Om julen
En annan sak min arbetsplats uppenbarligen är bra för är för stunder då man känner att det fan får hända något. Det jag syftar på nu är faktiskt ett skämt av Johan Glans i Stockholm live där han pratade om en reklam som gått i svensk TV. Reklamen är för ett läkemedel för tillfällig diarré, i vilken en röst säger Diarré kommer alltid vid fel tidpunkt. Glans påpekade då att eftersom det finns en fel tidpunkt för diarré måste det ju även finnas en rätt tidpunkt. Typ när man sitter framför TVn mitt i natten, känner sig uttråkad och tycker att nu får det fan hända något. Ja, för att göra en kort historia ännu lite längre så skrivs det mycket i svenska tidningar om hur caliciviruset härjar på svenska sjukhusavdelningar. Det är detta eminenta virus jag firat julen tillsammans med, brevid en svartglittrig plastgran. Caliciviruset ger upphov till den sjuka som i folkmun brukar kallas vinterkräksjuka... Jag fick åtminstone fina julklappar!
Juletider
Nästan alla min barndoms jular spenderade jag hos mormor och morfar i den västgötska byn Sexdrega. Tomten kallades julgubben, på finskt manér. Min mormor, som hette Aili, kom till Sverige på 50-talet från sitt hem i Uleåborgstrakten i Finland. Mormor var väldigt glad i just julen och det var alltid hennes ögon som tindrade lite mer än alla andras på julafton. Eftersom min mormor inte lever mer och hon och jag stod väldigt nära så är och förblir jultiden hennes tid.
Jag har firat svensk-finsk, finsk och sydafrikansk jul. Den svensk-finska är den vanliga varianten för mig som kort och gott går ut på att tomten kommer från finska Lappland och alla lådor (låda som i morotslåda t.ex.) finns på plats men att det dricks julmust och äts fisk istället för revbensspjäll. En sydafrikansk jul, eller en Afrikaans för att vara mer exakt, kan firas på flera sätt. I min familj firar vi med mycket engelska traditioner. Jag vet mer än en vän till mig som skämtsamt skulle prata om att fira apartheitjul: I'm dreaming of a white Christmaaaas! - det där var givetvis ett skämt!
Många, både svennar och finländare, proklamerar hur olika vi är i Finland och Sverige. Jag måste säga att detta är en grov överdrift! Sett ur ett världsperspektiv så är vi kuin kaksi marjaa, ja, lika som bär alltså. Vi lider av syskonrivalitet skulle jag vilja påstå och alla vet ju att inga äpplen faller speciellt långt från päronträdet. Jag vet inte hur många gånger jag hört frasen: Ja, vi vann inte men vi slog Sverige i alla fall och det är allt som räknas!, här i Finland, i sportsammanhang. Precis som alla svenskar någon gång lite retsamt uttalat sig i hur utomordentligt dåliga Finland alltid är i Eurovisionsschlagerfestivalen men sedan ändå blev både glada och stolta när Finland väl vann (om än lite i smyg). Om detta inte är syskonrivalitet så vet jag inte vad det kan vara. Hursomhelst så är finsk jul och svensk jul inte speciellt olika. Vi firar båda jul på julafton, skär skinka och köper lite för mycket julklappar. Dessutom skrämmer vi ihjäl våra barn med en lögn om en man i rött, bara för att det är en tradition!
Fotnot: På tal om ingenting, respekt till Andreas Lundstedt. Han är helt otroligt modig!
Kurser och prof. H
De kurser jag läst under hösten har i många fall tvingat mig att leta, fråga, söka, gräva, ringa, maila och hota innan jag fått tag på någon som är ansvarig för de kurser jag anmält mig till. I flera fall har assistenter och professorer skött sig riktigt, riktigt dåligt. I en kurs, när jag satt på en datorövning på finska, frågade jag om hjälp på engelska av övningsassistenten och fick svaret: Sorry, we don't answer any questions in English. We have to make a priority of our Finnish students! Jag undrar fortfarande varför den kursen står listad som möjlig att läsa på engelska. I många fall har jag inte haft kurslitteraturen två veckor innan tentamen. I många fall har jag tvingats sitta på finska föreläsningar som jag inte förstår ett ord av. I många fall har föreläsarna förväntat sig att deras finska studenter, med varierande kunskaper i engelska, ska förklara för mig vad övningar, uppgifter eller liknande arbeten handlar om.
