står "Klamydia? Testa dig!" och en annan där det bara står "FUCK FACE". Jag har min Clint Eastwood plansch, men den kanske är lite för stor. Dessutom vet jag inte hur mycket killen jag delar bås med skulle uppskatta att ha en gigantisk Clintan sneglandes på sig när han arbetar. Jag har en mjuk älg med Sverige-tröja som jag fick i present första gången jag for till Finland. Nu är jag dock helt emot att offentligt komma i alltför nära kontakt med små fluffiga saker, eftersom de retar min sparkreflex (ja, jag vet, jag är en hemsk människa, håll era småbarn borta från mig!). Personligen vet jag inte om någon utav de här sakerna är lämpliga att ta med till arbetet. Det är inte som om jag någonsin skulle ta med mig bilder på en pojkvän till jobbet. Kanske på min unge, om jag nu skulle ha en.
På tal om ungar så diskuterade jag min vuxenångest med en kompis för någon vecka sedan. Jag kom på den utomordentliga idén att hitta på en imaginär unge som jag kunde skylla på när jag inte orkar gå till jobbet. "Hemma för sjukt barn", "gå tidigt för att hinna hämta på dagis", "föräldramöte"; det finns så många bra ursäkter! Jag skulle kanske kunna få låna lite bilder av min sysslings eller min morbrors barn och hänga upp på jobbet? Kanske läsa lite i forum för att få upplägg till irriterande gulliga historier att tråka ut mina kollegor med på kafferasten. Fan vad jag hatar folk som bara pratar om sina barn! Men den här planen ska jag nog ta och jobba lite mer på...