I slutet av hösten var jag trött, jättetrött på att aldrig få svar på några mail och på att ständigt arbeta i uppförsbacke. Jag hade en föreläsare, prof. H, som hade lovat att ge mig riktlinjer för en projektuppgift och som hela tiden sa att han skulle höra av sig i nästa vecka. När den där nästa veckan var 5 veckor sedan hade jag slut på tålamod. Jag hade mailat och uppsökt honom, utan resultat. Jag började då mailbomba den stackars gubben och ifrågasätta hans sätt att sköta vår kontakt. När jag inte heller då fick hans uppmärksamhet tog jag slutligen kontakt med en professor jag lärt känna på vägavdelningen och bad honom göra något. Denna professor ringde upp prof. H och simsalabim hade jag äntligen lyckats få ett möte med prof. H!
Prof. H är en tystlåten, inbiten, ganska märklig man med en uppenbar rädsla för konfrontationer. Vi satt och pratade om mitt projekt i en hel timme. Därefter började han berätta om sin forskningsgrupp. Han tyckte att jag kanske borde gå med i den. De hade hur som helst planer på att internationalisera verksamheten, sa han, och jag får gärna arbeta från Sverige. Ungefär där var jag WHAT THE F**K??! inombords, men behöll ändå det lilla leendet.
Mitt projekt är mycket intressant och kommer definitivt ge mig några värdefulla industrikontakter. Bara för det är jag tacksam eftersom jag aldrig hade fått en liknande chans via någon LTH-kurs. Dock förstår jag fortfarande ingenting angående prof. H. Kanske är det helt enkelt lite sisu man behöver för att få chanser. Fan vilken tur att man är halvfinne!
Finska män
När svenska grabbar dricker vill de kramas. När finska grabbar dricker vill de skaka hand. När jag och ett gäng andra Lundateknologer var och hälsade på i Otnäs på Valborg (2005) ville en av killarna i gänget krama om vår finske värd. Han var tacksam, sträckte ut armarna och halvvägs om värden stelnade denne till och sa: No, no, no, that's not the Finnish way. De där orden har blivit något av ett stående skämt inom bekantskapskretsen.
Mr. B (tyvärr, alternativet röd neon fanns inte här på bloggen!) vet precis hur ovillig jag egentligen är att generalisera men nu tänkte jag göra ett undantag! Mitt intryck av finska män är som följer: tystlåtna, ofta något överviktiga, dricker lite för mycket alkohol, dansar inte nyktra, tycker om att vara ute i naturen och är restriktiva med att officiellt visa alltför mycket fysisk kärlek.
Min far är av sydafrikansk börd. Där han kommer ifrån är det kotym att man pussar och kramar om de nya människor man träffar. Mina morföräldrar är/var finländare. Första gången min far träffade min mors föräldrar hade han inte bott i Sverige speciellt länge och kände inte riktigt till min mors kultur. Ni kan tänka er kulturkrocken... Min morfar är en riktig karlakarl som på sin tid arbetade som svetsare. Jag önskar att jag kunnat få se uttrycket på hans ansikte när min far gav honom en puss på kinden..!
Egentligen tycker jag dock som sagt inte om att generalisera. Jag säger som min favoritrappare Timbuktu: Generellt sett är generaliseringar praktiska men generellt sett felaktiga.
Ett stycke finsk dryckeshistoria, mm.
När jag kröp ut från under min sten för att gå till TF och anmäla mig till julfesten visade det sig att den är utsåld! Perkele! Lyckligtvis har jag dock en plan B, ett stycke finsk dryckeshistoria kan man säga; kalsarikännit. Detta innebär att man sitter hemma i underkläderna och dricker sig aspackad, helt ensam. Jag har ett par grå långkalsoner, av modell hockey, som nog skulle passa en sådan tillställning. Tydligen har man inte upplevt Finland om man inte upplevt kalsarikännit. Notera att det alltså finns ett helt eget ord reserverat för detta fenomen och att alla finländare vet vad det betyder..! Om man vill veta mer om den legendariska finska fyllan kan man kolla in vad Robert Gustavsson har att säga: http://www.youtube.com/watch?v=-qzBcolHBjI
För ett tag sedan pratade jag med en tunisier som berättade om sin upplevelse av finländare. Han och en amerikansk bekant hade pratat om vilka vildar finländarna är och amerikanen påstod att den enda anledningen till att finländare alls har ett fungerande samhälle idag är tack vare Sverige! Om Sverige aldrig ockuperat Finland hade finländarna dagligen kört en kalsarikännit för att sedan springa runt nakna på stan, trodde han. Det skulle ju förklara varför det finska samhällets byråkratiska system är åtminstone dubbelt så effektivt som det svenska och varför de finska skolorna hamnar på topplacering i alla undersökningar, medan Sverige hamnar på bottenplats. Eeeh. Jag måste dock säga att jag finner det ganska intressant att en amerikan är av denna strikta uppfattning.
In other news så viskade en liten fågel i mitt öra att det finns de bloggläsare som är lite sugna på att ta på sig ett par tights och hänga med mig in i balettsalen! Jag lovar en privatlektion stångskola för alla intresserade, förutsatt tightsen alltså. Och bara för att klargöra: balettstången är horisontal, inte vertikal!
Balett
Ikväll har jag varit och dansat balett i Helsingfors. En trist sak med Finland är att danslektioner är mycket dyrare här än hemma i Sverige. Därför har jag inte råd att dansa lika mycket som jag är van vid. Ikväll hade vi en vikarie som vi också haft förut. Jag vet inte vad han heter men han är minst sagt en lustig typ. Lustig som i rolig och oväntand. Egentligen ser han inte alls ut som en balettlärare med sin mage och begynnande flint. Jag tycker dock om honom eftersom han skämtar mycket och gör sina timmar roliga och avslappnade. Dessutom rättar han mycket, det är bra.
Det är något speciellt med dansande gubbar med mage och flint tycker jag. Det är en intressant kontrast. I somras var jag och en god vän på dansfestival på Bo01 i Malmö (där Turning Torso ligger) och där fanns det en liknande gubbe som imponerade väldigt på mig. Han gjorde ett lyriskt modernt solo barfota på en brygga, med uppknäppt vit skjorta och slipsen på sniskan. Det såg ut som om han nyss kommit hem från kontoret och var riktigt less på det hela. Solot avslutades med att han klättrade ner i det kalla vattnet och simmade iväg. Riktigt fint var det. Hans teknik var medelmåttig men hans inlevelse, känsla och kontrasten mellan dansstilen och hans utseende gjorde det jättebra.
Att gå på balettimmar här är som att få en liten bit "hemma". Jag vet inte om det är för att danslektioner ofta är ganska internationella, för att jag dansar med välbekanta ansikten från min hemliga tid i den finlandssvenska småstaden Karis eller om det är för att balettmiljön generellt är så välbekant för mig p.g.a. min dansorienterade familj. Hur som helst så gick min hemlängtan över av att dansa idag. Jag var på lite halvdåligt humör innan jag gick dit och ganska ofokuserad på lektionen men efteråt kändes allt så mycket bättre! :)
Hemlängtan, eller något sådant
Just nu gömmer jag mig under en sten i Otnäs och längtar hem till den skånska slätten, nynnades på "När en flicka talar skånska". Ibland tar jag en paus och sätter på "Speak Low" med Billie Holiday, som nog kan beskrivas som min nya favoritlåt. Bilden föreställer förresten Malmöhus.
Lite mindre än två veckor återstår av höstterminen och det enda som kan sägas är att det gått väldigt fort. Den 22:e december drar jag sydväst och kommer åter den 7:e januari. I Skåne ska jag jobba (för att överleva vårterminen, hata CSN), beställa Sydafrikaresa (ett år försenad p.g.a. mitt utbytesår), hänga med homies och umgås med päron. Först måste jag dock klara av några tentor och ett eller annat skolarbete.
Det är märkligt hur ett år känns som en så lång tid när man tänker på hur många timmar det innehåller men som en så kort tid när man väl är där, mitt i smeten. Ibland känns det som att om jag skulle blinka för länge så skulle jag vara 10 år äldre när jag öppnade ögonen på nytt.
Får människor gå i ide? Det tycker jag att de borde få.
Angående spexet
Igår lyssnade jag på Queen och plötsligt började jag sjunga helt fel text till låten. Eller, texten var helt rätt men låten var fel. Eller, låten var rätt men ändå fel. Eeh, hur som helst så började jag sjunga på en för mig mycket välkänd visa ur teknologspexet Zorro, i vilket jag varit sufflös under hösten, vars melodi kom från en låt av Queen. Att vara sufflös i ett spex låter ju jätteglamoröst, men det är det inte. Det är hårt arbete, långa dagar, tuffa nätter och... Ok, who am I kidding? Att vara sufflös innebär att man får se precis alla spexföreställningar, ha en unik inblick i manus och annars i princip bara softa runt. Vid ett par tillfällen under spexet ryckte jag in och viskade en replik eller två. Eftersom jag är så fruktansvärt begåvad när det gäller att viska så hörde dock inte skådespelarensembeln vad jag sa. Jag skyller dock allt på min breda malmöitiska!
Hur som helst, vi hade tre föreställningar i Helsingfors, en i Vasa och därefter åkte vi över till Stockholm och Göteborg. Helt sika kul, som man absolut inte bör skriva. Eftersom jag sett en del andra svenska studentspex måste jag påpeka hur roligt det var att vara med i och titta på just Zorro. TF gör enbart ett spex var 5:e år, vilket gör att spexpubliken befrias från dryga arior av sångerskor man sett 17 gånger förr, en välbevarad humor från 1700-talet och tjatiga typer utklädda till papegojor. Dvs. de befrias från järnhårda traditioner, som alla egentligen mår lite illa av, som att vara klädd i kostym i Luciatåget för att "det alltid varit så" t.ex. (nej, det där var absolut ingen pik). Hur som helst, jag uppskattar nytänkande!
Spexet Zorro var en trevlig upplevelse och erfarenhet som bör nämnas med andra ord. När nu spextåget gått, för att aldrig komma igen, kan det ju därför vara på sin plats att skriva en top-3-saker jag lärde mig under spextiden:
Nummer 3: Hela spexet utantill.
Nummer 2: När man inte har något bättre för sig kan man berätta spädbarnsvitsar. Det är alltid uppskattat!
Nummer 1: "Mutta gulliplutti, mitä sä kakklaat?" är inte finska på riktigt men ganska kul att lära ut till chalmerister!
Nyligen skett vid fronten
Igår tog jag det första steget till att gå med i en liten danstrupp här i Otnäs. Det är inte en jätteavancerad danstrupp men ändå något, så att jag får träna lite. Jag jobbade enskilt med tjejen som håller i det hela idag och jag fick beröm för hur snabbt jag snappar upp rörelser. Detta trots att jag faktiskt var osedvanligt okoncentrerad p.g.a. mitt tunga sinne. Det känns hur som helst kul att ha något projekt att arbeta med! Vi kommer att uppträda på diverse fester och evenemang framöver.
I förrgår kväll/natt arbetade jag ideellt som serveringspersonal på en fest. På festen fanns det en hel del olika människor, från olika föreningar och till och med ett gäng från Sverige. Festdeltagarna började kvällen med champagne och att sjunga nationalsången. I Sverige har nationalsången blivit en nazistisk symbol, ihop med vår blågula flagga. Jag undrar om finländarna skulle låta sin nationalsång och sin blåvita flagga dras i smutsen, som vi har i Sverige? Förmodligen inte. Förmodligen skulle något sådant skapa nationellt ramaskri i Finland, med all rätt.
Nu måste jag tentaplugga, eller läsa på tent som vi säger häromkring.
6.12 Finlands självständighetsdag
Min självständighetsdag har jag firat genom att först se Framom främsta linjen som handlar om fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen 1942-1944 och som för övrigt är det första krigsfilm att göras nästan helt på svenska i Finland. Därefter rundade jag av med att repetera lite finska glosor och finsk grammatik. Självständighetsdagen till ära presenteras nu: top-3-svåruttalat i det finska språket:
Nummer 3: två vokaler i rad - nästan som "lång vokal" i svenska, fast mycket mycket längre.
Nummer 2: finskt y - någonstans mellan ett svenskt y och ett svenskt u och därför svårt att pricka in. Låter ganska rätt om man försöker prata med tysk brytning.
Nummer 1: h i mitten av ord - ska låta precis som h i början av ett ord men låter mer som om jag fått damm i halsen när jag försöker. Kräver att magstödet tas i bruk.
Det här med tillhörighet
Inte en enda gång frågade han var jag kommer ifrån, eller ens kommenterade min dialekt. Frågan är om detta är för att han så starkt förutsatte att vi alla var finska där förutom de göteborgare som var på besök eller om min dialekt så starkt påverkats av finländska influenser. Hur som helst så var det en lustig känsla; Jag märkte att jag inte alls tillhörde svenskarna längre, utan snarare finländarna...
Finlandssvenskar
På TKK, eller snarare tekniska högskolan, finns det en studentnation för finlandssvenska teknologer och arkitekter (TF, Teknologföreningen). På denna eminenta nation ryms även andra än bara finlandssvenskar, t.ex. finnar med intresse för det svenska språket och bortkomna skåningar som behöver någon att prata med. Faktum är att det lite överallt finns finlandssvenska föreningar och annat jidder. T.ex. finns svenskspråkiga grund- , gymnasie- och högskolor. Det lilla finlandssvenska sub-samhället kallas ofta för ankdammen eftersom alla känner någon som känner någon som man själv känner. Solklart.
I finlandssvenska slängs det ofta in finska ord, utav förklarliga skäl. Det finska språket finns nära och ibland kanske det bara finns ett finskt ord eller uttryck som precis passar sammanhanget. Dock finns det en del roliga svenska ord också, som inte alls betyder samma sak på rikssvenska och finlandssvenska. Därför presenteras nu top-3-ord på finslandssvenska som garanterat föder missförstånd i Sverige:
Nummer 3: Batteri. På TF har jag många gånger fått uppmaningen att "inte spy bakom batterierna". Hur mycket spya får man plats med bakom ett trippel A batteri? Hur som helst så är motsvarande rikssvenska ord "element", man ska alltså inte spy bakom väggelementen.
Nummer 2: Batong. "En batong med ost, tack", sa en finlandssvensk bekant till mig på en svensk bensinstation. Eftersom vi inte äter polisens batonger i Sverige, speciellt inte med ost på, så såg biträdet bakom disken förklarligt konfunderad ut. Batong är alltså det vi i Sverige refererar till som "baguette".
Nummer 1: Örfil. Visst är det trevligt med en örfil till kaffet? Eller... alltså... Kanelbulle heter det visst på rikssvenska. En örfil går ju även under namnet lavett, eller smäll på käften.
En slags inledning
Eftersom den första fråga jag alltid får då jag berättar att jag är utbytesstudent här i Finland är "VARFÖR Finland?!" så kan jag nämna att mina planer att åka hit initierades av en god vän till mig som är av finsk börd. Hon har indoktrinerat mig i allt vad Finland heter sedan jag var en sisådär 11 - 12 år gammal. Min första resa till Finland var med henne och min första stapplande ord på finska lärde hon mig. Allt är alltså hennes fel! Min mors sida av släkten är dessutom finsk och jag har således spenerat många släktsammankomster svärandes över min dåliga finska. Som grädde på moset, pricken över i, det extra u:et i Muumi (ja, på finska alltså) så har jag även ådragit mig en styck finsk pojkvän. Nu har jag motiverat klart!
Så, 3 månader Finland visare kan jag nu vidare presentera top-3-huvudvärksutlösare av att studera på TKK i Finland:
Nummer 3: Jag frågar på finska, du svarar på engelska. Jag behöver öva!! SÅ kass är jag faktiskt inte... Eller?
Nummer 2: Finglish... "It's cold like a gravedigger's ass", "you are like two berries", "he looked like an elephant's pussy"... Sluta direktöversätta idiom!
Nummer 1: 3 timmar föreläsning om något trafiktekniskt, på finska, med monoton föreläsarröst. Varför tror somliga föreläsare att om jag bara försöker förstå så förstår jag automatiskt?? Just kill me now, please!
